Text: Luk 2: 22-40
Vilka är förebilder i vårt samhälle? Vad är det för kvaliteter som gör att förebilderna blir förebilder?
I söndagens bibelberättelse är det två äldre människor som är förebilder. Hanna och Symeon och de väntar. De är inte snabbast, inte mest uppdaterade och inte i framkanten. Rika eller starka är de antagligen inte heller.
Hanna väntade på Jerusalems befrielse och Symeon på Israels tröst. De var gamla och hade väntat länge. Hanna och Symeon väntade på sitt land och sin stads befrielse, att det förtryckta folket skulle få uppleva räddningen.
De höll fast vid bönerna och hoppet trots att de sett så mycket som talade mot det i samhället runt omkring dem.
Så i mötet mellan det lilla barnet och de gamla faller allt på plats. Ljuset kommer till dem, hoppet blir starkt och Guds räddning blir synlig i en bebis. Guds räddning kommer på ett sätt de inte väntade sig och ändå ser och tar emot Guds gåva, Guds ljus.
De båda är förebilder i sitt sätt att leva, i sin hållning. De är uthålliga och hoppfulla.
De ber och håller sina hjärtan och sinnen öppna. Det är insidan som är viktigast och som bär dem. Att leva nära Gud är att vara öppen och fast rotad genom livet med allt vad det innehåller av både glädje och sorg – vilket båda varit med om.
Nog finns det en utmaning i Hanna och Symeons hållning, de visar på en väg som bär. Jag kan fundera på hur vårt samhälle ser på oss när vi blir äldre – kan vi vara förebilder och människor som inger hopp och lever ödmjukt? Då handlar det inte om att kunna mest teknik eller världshändelser utan om att ha en hållning som bär genom livet – en väl så viktig erfarenhet och kunskap som något annat. Jag kan tycka att det är dags för vårt samhälle att lämna ett enbart tekniskt och rationellt förhållningssätt till livet och till äldre människor.
Frågan är vad vårt samhälle hade gjort med Hanna och Symeon? Ser vi vad de har att förmedla? Eller är de bara till besvär?
I vårt samhälle är bilden av den friska pensionären, en människa som konsumerar både ting och upplevelser den förhärskande, inte den om någon som har visdom och livskunskap att förmedla. Jag kan undra om det är för att den inte går att sälja, bara att dela. Är det så att vi ersatt hopp och visdom till viss del med konsumism? Att begäret får ta mer plats än sökandet efter friden? Vill vi vara unga och konsumenter för att vi förlorat hoppet? För att vi inte stannar upp som Hanna och Symeon i templet, utan snabbt ska konsumera både upplevelser och ting?
Tänk om vi missar något väsentligt? Något som har med livsglädje och hopp att göra? Något som Hanna och Symeon står i kontakt med?
Både Symeon och Hanna får en vidgad bild av kärleken och uppenbarelsens ljus- hela världens frälsare, inte en försnävning, vid mötet i templet.
Något som både Symeon och Hanna gör är att ta barnet i famnen – det är inte deras eget barnbarn och det står inget om att de själva hade barn. Så det är inte en biologisk fråga. Att ta barnen i famnen – kan man ju göra som mor och farföräldrar – och den kärleken kan vara så avgörande för ett barn. Men det är också en uppgift för oss alla – att ta barnen i famnen – kanske inte konkret – men i hjärtat, i vår hållning. Våra barn behöver förböner och uppmuntran, upprättelse och lugn, de behöver hopp och tillit och där kan vi alla bidra.
Helig Ande är över både Symeon och Hanna, men Lukas har problem med sin kvinnosyn. Han gör Hanna osynlig – varför kan inte bådas lovsång få höras? Försöker Lukas anpassa sig till det romerska imperiets syn på kvinnor? I de tidiga berättelserna om de kristna finns flera kvinnor som har ledande roller, men Lukas gör Hanna mindre. Det står ju faktiskt att hon är en profet och då befinner hon sig i en linje av kända kvinnliga profeter från GT Sarah, Miriam, Deborah, Hannah, Abigail, Huldha och Ester. Hon är Guds språkrör och har något viktigt att säga. Hon har en auktoritet som profet, liksom Symeon. (Dessutom kan jag fundera över att den här söndagen har ett alternativt namn ”Jungfru Marie kyrkogångsdag”. Varför det? I så fall skulle den väl hetat ”Marias tempelgångsdag”? Det för tankarna till ett tänkande som omkring kvinnor och barnafödande och en kvinnosyn vi för länge sedan har lämnat. Tack och lov!)
Lyssnar vi till dem? Hanna och Symeon och deras systrar och bröder idag? De människor som finns här och som bär med sig välsignelse, som ser Guds handlande, ser ljuset, ser att mörkret inte längre har sista ordet, som bärs av Guds kärlek?
Symeon säger till Maria: Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel... Ja genom din egen själ skall det gå ett svärd.
Det är allvar – det är på riktigt. Det handlar om kärlekens väg och kärlekens dom över förtrycket och hoten. Om det sårbara och sköra som blottar vårt förakt för svaghet, som avslöjar vår girighet och vårt maktbegär.
Var finns vår tids Hannor och Symeons? Finns dem i Sverige? Ja, kanske det! Jag tänker på alla de som tagit in en ensamkommande flykting (ofta pojke) i sitt hem och blivit extraföräldrar och stöd till ungdomarna, som hjälper dem att hamna rätt i samhället och livet. De bär hopp och tilllit.
Mötet med uppenbarelsens ljus, Jesus Kristus – med kärlekens som går ut på djupet får mig att se mitt eget mörker och mina egna felsteg.
Jag tror att den djupaste insikten om min delaktighet i det som förstör relationer och natur, om min självupptagenhet, får jag när jag möter kärlek som går på djupet, som inte tvekar att ge sig själv, att vara sårbar.
Jag tror inte den stora insikten kommer när någon skäller på mig. (Även om det behövs sättas gränser och sägas stopp i förhållande till det som förstör och dödar.)Det är i kärleken jag orkar se också det svåra, då vågar jag se mitt eget fall, se min egen benägenhet att falla in i känslan av att vara förorättad, förbigången, självupptagen och missunnsam. Att jag har rätt till kärleken och att den kan mätas i tid, pengar eller uppmärksamhet – att jag blir så upptagen av att kontrollera att det går rätt till – så att den egna sorgen och ensamheten blir osynlig och jag stänger livet för möten där kärleken kan växa fram – kanske inte som jag tänkt mig – utan på ett nytt sätt.
Maria får också i sitt liv uppleva smärtan, svärdet när hon ser sin egen son plågas, torteras och dödas, hånas av andra. Svärdet skär i henne. Den erfarenheten delar vi alla som håller någon kär eller har gjort det – smärtan finns där, svärdet, när den man bär i hjärtat blir mobbad, skadad, dödad.
En man frågade en prästkollega när hans fru dött: Hade det varit lättare om jag hade trott på Gud?
Nej, svarade min kollega efter att ha tänkt en lång stund.
Tron innebär inte att skonas från förluster och tårar.
Med tron följer att det finns det som gör ont. Vi är kallade att gå in i mänskliga relationer och Maria får inget skydd mot kärlekens smärta utan snarare en beredskap att älska och att dela liv, därmed också att uppleva smärta för den andres skull.
Barnet väcker kärlek och därmed stora utmaningar och ett tydligt krav att ta vara på barnet, på varandra.
Det finns ingen väg undan den hälsosamma smärtan om jag vill vara människa, ingen undanflykt från att känna svärdet – då slutar jag att vara människa så som Gud kallat dig och mig att vara. (Och det innebär att vi måste vara extra uppmärksamma mot den ohälsosamma smärtan som handlar om förtryck och självdestruktivitet(självskadebeteende), som inte Gud kallar oss till och ingen ska lura oss att tro att Gud kallar oss till.)
Kyrkofäderna kallade det hälsosamma såret för compunctio cordis (stynget i hjärtat) – som gör mig vaksam för min medmänniskas smärta, den behövs för att vi ska kunna tjäna vår nästa.
Nu är tiden inne – Gud kommer till dig och mig, inte i glans och makt, men i det sårbara och enkla. I bruset finns en röst som talar till hela dig/mig, som vet att du/jag är odelbara fastän vi känner oss splittrade många gånger. Fastän olika saker rycker i oss hela tiden och vill ha vår uppmärksamhet.
I en bit bröd och en smak av vin – finns hela världen, alla människor. Där ryms helighet, vårt hopp och vår tillit.
Gud använde sig av Hanna och Symeon. Gud använder sig alltid av människor vi inte förväntar oss, på ett sätt vi inte förväntar oss kanske det är du eller jag. Amen
Lotta Miller/präst
.jpg?DoProcessing=&w=800)