Sara är präst i Löberöds församling ett par mil nordost om Lund. Det är hennes första prästtjänst efter adjunktsåret som alla präster gör efter examen och vigning. Hon tar emot i Harlösa lilla kyrka som ligger uppe på en höjd med milsvid utsikt. Det är en plats för folk med kikare, mängder av fåglar svävar ovanför kyrkbacken. Inne i kyrkan finns ett långbord och stolar i sidoskeppet och bakom ett diskret skåp döljer sig ett välsorterat pentry där Sara bryggt kaffe. Kyrkan i Harlösa har rum för alla verksamheter när man vill.
Att vara präst – hur skiljer det sig från andra yrken?
− Det är ett kall, även om det är ett lite slitet uttryck som också kan betyda att man jobbar jämt och aldrig begär något. Men ändå, så är det centralt i prästyrket. Och det här att man blir vigd till präst. Man ger något av sig själv och man säger ”ja” och avger löften. Det är en bekräftelse på kallet. Precis som med dopet så är det något man alltid bär med sig. Att vara präst är livslångt och kan bära en genom hela livet.
Var det något du inte visste om jobbet innan som du upptäckt nu?
− Ja, det här att man som präst går in och ut ur många olika ”rum”. På en och samma dag kan jag träffa konfirmander som kommer hit efter skolan, jag gör kanske besök i ett hem med sorg, håller i en begravning, visar kyrkan för en förskoleklass som ställer jättemånga frågor och håller kanske sedan en andakt på ett äldreboende. Jag rör mig oavbrutet mellan åldrar, igenom olika livssituationer och känslospann och mycket kan hända på en enda dag. Det är ett privilegium att få vara med i de lägen när livet ställs på sin spets. Men det kan förstås också vara otroligt tröttande, särskilt sådana dagar när jag inte får någon ställtid. Jag hade nog inte riktigt räknat med den här känslomässiga delen av arbetet. Man kan planera att hinna med så mycket men tänker inte alltid på den tid det tar att ställa om mellan möten. Kanske blir man bättre på det med åren, att ställa om och kanske lära sig att släppa saker och inte ta med jobbet hem. Man är förstås också olika som person.
Stort få egen nyckel till kyrkan
Sara sjöng i kyrkokör som barn i Mörrum. Hon tyckte om att vara i kyrkan och gillade sin körledare som uppmuntrade henne att börja spela piano. Så det började hon med och så småningom gick hon över till orgel. Det gillade hon mycket.
Att jobba som präst är inte som att jobba till exempel på kommunen..
− Man måste ju ha ett visst driv för att sitta där ensam och öva i en mörk kyrka. Men också det här med att få en egen nyckel till kyrkan och med det ett förtroende, det var stort för mig i den åldern. Längtan väcktes hos mig att arbeta i kyrkan.
Sara blev kantor och jobbade som det i tre år i Oskarshamn innan hon kände att det var något annat hon var kallad till. Men det var inget enkelt beslut.
− Det var ingen självklarhet för mig att bli präst. Jag tvivlade på mig själv och kände att det samtidigt inte var okej att tvivla, man skulle vara så duktig och räcka till. Det var jobbigt och uppslitande. Men tanken fanns där hela tiden. Och flera av mina kompisar som jag pratade mycket med tyckte att jag skulle passa som präst.
Sara vände och vred på tankarna, kände efter ordentligt och kom till slut fram till att präst var det rätta. Som musiker i kyrkan hade hon arbetat med gudstjänster i många år. Hon visste vad det var och uppskattade och trivdes väl i den delen av arbetet.
− Gudstjänsten blev en väldigt viktig rutin i mitt liv – den är meditativ och speciell. Det var någon slags tilltal som finns både i musiken och allt det andra som jag tycker om. Men jag ville arbeta med andra verktyg i gudstjänsten. Till exempel med predikan och leda nattvardsfirandet. Som präst nu känner jag att jag har stor nytta av att ha suttit på en orgelpall på många mässor. Jag har varit med om dop, begravningar och vigslar och varit med och sett hur det går till. Den erfarenheten har jag med mig, det har gjort det enklare för mig som präst, jag känner mig hemma.
Tid för människor
− Inte en dag är den andra lik. Prästyrket är väldigt kreativt och det är en dimension jag behöver. Ibland är det underbart att få sitta och fila på formuleringar till en predikan. Språket och orden kan rymma mycket poesi. Sedan i nästa stund arbetar jag kanske med skuggteater tillsammans med konfirmanderna. De olika uttrycken är viktiga för mig.
Prästen rör sig mellan rum, mellan situationer som ständigt förändras. Framförallt finns ett klart fokus på människan och tid att se och lyssna på varje person.
− Att jobba som präst är inte som att jobba till exempel på kommunen eller i landstinget. Det är något annat att vara kyrka. Som präst har jag möjlighet att ge en människa tid, det är en av jobbets styrkor. Vi har tid att ta människors sökande och frågor på allvar utan att behöva fylla i blanketter och hålla på med byråkrati. Det ger oss en frihet i arbetet. Vi har tid att finnas till för människor.
andrea.kollmann@svenskakyrkan.se
