Luk 2: 1-20
Vad tänker du är din största tillgång?
Vi tänka väldigt olika och vi blir också översköljda av information och reklam om vad vi borde ha för tillgångar. I vår tid hyllas dessutom den starke mannen och de hårda tagen, en människosyn utan nåd.
Men det finns en tillgång som vi ALLA har gemensamt och som vi absolut inte kan vara utan.
Vår största tillgång är sårbarhet. Den är ovärderlig. Om den inte är med i vår tanke förlorar vi riktningen både som personer och som samhälle.
Vi förlorar kärleken, förlorar närheten, förlorar vår mänsklighet, förlorar vår känsla för vår medmänniska.
Vi riskerar att stelna till saltstoder och betong. Vi behöver barnet i krubban. Vi behöver det sårbara barnet.
Oavsett varifrån vi kommer och hur mycket vi har i plånboken eller om vi fått barn – så är vi sårbara.
Det lilla nyfödda barnet i krubban är vårt centrum i jul och i kyrkan. Något mer sårbart än ett nyfött barn finns nog inte.
Barnet vädjar till oss genom sin blotta närvaro att vi ska ta hand om det, att vi ska vara rädda om det och älska det.
Att bara tänka att någon skulle göra något ont mot ett spädbarn skakar oss.
Det är inte möjligt och samtidigt så sker det hela tiden.
#Metoo är en berättelse av många om att det sker.
Sårbarheten står hela tiden på spel. Gud står hela tiden på spel.
Det är som om vi glömmer varifrån vi kommer och vilka vi är hela tiden. Vi glömmer att vi ALLA kommer från krubban. Och så börjar vi göra skillnad på människor, vi hårdnar och vårt samhälle hårdnar och julens barn i krubban är långt borta från våra tankar och våra handlingar. Därför behöver vi fira jul, om och om igen och bli påminda.
Vad har hänt med vårt samhälle? Vad har hänt när barnkonventionen inte får styra svensk lag? Vad är det som pågår med alla berättelser om övergrepp?
Vad har hänt när hat får härja på nätet till synes utan stopp?
Vad har hänt när barn blir utvisade eller slagna eller misshandlade t o m till döds.
Det finns naturligtvis mycket att säga om det. Men en sak är säker – sårbarheten har ställts på undantag och finns inte med i ekvationen. Sårbarheten som vi delar.
Vårt samhälle bygger så mycket på rationalitet och det är praktiskt och har gett många goda resultat. Men när rationaliteten blir stöd för omänsklighet och kall beräkning har vi förlorat något viktigt, allihop – inte bara dem av oss som blir drabbade.
Vi förlorar vår största tillgång. Sårbarheten.
För i den öppnar vi dörren för med mänsklighet och verkliga möten, för närhet och kärlek.
Om jag är duktig så kan jag bli beundrad, om jag är tuff kan jag bli fruktad, om jag är rik kan jag bli omsvärmad.
Om jag ställer mig sårbar och öppen så ger jag rum för kärlek och närhet.
Sårbarheten är vår största utmaning.
Sårbarhet är inte någon enkel sak. Min och andras sårbarhet utmanar min förståelse, mitt tålamod, min själviskhet, min äganderätt, mitt förakt för svaghet.
En människa som behöver min hjälp och min förståelse, som behöver vår solidaritet sätter oss, vårt samhälle på prov.
Också min egen sårbarhet sätter både mig och dig, vårt samhälle på prov.
Det är besvärligt med en människa som står där framför mig och fordrar något av mig, kanske inte genom ord många gånger, utan genom sin uppenbarelse. Jag kan känna trötthet och irritation – inte nu igen, inte av mig. OCH det är viktigt vad jag/vi/vårt samhälle svarar. Det är så lätt att vända ryggen till, att stelna och frysa till is av förakt, att trampa på det som är vårt hopp.
Sedan kan jag inte svara på varje behov, ska inte svara på varje behov och jag/vi måste vara rädda om sårbarheten, om vår mänsklighet, om barnet. Och det inbegriper även min egen sårbarhet. Den får inte missbrukas och användas för andra syften. Jag får inte använda min egen sårbarhet som ett vapen för att driva igenom min vilja, inte gömma mig bakom den för att slippa ta ansvar för mitt liv, för samhället.
Sårbarheten får delas och hyllas.
Den är omistlig för oss, för vårt samhälle och vår värld. Vi får inte stelna och glömma den. Vi måste behålla vår förmåga att bli chockade (skriver Masha Gessen, rysk författare bosatt i USA).
Jesus föds inte under ordnade former, inte ens på sjukhus. Allt är inte fixat och klart, allting är inte redo. Det behövs hjälp för att föda ett barn i ett stall. Det behövs handräckning – en bit rent tyg, vatten, stöd…
Mitt i bristen och sårbarheten föds Gud, föds vår Frälsare för att dela vårt liv, ditt och mitt liv. För att inte mörkret ska få makt över oss.
Gud är i Jesus skör och sårbar och därför helig.
Herdarna i natten stannar upp och avbryter vad de håller på med, de tystnar för att lyssna, för att ta emot änglarnas budskap, de sätts i rörelse mot krubban.
Guds helighet och närvaro bryter igenom i deras vardag, visar sig i ett stall. De fylls av bävan och glädje, de kan inte kontrollera det, inte enkelt rationalisera bort det. De bara tar emot. Världen blir aldrig mer den samma för dem. Glädjen föds i mötet med ett litet försvarslöst barn och rädslan får stryka på foten. Sårbarheten blir deras största tillgång.
Orden till herdarna gäller också oss, det är in i vår rädsla, vår kyla, vårt hat som Gud föds för att kärleken ska gro, för att närheten ska föda liv och för att vi ska förbli mänskliga. För att vi inte att stelna till saltstoder och betong utan leva i tillit.
Det är till oss änglarna säger: Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket – en glädje till dig och mig. Gud är oss nära. Amen.
Guds välsignelse och Guds frid i jul!/Lotta Miller, präst