Text: Matt 11:2-11
Frågan står i centrum i söndagens evangelium. Därför skulle jag vilja säga några ord utifrån tre rubriker:
Frågan och friheten
Frågan och hemorten
Frågan och längtan.
Frågan och friheten
Den som ställer frågor kan upplevas som besvärlig. I en tystnadskultur blir alla frågor obekväma som undrar över saker, som inte bara tiger.
Kommer ni ihåg sagan om kejsarens nya kläder där barnet till sist ställer den obekväma frågan: Varför har kejsaren inga kläder på sig? Frågan som var förbjuden att ställa.
Berättelserna runt om i världen är många om människor som ställt frågor obekväma frågor, vad som har hänt, vem som har ansvaret och som har t o m ibland fått betala med sina liv.
Och de har ställt frågorna!
När Johannes döparen sitter där i fängelset behöver han fråga om han har förstått och om Jesus är den han har väntat på.
Det är ingen konstig fråga utifrån hans tid. Där fanns många som hoppades på att det skulle komma en befriare, en Messias till Palestina och rädda dem ur förtrycket. Hade han satsat rätt?
Han har blivit fängslad för sitt agerande och han blir senare avrättad av Herodes. Johannes är modig som vågar ställa frågan som ifrågasatte hela hans liv. Han lät inte rädslan styra utan hans behov av att finna svar.
Hur är det hos oss? Vågar du och jag ställa de där viktiga brännande frågorna i vårt liv? Tål vår gemenskap att vi ställer de brännande frågorna? Vågar vi lyssna eller är vi rädda för att de stora frågorna ska skaka om vår trygghet och säkerhet så vi hellre önskar att det är tyst?
Men Jesus bejakar Johannes fråga, han viftar inte bort den utan svarar: Gå och berätta för Johannes. Frågan tas på allvar. Runt Jesus finns ingen tystnadskultur. Det utmanar!
Så ställ de frågor du behöver ställa! Kyrkans uppgift är inte att sopa saker under mattan utan om att våga lyssna till frågorna och till berättelserna, därför att vi inte är ensamma. Jesus Kristus hör din fråga, våra frågor.
Frågan och hemorten
Det gör rätt mycket utifrån vilken position, vilken ort vi ställer våra frågor. Byter vi plats så ändrar det våra perspektiv. Johannes hade stått och predikat ute i öknen och det hade kommit mycket folk för att lyssna. Det var en dynamisk tid.
Och nu sitter han i fängelse och då är hans utgångspunkt en helt annan. Hans hemort en helt annan. Begränsningarna han lever med påverkar honom med murar runt omkring sig och vakter som är beredda att slå. Det klart att hans fråga färgas av hans utgångsläge. Den är annorlunda än Pilatus fråga till Jesus t ex.
Vi har en tendens att placera våra egna perspektiv på varandra. Att framställa privilegierade ståndpunkter som om de var bättre än de ståndpunkter som framförs av människor, som inte delar alla de fördelar, som en privilegierad människa har. Att berätta för andra vad de bör tänka och tycka, för de kan absolut inte se och förstå saker som vi kan. Trots allt: Titta på dem!
Och så tar stolthet och klapp på huvudet över där ödmjukhet och medkänsla skulle funnits. Övermod och tvärsäkerhet tar platsen där förundran och hänsyn skulle funnits. Vi låter fördömande ta över istället för att låta medkänslan/empatin ta plats.
Är frågorna ren spekulation eller allvarliga undringar? Är frågorna ett förhör eller verkligt intresse?
Det är värt att tänka på när vi möts, när vi debatterar och när vi skriver på sociala medier. Det är slående hur ofta tonen blir fördömande och tvärsäker istället för ödmjuk och lyssnande.
Det är som att vi tror att vi har skyddsmurar omkring oss, och istället är det fängelsemurar av icke-kontakt.
Frågan och längtan
Det kan ju tyckas lite underligt att Jesus talar om strån som vajar och privilegierade människor i fina kläder. Varför skulle folk förvänta sig det? Jo, det var så att Herodes och andra som samarbetade med den romerska ockupationsmakten hade sina sommarpalats vid Jordan floden där Johannes hade stått och predikat. Och strået var en symbol som ibland användes av Herodes.
Men det klart att folket inte gick ut i öknen för att titta på rika och privilegierade människor. Det var en helt annan längtan som drev dem ut i öknen. Längtan efter befrielse och liv, efter det som verkligen berör och ger kraft.
”Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon
annan?” är verkligen mitt i centrum av advent. Den ger röst åt tvekan och frågor mitt i förväntan och förhoppning. Frågan tillåter oss att ge röst åt vår osäkerhet, åt den oro som inte vill tystna alltid.
”Är du den som ska komma?” säger Johannes inifrån sitt fängelse. Har vi också våra fängelser inom oss? Begränsande bilder av Gud? Murar vi bygger upp i förhållande till den som inte är som jag? Hårda gränser som är omöjliga att komma förbi för den utan resurser?
”Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?” uttrycker ju en djup längtan efter det vi hoppas på och de löften som vi fått höra. En längtan efter Guds beröring, efter ett egentligt liv. Kan vi låta Johannes längtan få bli vår och stanna kvar i den under veckan och inte skynda in i julens jubel? För jag tror att Gud kan tala till oss i denna längtan och få oss att se utöver våra begränsningar och murar, tala till oss på djupet så att det bär också om fängelsets murar omger oss.
Jesus svarar Johannes. Det kan vi vila i.
Amen