Foto: Maria Lundström

”Värdefulla första steg på vägen tillbaka”

Nyhet Publicerad

- Jag ser tillbaka på min tid i Allerums församling med värme. Det har gett mig mycket. Jag kom upp och iväg, fick rutiner, ett socialt sammanhang och mötte andra i liknande situation.

Det säger Anna (fingerat namn) som deltagit i projektet, först under tre månader på våren följt av tre månader på hösten, då med arbetsträning på kontoret.

- Det innebar en mjukstart och värdefulla första steg på vägen tillbaka för mig. Samtidigt är det en skyddad värld där man inte kan stanna för evigt.

Anna har bred arbetslivserfarenhet och en bakgrund inom ekonomi och HR.

Hur gick det till när du gick in i väggen?

- Det var en februaridag 2015. Jag reste mig upp och gick hem från arbetsplatsen. Det kändes som om jag höll på att sprängas sönder.  

 Anna hade nyligen börjat sin anställning på ett nytt företag och var mitt uppe i bokslutsarbete. Tempot var högt, jobbet krävande men Anna kämpade på.

 Det var då det plötsligt hände. Hjärtat rusade. Hjärnan slutade att fungera. När Anna gick hem den där dagen visste hon att hon inte skulle komma tillbaka. Privat fanns också ett tryck. Annas dotter har ett handikapp.

- Det blev för mycket för mig. Jag kraschade, både fysiskt och psykiskt. 

Nappade direkt 

Många månader senare fick Anna ett förslag av sin arbetsförmedlare att delta i projektet Trädgårdsdiakoni.

- Jag nappade på idén direkt.

Det var en februaridag 2015. Jag reste mig upp och gick hem från arbetsplatsen. Det kändes som om jag höll på att sprängas sönder.

Anna, tidigare deltagare i projektet trädgårdsdiakoni

Anna fick prova på mycket som hon aldrig sysslat med förut, bland annat måla, tova ull och keramik.

- Vi mötte konstnärer och eldsjälar som inspirerade. Det innebar massor av utmaningar eftersom den typen av aktiviteter inte ligger för mig. Jag var ute på helt nytt vatten. Jag kände mig sämst jämt, men jag kunde hantera det.

Har det haft någon betydelse för dig att Svenska kyrkan står bakom projektet i Allerum?

- För mig som inte är aktiv i kyrkan var det speciellt att få uppleva kyrkans värld, en egen tillåtande sfär där alla får vara som de är. Jag uppskattade att bli bra bemött av fina människor som delade med sig av mycket värme och omtänksamhet. 

Att rehabiliteringen leddes och drevs av kunniga personer var värdefullt.

- Projektledarna Margareta och Eva var lyhörda. De läste av oss deltagare mycket fint. Var det till exempel något som jag inte ville ta mig an fick jag en annan mer passande uppgift att lösa.

Från mjuksteg till verkligheten

Den andra halvan av projekttiden gavs Anna möjlighet att arbetsträna på pastorsexpeditionen.

- Det var bra och ytterligare ett mjuksteg i min väg tillbaka. Idag har jag tagit klivet ut i verkligheten.   

Genom en vän har Anna fått en plats på ett företag.

- Jag tränar på och jobbar mindre än halvtid. Jag är fortfarande trött, jag är fortfarande inte frisk. Det tar tid. Om inte ens jag själv förstår det jag är med om och min kropps reaktioner, hur ska då andra kunna fatta vad det handlar om?

Känner ingen skam

 - Att gå in i väggen är en process och ett skeende som byggs upp under många år av slit. Det jag tack och lov ändå upplever är att folk idag har en förståelse för detta med utbrändhet. Det är ju så många som tyvärr får vara med om att ta slut. Jag känner ingen skam för det som hänt mig. Jag vet att jag hela tiden gjort mitt bästa. Mer kan jag inte göra. 

Anna tycker att vi alla måste lära oss att tagga ner och inte vara så himla duktiga.

- Livet handlar inte bara om pengar och inkomster. Det handlar om att må bra. Att jag är utbränd kan ibland landa i att jag får allt för lätta uppgifter. Det är svårt att få arbetsuppgifter som ger stimulans. Jag är inte dum för att jag är utbränd, det handlar inte om intelligens, utan om att jag inte orkar lika mycket.

Ditt råd till andra som drabbas av utmattningssyndrom?

- Det är lätt att vara efterklok men jag säger till de runt mig att tänka sig för och vara rädda om sig själva. Det är går snabbt att bli beroende av de kickar som det ger att arbeta hårt. Man ska vara observant på att det kan slå tillbaka, konstaterar Anna.

Hur ser du på framtiden?

- Jag är glad att jag kommit så här långt. Jag är igång med att arbetsträna. Jag försöker att inte tänka så mycket på vad som väntar eller på hur pass attraktiv jag är på arbetsmarknaden. Jag försöker att ta en dag i taget, konstaterar Anna.

maria.c.lundstrom@svenskakyrkan.se

Läs mer om trädgårdsdiakoni i Allerum. Ta del av intervjun med projektledarna och vilka erfarenheter de gjort här. 

Foto: Maria Lundström