Foto: Ulf Sundberg

STJÄRNTECKEN

Nyligen lyssnade jag på ett spännande föredrag om astronomi som handlade om de österländska stjärntydarna, eller de tre vise männen, och vad som fick dem att bege sig från Österns länder till Jerusalem för att leta efter judarnas nyfödde kung.

 Först gick de faktiskt fel, innan de tog sig till den lilla staden Betlehem och fann Jesusbarnet. Berättelsen finns i Matteusevangeliets andra kapitel i Bibeln.

DET FINNS ANDRA källor som talar om det stjärntydande folket Kaldéerna, som bodde i Mellanöstern för drygt 2000 år sedan. De, liksom andra, hade en tro och tanke om hur Gud kommunicerade med människorna. Det rådde delade meningar om vilken tro som var rätt eller fel. Det får mig att fundera. Är det fortfarande
samma konflikt som kommer i dagen när vi hör om oron i dagens Mellanöstern

STJÄRNTYDARNA TOLKADE STJÄRNORNA som ledde dem till Betlehem, som att de förmedlade försoning. Och kanske var det just det som de upplevde i mötet med det nyfödda barnet i stallet? En liten, tillsynes hjälplös människa, som förmedlade hopp i en sargad och konfliktfylld värld. Kanske återvände de hem och tog på sig ett följeslagaruppdrag på samma sätt som Hadil Zainal från Trollhättan. Hon begav sig till Israel och Palestina för att stå upp för folkrätten och du möter henne i det här decembernumret av Patos.

NÄR JAG SER alla adventsstjärnor som lyser upp våra fönster tänker jag på stjärntydarna och påminns om Jesus ord: ”Jag är världens ljus.” Stjärnorna blir ett tecken på kraften i julens försonande budskap om Gud som kommer till oss.

Maria Classon
Kyrkoherde i Trollhättan