Gycklartåget är vår räddning!

Välsignelsen är att låta sig bäras och att avstå för någon annans skull

Text: Matt 21:1-9

Det är en omvälvande tid vi lever i. #Metoo-rörelsen har satt igång en stor diskussion om förtryckande strukturer och förhållnings sätt gentemot kvinnor, om hur kvinnor blir bemötta och betraktade, om sexism. Nazistiska och rasistiska påhopp hör vi om gång på gång. Detta är förfärligt! 

Då behöver jag höra berättelsen om Jesus och hans intåg i Jerusalem, därför att den sätter saker i perspektiv och väcker min tro och mitt livsmod.

Jesu intåg i Jerusalem präglas av något helt annat.

Det är inte pompa och ståt, det är inte makt och kränkningar utan snarare ett gycklarnas tåg som kommer från öster.
Från väster kommer maktens tåg med vapenskrammel, soldater i prydliga led i identiska uniformer och med skyldrade vapen och deras uppgift är att markera att den romerska freden tillåter inga uppror, ingen frihetskamp. Det är strax före den judiska påsken då befrielsen ur slaveriet i Egypten firas och det gäller att hålla folket på mattan.

Och så kommer Jesus ridande på en åsna med ett föl bredvid. En kung på en häst är en maktdemonstration, för hästen var ett stridsdjur och innebar ett hot mot stadens befolkning om de inte lydde. Men Jesus gör något helt annat. En åsna går inte att använda i strid, de är alldeles för långsamma och envisa. De går inte att styra och tygla på samma sätt som en häst. En kung har en tjänare som håller en extra häst redo långt bak i militärparaden, men Jesus har sin extra åsna alldeles bredvid – ett litet föl. Det blir knappast pampigt om Jesus skulle försöka rida på ett föl, fötterna skulle nog släpa i marken. Det är mer fråga om att leda fölet än att rida på det. Nog finns det humor och skratt i intåget i Jerusalem och samtidigt finns det jubel och lovsång – för här kommer Fredens kung, Hoppets och Befrielsens kung, här finns ödmjukhet, inte uppblåsthet – och det ger LIV.

Adventstiden är en fastetid, en förberedelsetid. Vi börjar i festens tecken. Det är nog väldigt få av oss som tänker på fasta på 1:a advent, men däremot kanske på väntan och förväntan.

Adventstiden är en väntan och vi tänder ett ljus i taget, inte alla på en gång och väntar med glädje (Några av oss kanske är mindre förväntansfulla).

Adventstiden blir som ett crescendo som startar smått och blir större. Men kanske vi glömmer vad crescendot handlar om ibland – att Kristus kommer till oss, inte om att vara den mest lyckade, inte om att äga mest eller kontrollera mest, inte om att sätta sig på andra.

Ägarna till åsnorna i Betfage sa inte: Varför ska vi hjälpa till, ta någon annans åsnor. Det räckte med motiveringen: Herren behöver dem. De lät lärjungarna låna åsnorna och avstod från sina lastdjur den dagen. De avstod från något och offrade något för någon annan.

Ägarna kunde ju lätt att förbisett frågan från lärjungarna och missat detta fantastiska.

Och jag undrar om det är där vi hamnar i vårt land och vår tid. Att vi missar det fantastiska därför att vi inte är beredda att avstå för att någon annan behöver något, därför att människor på flykt behöver en fristad, för att människor i nöd behöver vår hjälp. I #metoo- texterna berättas om män som varit så upptagna av sig själva, av sina maktanspråk att de inte sett andra människors, kvinnors behov och upplevelser. Rasismen utgår från ett förnekande av alla människors värde och värdighet, från att människa är vi tillsammans. Vi har t o m hört det på bästa sändningstid!

Allt utgår från en grundsyn där jag har rättigheter, men väldigt få skyldigheter. JAG stavas med stora bokstäver, däremot du och vi med små. Ömsesidigheten och mognaden är fullständigt bortglömda.

Det är ett hyllande av makten, men inte av barmhärtigheten, definitivt inte av gyckeltåget.
Vad händer med vårt land och vår människosyn, vårt förhållningssätt till andra människor? Vi står vid ett vägskäl, som många gånger förut, och det är inte sista gången heller. Det är dags att vända om och gå med i gyckeltåget. Där människor får var dem de är, utan att hånas, utan att kränkas och där mångfalden är en tillgång, där engagemanget och friden kan få blandas med glädjen och solidariteten.
Vi ska inte inbilla oss att det inte är något vi måste avstå ifrån, något vi måste offra. Solidaritet innebär alltid offer och det ger mening och glädje för andra.

”Solidaritet innebar varje dag och stund offer. Stora offer i det lilla, solidariskt handlande med närstående och i små sammanhang. Solidaritet som upprätthålls därför att det lilla sammanhanget både är mer självklart, överblickbart och mer oundvikligt än det större. Frågan är därför inte om solidaritet leder till offer utan frågan är om all den kraft som solidariteten betyder i de små sammanhangen skall kunna lockas ut i de större sammanhangen så att vi ser att det egentligen inte är någon skillnad på det stora och det lilla.  (Margareta Brandby-Cöster).
Adventstiden uppmanar oss att leva i uppmärksamhet – Gud kan behöva oss i det alldeles vardagliga – för att någon behöver bli buren. Eller hjälp att bära – om så bara en kasse från ICA.

Hur många åsneägare genom tiderna skulle inte ha betalat för att få vara den som lånade ut sina åsnor till Jesu intåg i Jerusalem? Tänk vilken förmån och vilken fantastisk upplevelse.
Uppoffringen blir en välsignelse, något som ger mening och glädje i ägarnas liv.

Att avstå kan faktiskt ha en annan sida än att det blir mer jobb eller sämre eller osäkrare. Det kan gömma växt och mening. Där kan gömma sig en välsignelse.

Som när flyktingbarnens starka motivation för att gå i skolan får barn som bott i Sverige hela sitt liv och tagit allt för givet och inte förstår hur viktig skolan är för att kunna skapa ett gott liv. Som när en man upptäcker för första gången att han kan få uppleva verkliga möten när han slutar förtrycka.

Vår kultur har självständigheten som ideal och det finns mycket bra i det. Vi lär oss ta ansvar och försöker lösa problem och uppgifter själva.

Men det finns en punkt där självständigheten blir en lögn och en fälla. En ensamhet.

Vi glömmer bort att livets djupaste skikt inte handlar om att åstadkomma saker utan om att ta emot. Att bli buren – eller med ett teologiskt ord – om nåd.

Vi glömmer det ömsesidiga livet. Där vi bär och blir burna av varandra. Vi är varandras bröd säger Luther.

Vi börjar vårt liv med att bli burna, det är livsnödvändigt. Ett barn som inte känner en annan människas närvaro kroppsligt dör. Också som vuxna behöver vi bli burna. Oftast inte i bokstavlig bemärkelse utan i form av mod och stöd, av någon som älskar oss och ser oss. (Även om det har funnits gånger då jag önskat att någon hade burit mig hem när jag var trött.) Ingen av oss kan leva utan andra människor, om så inte annat i minnet av andra människor. Det är därför isoleringscell är en så grym form av bestraffning – att vara utan andra människor. Det är ett sätt att försöka göra det ömsesidiga i livet osynligt, att avvisa ömsesidigheten med den som sitter i isoleringscellen.

Vår grund är inte vi själva utan att vi är burna, burna av Den som gav oss livet, Gud själv.
Jesus låter sig bäras av åsnan, låter sina vänner och lärjungar hjälpa honom. Lärjungarna behövs för att Jesus ska kunna utföra sin uppgift. Jesus behöver dem.

Vi behöver det där gyckeltåget från öster. Leken, lovsången och ömsesidigheten. Vi behöver bli burna av den som bär allt – för att också vi ska kunna bära och kunna hoppas. Fredens och Fridens kung är här – låt oss gå med i tåget och sjunga: Hosianna Davids son! Amen.

Lotta Miller/präst