Trettondagen är den allra äldsta kristna högtiden. I Bibeln står det att österländska stjärntydare, vise män, hade sett en stjärna gå upp på himlen. Ibland kallas de vise männen också för kungar eller stjärntydare. Det berättas att de såg en stjärna som visade dem vägen.
En kung måste väl finnas i en stor stad?
De tre vise männen kom först till Jerusalem. De frågade där efter den nyfödda kungen. Kung Herodes fick höra talas om frågorna om en nyfödd kung och blev väldigt orolig: det var ju han själv som var kung! Vad var nu detta för konkurrent?
Herodes kallade till sig de vise männen. Han sa till dem att de skulle komma tillbaka till honom när de hittat det nyfödda barnet. Herodes sa att han själv ville hylla den nyfödda kungen. Men i själva verket ville han döda den nya kungen.
Stjärnan visar vägen till stallet
De vise männen fortsatte att följa stjärnan till stallet. De gick in och hittade Jesus och Maria. Då föll de ner på marken och hyllade Jesus och gav honom gåvor, guld, rökelse och myrra. I en dröm hörde de vise männen att de inte skulle återvända till kung Herodes. Därför tog de en annan väg tillbaka till sitt land.
Firande i olika länder och tradtioner
I de flesta andra länder heter dagen epifania. Ordet betyder uppenbarelse. För länge sedan firades epifania som Jesu födelsedag och i flera österländska kyrkor räknar man fortfarande epifania som julens stora dag.
I Europa hade det redan före medeltiden växt fram olika sätt att fira julens tolv dagar, från 25 december till kvällen den 5 januari (the Twelfth Night, hos oss Trettondagsafton). På många håll förekom mysteriespel som dramatiserade trettondagens händelser med stjärnan, de vise männen, och den heliga familjen. De som var utklädda till visa män kunde ha strutar på huvudet och vita skjortor.
Vise män, stalledrängar eller stjärngossar i Lucias följe?
Mysterispel med de vise männen fanns också i Sverige på den katolska tiden och när Sverige sedan blev protestantiskt fortsatte traditionen, särskilt i närheten av katedralskolor som en möjlighet för de unga eleverna att få lite inkomster. Seden levde vidare i bondesamhället där pojkar vandrade runt i byarna och spelade upp scener som byggde på Bibelns berättelse om stjärnan över Betlehem.
Samtidigt fanns en tradition på Sankt Staffans/Stefans dag, Annandag jul. Staffan var kung Herodes stalldräng och blev som helgon hästarnas beskyddare. Dagen ägnades åt kapplöpningar med olika inslag, som till exempel att prästen välsignade hästarna eller att man red ikapp till en källa som ansågs ha magiska egenskaper där hästarna vattnades för att skänka dem hälsa och styrka under det kommande året.
I senare tid började staffansritten hämta inslag från stjärngosse-traditionen vid trettonhelgen, och man red istället runt i traktens gårdar och sjöng tiggarvisor och någon version av Staffansvisan. Staffansritten omvandlades med tiden till en staffansgång, och det hade då skett en sammansmältning mellan staffansryttarna och stjärngossarna. Stjärngossar som sjunger Staffansvisan infördes sedermera i Luciatåget och gav pojkarna en roll i Luciafirandet.
