Inte scenen men solljuset

Text: Ps 139: 1-18 (Söndagens evangelium är Lukas 17:20-30)

Scenens strålkastarljus är väldigt eftertraktat i vår tid. 15 sekunders berömmelse är det många som vill nå.

Tävlingarna och dokusåporna avlöser varandra där man kan få sina 15 s eller 15 minuter berömmelse. Vi vill bli sedda, bekräftade och betraktade som intressanta, värda uppmärksamhet.

Men det vi kanske inte tänker på är strålkastarljusets obarmhärtighet. Där finns inget utrymme för sårbarhet och litenhet, skammen lurar nära inpå.

När arkitektstudenterna på Tekniska högskolan fick i uppdrag att rita en kyrka så ville de att det skulle vara dämpat ljus, nästan mörkt i vissa delar av kyrkan. Att man skulle kunna gömma sig och vara anonym.

Gömma sig undan strålkastarljuset kanske, gömma delar av sig själv ?

Rannsakad och känd lämnar inget utrymme för något osett, något undangömt och det kan vara skrämmande.

Det finns ögonblick i ditt och mitt liv när vi inte vill se oss själva, när vi har svårt att acceptera oss själva – när skammen eller skulden tar över – för något verkligt eller för att vi blivit pålagda en skuld eller skam som inte främjar livet.

Eller när mörkret och förtvivlan tar över och vi inte kan se oss själva. En del av oss drabbas av ett sådant självförakt att vi gör oss själva illa. Det vill ingen av oss att det ska hända.

Rannsaka sig själv – kan ibland vara hälsosamt och sunt, att få litet distans till sitt eget beteende och sina känslor.

Det kan vara att skala av onödig yta som inte tjänar livet, att mogna och lämna självupptagenhet bakom sig.

Men det kan också innebära osunt letande efter fel hos mig själv, att vara fångad i sina egna fel och svagheter.

Vi håller en del av våra erfarenheter för oss själva och delar dem inte med varandra, en del ska vi inte dela och annat orkar vi kanske inte dela med andra.

Vad innebär då psaltarens ord – rannsaka och känna?

Många gånger inleder jag bönen om förlåtelse så här:

Vi är här på ärlighetens villkor

Gud älskar oss sådana vi är,

Inte sådana vi önskar att vi var

Eller någon annan förväntar sig att vi skall vara.

Guds kärlek ger oss mod att se verkligheten, också vår egen.

I Guds kärlek får vi överlämna oss, be och bekänna:
Att be rannsaka mig och känn mig Gud är att ställa sig i Guds ljus. Det kan vara skrämmande att Gud ser allt.
Och det är vår möjlighet.

Inför Gud är det ärlighet, naket och sårbart som gäller.

Guds seende har kärleken som ärende. Guds seende har växt och mognad som ärende.

Det kan vara smärtsamt att bli sedd i kärlekens ljus, se sina felsteg, sin ofullkomlighet men det stannar aldrig där. Gud kan göra det som fattas till en möjlighet till kärlek, till förlåtelse, till förlossning, tillbarmhärtighet till nyskapelse och återskapande.

Guds ljus är inte strålkastarens ljus utan morgonens ljus som vill ge liv, som vill hela och läka.

Om jag tog morgonrodnandens vingar, gick jag till vila ytterst i havet skulle du nå mig även där....

Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.

Gud söker dig och mig även i mörkret, även när vi själva tror att vi inte är värda att sökas. Gud ger i sin kärlek inte upp om någon enda av oss.

Gud söker tålmodigt, troget, ihärdigt varenda en av oss.

Gud ger inte upp sin kärlek. Gud söker dig och mig också i flykten, om du eller jag flyr följer Gud med oss i flykten.
Guds ljus handlar om kärlek och närvaro, om ärlighet och förlåtelse. Om en kärlek som förvandlar.

Då blir psaltarens ord vår möjlighet att be: Herre du rannsakar mig och känner mig....
Guds ljus är barmhärtighet, förlossning och liv.

Här finns också vår riktning. Söndagens tema är vaksamhet och väntan. Gud är vaksam och aktsam om dig och mig, Gud väntar på dig och mig med en längtan så stark att Gud ger allt.
Vår vaksamhet och väntan vad handlar den om?
Vad är det vi vaktar?

Vårt eget eller våra pengar, våra intressen? Vår kärleksfullhet och våra barmhärtighet?

Vaksamheten vi uppmanas till är kärlekens och barmhärtighetens vaksamhet. Uppmärksamhet och aktsamhet om livet och våra medmänniskor, om naturen och också om vårt eget liv.

Vad är det du och jag väntar på? Att tiden ska gå?

Att allt ska bli bra? Att julen ska komma?

Här kan vår väntan bli förväntan om Guds ankomst i ditt och
mitt liv, om Guds förlösande kärlek och befrielse ska få ta över
både i oss själva och i vår värld.

Gud kommer hela tiden till dig och mig – söker oss även ytterst i havet och när allt är stilla.

Du är alltid i Guds seende blick, i Guds blick kan du och jag - vila och utmanas.

Vi får ha vår grund i Guds barmhärtiga ljus  och det gäller hela vårt liv, inte bara 15 minuter eller 15 sekunder.

Och när vi når vi till slutet på det vi ser eller på allt så är Gud där. Amen

Lotta Miller/präst