Vad är nåd? Och hur delaktig måste jag vara i en händelse för att anse mig ha fått ta del av Guds nåd?
I januari 2016 satt jag på tåget mellan Bryssel och Frankfurt am Main, en sträcka som tar ca tre timmar att avverka. Tåget var alldeles fullt. Bland resenärerna fanns en väldigt ung kvinna, som reste med sina tre barn, varav det yngsta inte kunde vara mer än fyra-fem månader gammalt. Kvinnan hade dessutom väldigt mycket bagage med sig. Av klädsel och den språkförbistring som uppstod att döma, kunde man gissa att hon var nyanländ till Europa.
Efter ett tag började det lilla barnet att skrika. Mamman gjorde sitt bästa för att trösta det, men barnet skrek värre och värre och till slut gallskrek det och inget som mamman gjorde hjälpte. Hon blev därför allt mer stressad.
På andra sidan gången satt en proper, medelålders mörkhårig man med skägg. Han försökte prata med mamman för att se om han kunde hjälpa henne, men hon verkade inte förstå vad han sa.
När vi närmade oss Köln visste kvinnan, trots allt, att hon skulle av där, men hon var jättestressad för barnet gallskrek värre än någonsin. Hon hade de andra barnen att ta hand om och alla sina saker och hon verkade inte veta hur hon skulle organisera sig. Då reste sig två kvinnor i 60-årsåldern, som också skulle av i Köln. En av dem sa mycket vänligt, men också bestämt på engelska:
- Ge mig ditt barn, så kan du klä på dig och de andra barnen.
Kvinnan tvekade, som om hon trodde att barnet skulle tas ifrån henne för alltid. Till slut lämnade hon i alla fall ifrån sig barnet och under instruktioner från den äldre kvinnan klädde hon sig och de större barnen, plockade ihop alla saker, lämnade över spädbarnets overall till den äldre kvinnan, som klädde barnet, och hela tiden talade den äldre vänligt och tydligt på engelska.
Omsorgen från medpassagerarna i en tid när allt fler i vår del av världen inte vill se utomeuropeiska flyktingar, eller andra invandrare, var en nådesstund, som gjorde jag levde på länge.
Torvild Evensson, Frankfurt am Main