Berättelser om nåd
I
Att vara som ett barn
är att uppleva direkt
utan de lager av
förväntningar, minnen och åsikter
som fördunklar
den vuxnes möte med det omedelbara.
Bara ett barn -
och den som är som ett barn,
kan möta Gud ansikte mot ansikte.
II
I isiga februari går jag med vännen J till Apoteket för att köpa hjärtmediciner. Utan dem blir han allvarligt sjuk.
J är hemlös och har varit det i många år. Han har sina knöliga recept och tabletter i en skavd plastkasse. Just den kassen ställer han på disken när vi kommer fram. Vi hjälps åt att släta ut pappersarken och leta efter dem vi behöver.
Apotekaren, en kvinna med mörka ögon och en huvudduk i blå nyanser ser vänligt på oss medan vi arbetar, lite svettiga nu på grund av värmen i butiken. Emellan oss har vi språkbarriärer. En norsktalande, en svensktalande och en som talar grekiska. Hur ska vi kunna klara av att få vårt ärende uträttat?
Då ställer kairofödde J den förlösande frågan. Talar du arabiska?
Sen går allt mycket lättare. Metodiskt hjälps J och apotekaren åt att reda ut vilka mediciner J behöver mer av, vilka recept som behöver förnyas och vilka preparat som bytts ut på grund av patentfrågan.
Trots Js luggslitna yttre och oredan i plastkassen blir han bemött med vänlighet, vördnad och tålamod.
Länge leve världsspråket arabiska och respekten för människovärdet!
III
Vid kvarndammen
Jag är lövet som flyter på dammens yta –
en liten del i den stora rörelsen mot språnget
Jag är stenen i fallet –
ständigt och på nytt omsluten av den flödande nåden
Jag är trollsländan på kvisten, mitt i forsen –
skimrande, trygg i Din kärlek
IV
Han lämnar kaféet och stiger ut på gatan. Han har en guldmedalj runt halsen. Han lyfter handen till hälsning och hälsar vänligt ”hej, hej”.
Lite längre fram söker en man efter något i en avfallstunna. Han lyfter upp en aluminiumburk, nickar mot mig och säger hej.
Senare ser jag dem båda. De går uppför gatan som på ett litet led. Han som går främst har en pantburk under armen. Han som går sist har en guldmedalj runt halsen och markerar takten med en träpinne.
En vänlig procession går genom vår stad.
V
I fängelsets besöksrum finns en målarbok. Inte mycket är målat i den men på ett uppslag sitter en liten pojke med en fjärrkontroll i handen. Han ser på en vackert röd tomte på en tv-skärm. Jag tolkar de lite spretiga versalerna längs målarboksbladet: BRIDE E SONN TIL MARSEL
Längst bak i boken är ett höghus tecknat på fri hand. Det har tre portar och tretton fönster, alla med galler. Det blåser en hård västlig vind vilket flaggorna på taket visar. Präntat med övertygelse står det: PAPA MIN A SNIL
VI
Eftermiddagssolen får ytan att glänsa
och bottensanden att lysa som guld.
Bäcken slingrar sig genom skogen
med sitt lena vatten.
Det finns löv som flytande
förs med mot utloppet
och den gyllene sanden lägger sig
i ständigt nya mönster
kring stenar och multnande trä.
VII
Vinterdagern kommer med ett stilla snöfall.
Flingorna sjunker sakta – virvlar till i vinden
och lägger sig till sist som ett mjukt täcke.
Snötäcket böljar sig över rabatter och trottoarkanter,
här och där sticker spretiga buskar upp.
Men flingorna fortsätter sitt värv –
att falla utan motstånd och att täcka utan åtskillnad.
VIII
Jag klättrar uppför – det är brant.
En hand som är större än min håller min hand i sin.
Greppet är stadigt och ger mig stöd.
Mitt hjärta slår och jag blir varm –
men handen jag håller är sval och min
ledsagare anpassar sina steg efter mina.
Nu blir stigningen kraftigare.
Mina steg blir allt tyngre.
Då lyfter min vän mig upp på sina skuldror
och så når vi krönet.
Kristina S Furberg
Diakon i Svenska kyrkan i Norge