Förra sommaren mötte jag en natt en kvinna vid nattskutan. Hon kom dit med hjälp av två medmänniskor. De sa att vi hittade en vilsen själ som behöver en själavårdare. Kan vi lämna henne här hos dej i kyrkans tält?
Det var en kvinna som skakade och var nerkyld. Jag försökte att bjuda henne på te först men hon ville inte ha det. Vi slog oss ner längst inne i tältet och jag svepte in henne i ett par filtar för att stilla kölden i henne som visade sej vara abstinens efter narkotika.
Vi satt där länge och hon berättade om sitt liv och lämnade hela sin sårbarhet, skuld och skam hos mej. Jag bad tyst inom mej att Gud skulle vara med oss i mötet och vaka över henne. Det fanns mycket i hennes liv, många steg som hade varit ensamma och mycket utsatthet och en stor sorg och smärta. Rädsla för män som hade gjort henne illa och en ilska mot föräldrar som aldrig sett henne.
Hon delade allt och medan solen sakta gick upp i öster så började hennes ansikte att få konturer, jag fick för mej att skakningarna avtog en aning och att hon började få lite färg i sitt ansikte.
Vi möttes bara där och då. Det var ett långt möte som varade i ett par timmar. Jag kunde bara be att Gud skulle hålla henne i sin hand när hon efter två långa timmar och i ett milt gryningsljus med en cigarett i munnen som hon fick av en man där i gryningen släntrade i väg och så skildes vi åt.
Jag vet inte hur det gick för henne sedan. Hon var hemmahörande i Stockholm och hade flytt över till Gotland för att fly undan sitt missbruk.
Det var en nåd att få dela dessa timmar med kvinnan och det var ett möte med Guds avbild i henne.
Paret som kom till tältet och lämnade henne i mina händer fick mej att tänka på den barmhärige samariern och så blev jag värdshusvärden som en stund fick sköta om hennes själsliga sår tills hon begav sej ut i gryningen igen.