Den 31 oktober 1517 gäller allmänt som startskott för en rörelse som omdanade Europa. Om Luther den dagen verkligen tog hammare och spik för att sätta upp 95 teser mot sin tids kyrka och teologi på porten i slottskyrkan i Wittenberg vet vi inte med säkerhet. Men det var i alla fall den dagen han postade teserna till sin ärkebiskop Albrecht av Mainz. Följebrevet förvaras i original i svenska riksarkivet.
En av Luthers banbrytande prestationer var översättningen av bibeln till folkets språk. Så skapades tyska som folkspråk. Samtidigt illustrerar denna bedrift några av reformationens viktiga och fortsatt aktuella teman: bildning, frihet och ansvarstagande i världen.
Ansvar i och för världen låter sig inte separeras från ansvar för bildning. Reformationen började på ett universitetscampus. Och inte vilket universitet som helst: Wittenberg stod för nytänkande. Dess första rektor hade sparkats från universitetet i Leipzig eftersom han betraktade syfilis som en sjukdom som behöver medicinsk behandling och inte, som hans kollegor gjorde, som ett Guds straff. Den som vill föra reformationens arv vidare gör gott i att inte vara rädd för kunskap och vetenskap.
Vetande och tro behöver varandra. Av den anledningen ska heller inte kunskapen om katekesen underskattas. Den var ett redskap för frihet. Det som jag kan utantill, ”what I know by heart”, kan ingen ta ifrån mig. Det ger inte bara bildning för huvudet utan också bildning för hjärtat. Därmed finns en solid grund för att bilda sig sin mening och ha mod att stå upp sin övertygelse. Kort sagt: då finns förutsättningar för att utöva medborgarskap och ta ansvar i världen.
I en tid då populismen spelar ut elit och folk mot varandra är det värt att konstatera att reformationens bildningsinsats verkligen var folkbildande och – något anakronistiskt uttryckt – även verkade demokratiserande och emanciperande. Katekeserna blev enastående bildningsinstrument. Tillsammans med den då nya boktryckarkonsten var en samfälld bildningsresa ingen utopi längre. Den som kan läsa och skriva erövrar nya möjligheter att bidra till det gemensamma goda.
Ännu i början av 1900-talet gick det att se hur reformatoriska länder tydligt utmärkte sig när det gäller läs- och skrivkunnighet. Reformationens bildningssträvan hade gett resultat. I ekumenisk vänskap kan vi idag tillsammans glädjas över detta. I samband med det gemensamma reformationsminnet i Lund och Malmö den 31 oktober i fjol betonade påve Franciskus att reformationen och bibeln i folkets händer blev viktiga bidrag också för den katolska kyrkan.
Det lutherska bildningsarvet förpliktar. Nästan varje gång en pisastudie publiceras kastar vi längtansfulla och avundsamma blickar på det likaledes lutherskt präglade Finland som brukar ligga i topp. Visserligen är vi på många sätt sekulariserade, men just lutherskt sekulariserade. En hög bildningsnivå hör till vår självbild. Dock saknas emellanåt insikten att ensidiga satsningar på naturvetenskap och teknologi på humanioras bekostnad i längden inte gagnar samhället.
Om bildning är en bestående och förpliktande konsekvens av reformationen så ar frihet självaste kärnan. Den som är rättfärdig av nåd och begriper detta genom tron är fri. Där bindningar som håller oss fångna faller bort uppstår frihet inte bara från något utan också till och för något. Vilket leder oss direkt till de två nyckelmeningarna i Luthers stora frihetsskrift från 1520: ”En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig. En kristen människa är alltings mest tjänstvillige tjänare och alla underdånig.”
Denna frihet föder i sin tur kärlek och glädje. ”Och ur kärleken kommer en glad, villig och fri lust att oombedd tjäna nästan”, som Luther uttrycker det. Den som inte längre är helt absorberad av den egna frälsningen, eller sin egen wellness, är fri att möta andras behov. Har du fått dig evangeliets befriande ord till livs, kan du svara på andras rop och så ta ansvar – och ha ett stort öra för de minsta av våra medmänniskor. Rättfärdighet och rättvisa hör helt enkelt ihop. Den som tror på rättfärdighet är också intresserad av att det går till så rättvist som möjligt i världen.
Låter det för mycket som politisk teologi? Förbjuder inte åtskillnaden mellan det andliga och det världsliga regementet i luthersk teologi en sammanblandning av kyrka och politik? Det sägs ibland att endast det andliga ska vara föremål för kristen omsorg medan det världsliga får ha sin gång. Med en sådan tolkning av de två regementen har kristna själva smitit från ansvar eller pådyvlats tystnad i världsliga angelägenheter. Under tredje riket var det ödesdigert. Luthersk teologi ser skillnaden mellan tro och politik inte för att separera dem utan för att hålla dem samman på rätt sätt.
Inte på länge har den politiska världen hemsökts av så många rädslor som nu. Men det hör till kristen frihet att stå upp mot rädslan. ”Och vore världen än så stor och full av mörkrets härar, dock, när ibland oss Herren bor, platt intet oss förfärar”, diktade Luther och J O Wallin. ”Om världen är ett ökensnår där rovdjur söker byte, vi faller ej på knä ändå för makterna som ryter”, diktade Olov Hartman i samma anda drygt fyra sekler senare.
Vi känner rädslan för terror. Det fruktas om pensioner, jobb, social trygghet, Europas framtid liksom om global rättvisa och världsfreden. Och över allt detta hänger som ett mörkt moln rädslan för klimatförändringarna. Även om vi är sysselsatta på annat håll fortsätter världens isar att smälta med skräckinjagande hastighet. Det handlar inte längre bara om bekvämlighet och välfärd, det handlar om överlevnaden för ekosystem, byar och städer. Rädsla kan förlama och hindra oss från att leva ett ansvarsfullt liv.
Kristen frihet visar på en annan väg. Den säger: var frimodiga och ha tillit till Gud. Gudsfruktan kan befria från mycket människofruktan. Inte i form av ett skräckens crescendo, utan eftersom Gud, som förtjänar vår vördnad, möter oss som en älskande far och en tröstande mor. Hos Gud fördriver kärleken rädslan. Då kan vi lära oss att frukta på rätt sätt, utan att förlora friheten. När Luther i lilla katekesen skrev att vi ska frukta och älska Gud lyckades han få ihop rädsla och kärlek. Om Gud som skulle kunna förinta allt, istället ger oss nåd, vad kan då spika oss fast i rädslan?
Besvärjelser mot rädslan hör till dagordningen. Efter varje terrordåd hör vi dem. Politiker säger det, biskopar säger det: ”Vi får inte låta oss förtryckas av rädsla. Vi kommer att försvara vårt öppna, demokratiska samhälle.” När dåvarande norska statsministern Jens Stoltenberg belönades för sitt starka och empatiska ledarskap efter dåden i Oslo och på Utöya 2011 sa han exakt detta. Och han tillade: ”Efter dessa förskräckliga dåd publicerade tidningarna bilder som visade hur en imam och en biskop omfamnar varandra i en moské i Oslo. Vi måste komma ihåg dessa bilder.” Gemensam vördnad för Gud kan bli en källa till hopp, även i samhällen som präglas av sekularisering och pluralism.
Ansvar för och i världen måste demonstrera hur vi kan möta rädsla med frihet. Denna stora reformatoriska insikt ska i våra dagar inte låsas in i den privata garderoben. Vår tid behöver den! Den förtjänar rentav att ropas ut från taken. Och vår tids största tak är utan tvekan internet. Vad boktryckarkonsten var för reformationen är nätet idag. Även surfplattor och smartphones kan tjäna friheten och den rätta fruktan, i stället för att sprida hat och öka polarisering.
En viktig del av vårt ansvar i världen är det rätta umgänget med den oundvikliga rädslan. Den danska filosofen och teologen Sören Kierkegaard hade nog rätt: ”Den som har lärt sig att känna ångest på rätt sätt har lärt sig det största.” Att frukta på rätt sätt är görligt. Det möjliggörs genom den stora frihetsrörelsen som övervinner rädslan för denna världs diktatorer och för tyrannerna i vårt eget liv i tillit till den Gud som ensam är värd vår fruktan och som möter oss ständigt på nytt med kärlek.
500 år av reformation uppmärksammas bäst genom att värna om äkta frihet, bred bildning och djupt känt ansvar för och i världen.
Antje Jackelén