Text: Mark 2:1-12
Det kan ju tyckas att Jesus börjar i fel ända när han säger: Dina synder är förlåtna. Vännerna hade väl inte släpat och kämpat för att fira ner mannen till Jesus för att han skulle förlåta synder utan för att han skulle hela honom så han kunde gå!
Nej, det hade de säkert inte. Men det finns en väldigt viktig poäng med att Jesus börjar där han börjar.
Mannen tilltalas först: Mitt barn. (I den engelska och franska översättningen blir det Min son.) Och de orden är viktiga för de sätter in mannen i ett sammanhang. Han är inte ”den lame” utan en människa bland människor. Jesus drar in honom i gemenskapen och relaterar till honom som till andra människor. Och det vi alla behöver är förlåtelse och upprättelse. Det är inget som skiljer oss åt som människor. Det finns i förståelsen av människan och synden en radikal jämlikhet. Jag vet inte om ni hört Anders Caringers gamla låt: ”Alla är samma skitar, fånge och direktör, jurister och plitar, i alla fall när vi dö-ör.”
Jesus tar bort stämpeln, tar bort skylten som skymmer vem mannen egentligen är. Det är inte svårt att föreställa sig att människor runtomkring sa den lame och ansåg att han var mindre värd. Och det synsättet finns även hos oss även om det blivit mycket bättre. Och jag tänker på hur många människor, kanske även du och jag, har känt sig reducerade till sin funktionsnedsättning, till sitt utseende, till sitt kön, till sin sexuella läggning – och inte har fått vara en människa med alla sina gåvor, med all sin motsägelsefullhet och mångtydighet.
Jag tror att vi vår bekvämlighet glömmer bort vilken radikal kraft förlåtelsen är.
På Pollsmoorfängelset i Kapstaden i Sydafrika arbetar Jayne och Jonathan Clayton med Restorative Justice i Hope Prison Ministry. Restorative justice betyder återställande rättvisa. Pollsmoor fängelset är enormt med ca 7 000 fångar och i fängelset regerar tre olika stora gäng och fångvaktarna vaktar egentligen bara gränserna. Innanför murarna är det gängen som regerar. Där arbetar Jonathan och Jayne Clayton med ett program som handlar om återställande rättvisa. De arbetar med mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet i fängelset.
Allt från att en fånge är en människa som fångvaktaren säger God morgon till, till att en fånge ser sig själv i relation till dem som hen har skadat/dödat genom sitt brott och till sin egen familj och erkänner sitt brott, erkänner sin skuld och ser sanningen i vitögat. Och det går inte att endast be Gud om förlåtelse för sina synder, sina brott utan det måste ske i relation till dem som skadats av brottet, också i relation till förrövarens anhöriga. För förrövaren återtar sin mänsklighet när hen erkänner sitt brott och säger: Jag ljög i rätten, jag har ljugit inför er, det var jag som begick brottet och detta inför offret/offrets anhöriga och sedan också inför sina egna anhöriga. Hen blir en människa därför att hen ser sig själv i relation till andra människor, ser sina egna handlingar i relation till dem som är drabbade på olika sätt. Hen ger andra människors liv och hälsa betydelse och därmed också sitt eget liv och sin egen hälsa. Den som tar ansvar är någon som står upprätt, den som ljuger är någon som krälar i gruset även om den tror något annat. Och det händer fantastiska saker när den här processen sätter igång. För en mamma eller pappa som begått brott och erkänner sin skuld är en helt annan människa än den som framhärdar i sitt brott. En helt annan förälder.
Förlåtelse upprättar och helar till mänsklighet, till mänsklig värdighet, (däremot kan en inte kräva av offren/offrens familjer att de ska förlåta, kan de finna försoning är det stort!)
Att upprätta relationen till varandra helar och läker.
En video de visade grep mig: En kvinna som ofta blev mobbad i fängelset och som ingen begrep sig på, hon talade ofta obegripligt, fick träffa sin mamma efter 12 år av avstånd. När mamman kommer in så skriker kvinnan och faller ihop, och mamman håller om henne. Och deras relation börjar återupprättas. Efter detta har kvinnan fått en helt annan värdighet och gått från att vara mobbad och obegriplig till att bli någon som människor lyssnar på i fängelset.
En människa med en egen röst och värdighet.
Det är trofasta vänner han har, mannen, som är beredda att anstränga sig för sin vän, som är beredda att arbeta och sätta sin egen bekvämlighet åt sidan för hans skull, som är bredda att stå där med skammen om de inte lyckas genomföra sitt projekt och kanske inte alla gillade vad de gjorde. Släpa ut den där människan bland alla! Det passar sig inte! (I kulturen fanns en tankegång att den som var sjuk hade syndat på något särskilt sätt och därför inte borde synas. En hållning som Jesus tar avstånd ifrån.)
De är trofasta vänner, och trofastheten är en del av deras tro på Kristus, tro på Guds möjligheter. De talar inte, de bär, de bryter upp det som hindrar mötet, hindrar helandet och sänker ned i djupet till Jesus. De har satt alla andra saker åt sidan (inklusive fönstret) för att de bryr sig om en vän, en granne. Deras tradition hade lärt dem att Guds vilja med allt liv är att det ska blomma och de tar drastiska steg för att inkludera sin granne i ”blommandet”. De imponerar på alla genom sin trohet.
Rachav i GT- Josua visar sin tro genom sitt mod, hon tar risker som påverkar hennes egen säkerhet för att rädda spejarna.
Hon tar emot spejarna som vänner – och jag tänker att det är en utmaning för församlingen – att ta emot varandra, varje människa som kommer/ som behöver hjälp som en vän. Det finns ett slags vänskapens sakrament som vi är kallade att leva i.
Det är en del av en kristen människas övning, växande (med ett äldre ord helgelse) att öva sig i vänskap. Det är inte alla av oss som känner att vi har vänner, däremot kan vi alla öva oss i att vara vänskapliga mot andra. Vänskap innebär ju att ibland kunna avstå tid, rum eller plats för en annan människas skull, utan att försvinna. Vänskap inrymmer också ömsesidighet och reflektion. Vänskapen är inte blind, den är seende. Det är inte sagt att det den människan som var lam bad om, var det vännerna gjorde.
Jag tänker på interventioner som vänner gjort när någon missbrukat för att den ska bli frisk från sitt missbruk. Det är tufft och inte den en vän som missbrukar längtar efter, men fyllt av kärlek. Det är en stor handling, men det finns ju också små interventioner som mer handlar om att fastna i något som förstör livet t ex bitterhet eller misstro.
Jag tänker att det Rachav och de fyra vännerna gör är just interventioner i tro, ibland kan vi också bli kallade till det. Ibland är det istället jag som behöver interventionen, vänskapen. Kristus – ge oss tro att handla när det behövs.
Och har ni tänkt på vad som hände med alla de som trängdes inne i huset runt Jesus? Mitt i deras trängsel firas en människa ner som behöver något, som blottar allas vår utsatthet, även om flera säkert tänkte: Jag är inte lam, jag behöver inte samma sak.
En utsatthet som faktiskt är en möjlighet för Jesus att hela och upprätta, en utsatthet som bjuder in till vänskap och engagemang. Jesus Kristus drabba oss alla och berör oss!
Amen. / Lotta Miller, präst
Särskilt tack till församlingsherde Ulrica Fritzson som skrivit avhandlingen: "Jag kunde åtminstone berätta hur jag dödade henne..." : Om transformerande, rehumaniserande och försonande möjligheter för en skyldig människa, med utgångspunkt i Martin Bubers diskussioner kring existentiell skuld”
Ulrica arbetar bl a med återställande rättvisa i Sverige.