Marta hon kämpar med sin tids förväntningar. En kvinna i dåtidens Betania skulle duka upp ett rikt middagsbord för sina gäster annars var det en skam. Att då systern väljer bort detta gör att hon känner sig övergiven. Övergivenhet går inte att berätta om, så hon klagar på Maria. Hon borde ha förstått vad som gällde.
Marta är stark och har redan brutit mot sin tids seder genom att ta initiativet att bjuda in Jesus, en judisk man till sitt hem. Så hon går till Jesus och klagar sin nöd. Säg till Maria!
Och Jesus svarar – Nej. Hon har valt det som är bäst. (Den goda delen i den gamla översättningen). Det ska inte tas ifrån henne.
Marta får en möjlighet att antingen välja det samma som Maria eller att fortsätta sitt arbete med maten.
Vad tror ni hon väljer och varför det? Berättelsen tar slut utan att vi får veta vilket.
Det är dags att kapitulera – Marta. Det är inte lätt att ge upp och släppa taget och ta emot i det läge Marta befinner sig. Vad ska de andra tänka på gatan och hur går det om gästerna inte får någon mat? Mår de bra? Är jag elak om jag sätter mig ner?
Tänk om det är något någon behöver? Tänk om maten inte räcker,
jag måste ha koll.
Poängen med den här berättelsen är knappast kvinnors arbete och roll utan var du och jag som människor, kvinna eller man har vårt fäste.
Om att släppa idén om att jag har kontroll över livet.
Om att släppa taget om upptagenheten med våra roller och istället låta Gud ta över.
Om balansen mellan arbete för nästan och stillhet.
Om balansen mellan att ge och ta emot.
Om nödvändigheten av andlig föda.
Om behovet av Kristus.
Marta kunde lika gärna ha ägnat sig åt transportmedlen som Jesus behövde och stått i stallet. Poängen är att hon tappar bort sig i all stress och glömmer att det viktigaste - fästet.
Marta är en god lärjunge på många sätt, en förebild för oss. Hon bekänner sin tro och reflekterar teologiskt i Johannes berättelser om Jesus och Marta.
Och det hon gör är i sig inget dåligt eller utan värde, utan tvärtom. Ordet i grundtexten är det samma som i diakoni – ett av kyrkans kännetecken.
Och det går inte att arbeta sig in i Guds rike – det handlar om att kapitulera och ta emot villkorslöst. Och ändå ska vi arbeta för Guds rike.
Visst kan jag känna igen mig i Marta – att bli arg och ledsen för att någon annan gått ifrån det arbete som jag tyckte att vi skulle göra tillsammans, att den andra smet. Vad gör jag av min bitterhet, min ilska – Marta ställer frågan genom att ge den röst.
Vad behöver jag ge upp – vad handlar om mina idéer som jag faktiskt aldrig sagt till den andra, om mina förväntningar som kanske inte var den andras och vad som är att ren smitning, lathet.
Det är inte att smita som Jesus uppmanar till utan ett val. Jesus visar på fästet vi så lätt glömmer. På nödvändigheten av att släppa taget.
När jag var i den sönderskjutna byn Arambala i norra El Salvador träffade jag några kvinnor bl a Rosa som berättade hur kvinnorna samlades och läste bibeln tillsammans. Under knot från en del av männen som tyckte att de skulle stå hemma vid diskbaljan. Rosa sa: Se här Jesus säger att vi ska sätta oss ner och göra teologi. Vi måste inte arbeta jämt. Det har vi Guds ord på. För henne var det en befrielse att se Marias val och att det blev bekräftat av Jesus.
Ibland tror jag att dagens bibelord har tagits till intäkt för att kvinnors arbete i hemmet inte har så stort värde, att omsorg inte är så viktigt. Att det finns viktigare saker att göra. Inget kan vara mer fel.
Evangeliet idag föregås av berättelsen om den barmhärtige samarien som visar omsorg och gör saker som enligt patriarkala mönster borde utföras av en kvinna. Den barmhärtige samarien ställer frågan om att hjälpa min medmänniska och att inte gå förbi.
En laglärd ställer frågan: Vad ska jag göra för att få evigt liv?
Jesus ber honom upprepa lagens ord – Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa såsom dig själv.
Och det är kärleken till Gud som samtalet mellan Jesus och Marta handlar om.
Jag tror att vi alla vet att kärlek inte bygger på att vi ständigt gör saker. En människa som aldrig blir stilla, aldrig behöver något, alltid ska ge – öppnar inte för kärlek möjligtvis beundran, kanske rädsla ibland. Det är dags att kapitulera och ta emot – låta Kristus fylla på.
Jag klarar mig inte själv. Inte heller att älska Gud – det behöver jag också hjälp med.
Och att det t o m är så att för att kunna älska Gud av hela mitt hjärta, med hela min själ och med hela min kraft och mitt förstånd behöver jag ge upp och låta Kristus ta över. Det är inget jag kan åstadkomma. Det är en gåva, inte en prestation.
I vår tid finns en föreställning om att vi bygger våra egna liv, går det i stöpet så beror det på att vi har använt fel byggstenar. Det är helt vårt eget fel. Vi ska välja rätt mat, rätt utbildning, rätt partner, rätt bostad, rätt inredning, rätt elbolag…..
Det liv vi är givna på gott och ont försvinner. Att våra förutsättningar är väldigt olika. Att det viktigaste i livet som vänskap och kärlek är gratis glöms bort.
Och samtidigt finns ansvaret för våra liv kvar. Det klart jag ska arbeta med min predikan, och det är nog rätt bra om jag städar någon gång ibland hemma och försöker leva medmänskligt och mednaturligt.
Det som Jesus visar på är en Andens frihet att vara den jag är och använda de resurser jag fått på bästa sätt – att inte stängas in i roller vi blivit pålagda – som kvinnor och män – utan leva i en evangelisk mångfald – där alla kan tjäna Gud och nästan på sitt sätt.
Låt oss bli stilla, släppa taget och låta Kristus ta över – först då blir du och jag fria. Dag Hammarskjöld skriver:
Så såg jag att muren aldrig funnits/att det oerhörda är här och detta, icke ett annat att offret är här och nu, alltid och allestädes,
detta att surrendered vara, /vad Gud av sig, i mig, ger åt sig.
/ Lotta Miller, präst
Amen.