Orgelbyggare till denna orgel är den välrenommerade danska firman, Marcussen & Søn i Aabenraa. Med detta anslående instrument inleddes ett nytt skede i kyrkans musikaliska historia.
Föregångarna
Österåkers kyrka, från slutet på 1100-talet, fick sin första orgel först 1837. Den var ett litet enmanualigt instrument på fem till sex stämmor byggd av en av den tidens ledande svenska orgelbyggare, Per Zacharias Strand. Dess fasad, vilken fortfarande utgör det centrala partiet i den nuvarande, ritades av arkitekten Fredrik Blom Carlsson.
I början av 1920-talet befanns nyssnämnda orgel vara i så dåligt skick att den tidvis bedömdes som ”knappt spelbar”. 1926 uppdrogs åt firman E. A. Setterqvist och Son, Örebro, att bygga en ny orgel med bibehållande av den gamla fasaden. Resultatet blev ett romantiskt disponerat, tvåmanualigt instrument på elva stämmor. En dåtida modernitet som nu kom till användning var den så kallade rörpneumatiska tekniken, vilken innebar att kontakten mellan spelbord och pipverk förmedlades med hjälp av komprimerad luft ledd genom ett system av blyrör i stället för genom tunna ribbor, vinklar och vippor som tidigare. Härigenom vanns bland annat ett lättare anslag, möjlighet till en friare placering av spelbordet och klangberikande nyheter som fria kombinationer, rullsvällare med mera.
Marcussenorgeln
De första planerna på en ny och större orgel i Österåkers kyrka föddes redan i samband med kyrkans omfattande, invändiga restaurering 1951–52, och då inte minst genom eldsjälen och dåvarande kantorn Ragnar Pilströms omvittnade engagemang. Den nya orgelns ovanligt långa tillkomsthistoria kom att spegla flera viktiga av de nya strömningar som låg i tiden. Dessa handlade bland annat om orgelinstrumentets växande liturgiska roll, kyrkans ökade musikverksamhet, om nya repertoartrender och med dessa sammanhängande nya klangideal. Det kunde också röra sig om en ny känslighet för kyrkorummets byggnadshistoria och konstnärliga gestaltning och, självfallet, också om nya instrumenttekniska krav i syfte att vidga orgelns konstnärliga användbarhet.
Den nuvarande orgeln, dess klang och konstruktion är barn av den så kallade orgelrörelsen, en idériktning från 1900-talets första hälft präglad av ideal från barocktidens instrument. Denna var en reaktion mot det tidigare romantiska ”orkesterorgelidealet" som, efter betydande orgeltekniska landvinningar, strävat mot en orgel med en klangvärld som efterliknar orkesterns. Orgelrörelsen ville nu tillbaka till en pregnant, kontrastrik orgelklang. Ifråga om spelteknisk precision ville man lämna tidigare okänsliga pneumatiska och elektriska överföringssystem till förmån för en kontrollerad, mekanisk ”direktkontakt” mellan tangent och den ventil som för varje ton ”släpper in” luft till de orgelpipor som andragits. En återgång således till barocktidens konstruktionspraxis.
Ett typiskt uttryck för de nya idealen är det så kallade ryggpositivet. Från att oftast ha haft orgelns alla stämmor samlade i ett gemensamt ”orgelhus” lyfte man ut en viss grupp samhöriga stämmor till ett särskilt, ”eget” mindre hus som placerades bakom organistens rygg (som var vänd mot koret). Detta hängde ofta ut över läktarbarriären och kom att dela läktaren i två hälfter. Denna klassiska konstruktion som åskådliggör att en orgel ofta egentligen är flera orglar, möter man i otaliga kyrkor. I mitten av 1960-talet när till slut planerna på en ny orgel i Österåkers kyrka manifesterades i ett färdigt beställningskontrakt, med vederbörligt preliminärt gillande av berörd myndighet (Kungliga Byggnadsstyrelsen), innehöll detta kontrakt såväl en nyritad fasad som ett ryggpositiv. Vad som sedan hände med dessa planer speglar drastiskt de speciella omständigheter som allt oftare avgör hur enskilda komponenter i kulturskyddade miljöer slutligen blir utformade.
Vad en gammal fasad kan betyda
Väntetiden fram till byggstart hos orgelbyggeriet var hela sex år. Under denna tid hinner en ny myndighet komma till, Riksantikvarieämbetet. Denna hade att fastställa tillståndet om utbyte av den äldre orgelfasaden från 1837. Här började man nu tveka och förordade slutligen, av kulturhistoriska skäl, bevarande av den gamla fasaden. Detta ledde så småningom till ”omtänkande” och 1967 nåddes enighet om en ny utformning av orgeln med bibehållande av den gamla fasaden och återgång till ett gemensamt men utvidgat orgelhus.
Sammanfattningsvis kom byggandet av den nya orgeln i huvudsak att innebära följande:
1. Nytt mekaniskt orgelverk med väsentligt utökade resurser (från 11 till 38 stämmor) byggt i fyra självständiga enheter, lokaliserade i ett gemensamt orgelhus: huvudverk, svällverk, bröstverk och pedalverk.
2. Den gamla fasaden framflyttad och ”lyft” 80 cm, och nu åter med ljudande pipor. Överst huvudverket, därunder bröstverket, med stängningsbara luckor (för varierande av ljudstyrkan).
3. Svällverk bakom de övriga verken försett med stängningsbara jalusier (för varierande av ljudstyrkan). På båda sidorna av svällverket pedaltorn, dolda av ribbverk.
4. Fria kombinationer. Elektriska system som möjliggör omedelbara byten av stämkombinationer genom endast ett pedalnedtryck.
5. Väsentlig utbyggnad av läktaren med utrymme för kör och instrument.
Klangligt porträtt. Disposition
För den något orgelkunnige ges här avslutningsvis ett litet ”porträtt” av orgelns samlade klangprofil. Marcussenorgeln i Österåkers kyrka är ett framgångsrikt exempel på en så kallad orgelrörelseorgel, med ”principalpyramid”, en flora av alikvoter och mixturer, spottande tonattacker och övertonsrika stämmor. Det runt 1970 begynnande ”kompromiss”-orgelidealet (instrument med en klangpotential som täcker flera olika stilområden) gör sig gällande i det mäktiga svällverket med bl a stråkstämman Gamba 8´ och det kraftfulla, brillianta rörverket.
Nedan återges orgelns disposition med stämmorna fördelade på resp. verk. Siffran efter stämmans namn anger dess fottal (den piplängd som bestämmer tonhöjden för tonen C. 8’ ger grundtonen, 4’ ger oktaven över grundtonen, 2 2/3’ ger oktav + kvint över grundtonen etcetera ”kor” efter en siffra betyder att varje ton består av angivet antal pipor med olika fottal).
Bröstverkets och Svällverkets tremulanter är anordningar som åstadkommer ett vibrato (oftast i solosammanhang) på de toner som spelas.
Koppel är funktioner som gör det möjligt att koppla ihop två eller flera verk till samma manual eller pedalen.
De 2 570 piporna är fördelade på följande stämmor (den romerska siffran anger manual):
II Huvudverk (C-g3)
Principal (fasad) 8´
Gedackt 8´
Oktava 4´
Spetsflöjt 4´
Spetskvint 2 2/3´
Oktava 2´
Mixtur 5 kor
Cymbel 2 kor
Dulcian 16´
Trumpet 8´
III Bröstverk (svällare)
Trägedackt 8´
Kvintadena 8´
Koppelflöjt 4´
Principal 2´
Sesquialtera 2 kor
Nasat 1 1/3´
Krumhorn 8´
Tremulant
I Svällverk
Gedackt 16´
Ital. principal 8´
Rörflöjt 8´
Gamba 8´
Traversflöjt 4´
Principal 4´
Waldflöjt 2´
Cornet 3 kor
Mixtur 4 kor
Tromp. harm. 8´
Clairon 4´
Tremulant
Pedal (C-f1)
Principal 16´
Subbas 16´
Oktava 8´
Gedakt 8´
Oktava 4´
Nachthorn 2´
Mixtur 5 kor
Basun 16´
Trumpet 8´
Zinka 4´
Koppel: H+S, H+B, P+H, P+S, P+B
Mekanisk traktur och registratur
Två fria kombinationer för alla stämmor och koppel, efter förebild av Stig Magnusson
Fasadens arkitekter: Fredrik Blom-Carlsson 1837 & Lars Olof Torstensson 1970
Konservering och målning: Gustav Ambe
Konstruktion: Marius Braune
Montering: Knud Kristensen
Intonation: Mogens Brunsnaes & Olav Oussoren
Text av Bengt Holmstrand 2010-10-20