Text: Joh 17:18-23
Konflikt, splittring och oenighet – ord som står för en verklighet som många människor i vår värld lever i både här och på många ställen runt om i världen. Det finns dessutom dem som sår splittring omkring sig och som vill sätta upp barriärer mot andra, mentala murar som avvisar och kränker människovärdet och mänsklig värdighet. För att inte tala om inre splittring som många av oss här och nu upplever. Vem längtar inte efter en upplevelse av helhet och tillhörighet, vem längtar inte efter att slippa känna sig splittrad eller söndertrasad? Nog finns det många som längtar efter enhet, helhet och gemenskap?
Tema för söndagen är "Enheten i Kristus". Hur ska vi förstå det? Den kristna kyrkan är ju inte enig, det finns många saker som skiljer oss åt. Paulus berättar ju redan i Korintierbreven om splittring och kotterier som skapas för att innesluta vissa och utesluta andra. Paulus vill absolut inte vara med i något kotteri, i en klubb med Paulus-anhängare. Nej, säger han.
Kanske det kan vara en hjälp i vår längtan efter enhet att skilja på enighet och enhet. Vi kan vara oeniga och ändå vara en kyrka. Vi kan uttrycka oss olika och hålla gudstjänst på olika sätt och ändå vara ett. Därför att enheten inte handlar om oss utan om Kristus. Vi har alla del i något som är större än summan av oss själva. Vår tillhörighet är inte vår prestation utan Guds kärlek till oss i Jesus Kristus – i honom finns vår enhet, djupaste tillhörighet.
Vår enhet handlar inte om att vi tänker lika eller gör lika, utan i att vi alla mottar samma kärlek, är beroende av den. Att Kristus ger sig själv för alla, inte bara för några av oss. Att vi alla mottar födelsen, kärleken, livet och döden. Ingen av oss äger födelsen, kärleken, livet och döden, även om vi försöker. Vi kan bara motta detta. Om vi kan se vår enhet i mottagandet så kan det ge oss kraft att leva med att det finns oenighet och motsättningar i det vi skapar och uttrycker.
Det vore litet tråkigt tycker jag om vi alltid vore överens om allting,
om vi alltid vore eniga. Vi behöver olikheten för att gemenskapen ska växa, för att utveckla våra tankar, vad skulle hända med skapandet om inte våra tankar och erfarenheter bröts mot varandra. Att alltid kräva att vi ska vara överens hämmar skapandet och skapar inte enhet. Det finns ju många förskräckande exempel i världen på enighet som innebär förkvävning av människors tankar och liv. Hur många människor har inte dödats för att alla ska vara lika? För att avvikaren inte tolereras?
Kristus går tvärtom "utanför muren" och letar efter den som ingen vill se eller röra vid, Kristus lever enheten, är enheten tillsammans med alla som inte "passar in". Gemenskapen i Kristus är till sin karaktär "multi" och omfamnar olikheten som en tillgång. (På den första Pingstdagen skapar Anden gemenskap över språkgränserna – inte genom ett språk som alla förstår, - utan genom att var och en hör sitt eget språk talas. Kristus lever med oss i allt, också den värsta splittringen av alla – döden.
Jag är en helhet, du är en helhet men inte i enkel mening – vi kan snarare känna oss som ett kalejdoskop med många bilder och känslor på en gång. Musikgruppen Syster Fritz sjunger "Jag är en människa. Jag är ambivalent... Gör det du känner för säger de. Lyssna till din inre röst – men om den inte är en enhetlig röst utan tveksamhet, osäkerhet eller tvivel eller att jag vill två saker samtidigt som inte går ihop.
Vi kan längta efter att vara hela, fullkomliga – och vi kan få uppleva det i ögonblicket – att vi är hela, närvarande, utan splittring och att vi är dem vi är menade att vara.
Kanske det är så att vi måste se vår egen splittring för att förstå att enhet är något annat och något större än likriktning. Så svårt att det bara finns en makt som helt kan handskas med den, kärlekens makt. Guds kärleks makt.
Jesus ber kärlekens bön för sina lärjungar både dem han har framför sig i texten och för oss nu. Han ber att vi ska "helgas genom sanningen" – helhet, fullkomlighet blir inte till genom lögn, genom undanglidande och tystnad. Det vet vi egentligen – men så svårt det är att leva det!
Samtidigt tänker jag – det är spännande att vara kristen – utmaningen att växa och förändras, att mogna finns där hela tiden.
Enheten i Kristus handlar aldrig om en förening för inbördes beundran. Enheten i Kristus handlar om en gemenskap som vänder sig utåt – alltid står i relation till sin omvärld och bryr sig om den, som söker relation till den andra – enheten är för att världen ska tro inte för att vi ska se fina ut. Enheten är för att vi behöver kärleken och gemenskapen. Jesus ber att vi ska bli ett med honom, att vi ska leva som Jesus och Fadern gör, i ömsesidig kärlek. Att vi ska ta emot livets innersta mysterium – en överflödande kärlek som håller i både liv och död, som bär ...
Konflikter tar energi, splittring skapar hemlöshet och oenighet kan bli till kratrar av icke-relation. Det finns det vi ska arbeta med och aldrig får ge upp att försöka lösa t ex frågor om fred och frihet. Vi ska försöka hitta en lösning på konflikter och öva oss i att samtala med varandra.
Vår mänskliga gemenskap kan räcka långt och den har sina begränsningar, ibland är det uppenbart – när det finns konflikter. Men även när det fungerar som allra bäst så är gemenskapen inte allsmäktig. Den rår inte på allt – även om vi skulle önska det av hela vårt hjärta, även när det inte alls är för din eller min egen skull utan för någon annan. Vi kan inte hela allt hur gärna vi än vill. Även när vi har gjort allt så räcker inte det. Det gör ont. I den smärtan finns Kristus som ett rop tillsammans med dig och mig.
Det är till Kristus vi får överlämna oss, i Gud finns enheten vi inte själva kan skapa, tillhörighet ända in i döden– "Vare sig vi lever eller dör så hör vi Herren till". Det är vårt hopp. Det är vår frimodighet. Amen.
Lotta Miller/präst