Foto: Louise Linde

Högtidstalet i Storkyrkan

Årets högtidstalare under gudstjänsten i samband med Riksmötets öppnande var Sr Madeleine Fredell som leder dominikansystrarna i Stockholm. Läs hennes tal här!

Se hela gudstjänsten som video på Facebook här!

”Min fader var en nödställd aramé, som flyttade ner till Egypten med en liten skara människor. Men egypterna behandlade oss illa och förtryckte oss. Då åkallade vi Herren och Herren hörde våra rop och såg hur vi förtrycktes, plågades och led. Herren förde oss ut ur Egypten med stark hand och lyftad arm. Han lät oss komma hit och gav oss detta land, ett land som flödar av mjölk och honung. Och nu kommer jag med det första av skörden från den mark som du, Herre, har gett mig.” [1]

”Min fader var en nödställd aramé …” Många barn från Mellanöstern kan instämma i dessa ord i Sverige i dag. ”Min fader var en nödställd aramé …” Raderna som jag läste är bland de äldsta i bibeln och har upprepats av hemlösa och flyktingar genom hela historien.  I dag vibrerar de starkare än någonsin.

”Det finns en mystisk mening att upptäcka i en fattig människas ansikte” säger påven Franciskus. Det finns tre grupper som är Guds favoriter, som är Guds utvalda. Det är flyktingen, den faderlöse och änkan. Det är de grupperna som saknar resurser för att skaffa sig livets nödvändiga. De är så gott som döda om inte vi ser dem, ser livets mening i deras ansikten. Flyktingen, den faderlöse och änkan kunde inte äga någonting. Därför värnas dessa tre grupper alldeles särskilt i bibeln.

Flyktingen, den faderlöse och änkan kunde inte äga någonting. Därför värnas dessa tre grupper alldeles särskilt i bibeln.

Sr Madeleine Fredell, OP

I våra västerländska samhällen åtnjuter faderlösa och änkor ett hyfsat skydd i dag. Men flyktingen? Kanske får flyktingen skydd i ett läger och svälter kanske inte direkt ihjäl. Men ser vi flyktingen som en broder och syster, som ett av våra syskon? Om de lyckas ta sig hit till vårt land och inte har dött på vägen så kanske de kan uppleva att landet flödar av ”mjölk och honung”. Men ser vi dem? Ger vi dem ett hopp om att själva kunna skapa sig ett liv här och skörda det som ett riktigt arbete kan ge?

Gud ropar på oss. Var är du, Adam? Jag gömde mig … Kain, var är din broder Abel? Det vet jag inte, ska jag ta hand om min broder? Likgiltigheten inför en fattig människas ansikte vet snart sagt ingen gräns. Om vi bara kunde förstå vilken gåva vi får med alla de människor som kommer hit! Vi får upptäcka mänsklighetens mångfald i vår egen mitt! Hela världen har kommit oss nära och det handlar om både sorg och glädje, flyktingtrauma och kärlek över gränser, en rikedom och en utmaning.

”Min fader var en nödställd aramé …” Att bygga enhet i mångfald är den inbjudan Gud riktar till hela mänskligheten alltsedan vi skingrades över jordens yta. Ni minns berättelsen om Babels torn, när vi alla talade samma språk och trodde att vi genom en total uniformitet kunde skaffa oss samma makt som Gud … Då skingrade Gud oss över hela jordens yta med olika språk och så tog det maktanspråket slut. Det finns en mystisk mening att upptäcka i varje enskild människas ansikte. Det finns en rikedom att upptäcka i alla språk och kulturer. Enhet handlar om respekt för särarter och olikheter, att tillsammans kunna bygga en samhällsgemenskap där det gemensamma goda och grundläggande mänskliga rättigheter står i centrum. I denna mångfald måste vi också hantera vår rädsla för det okända. Våld och terrordåd får heller inte förlama oss. Vi är kallade till barmhärtighet, däremot inte till naivitet.

Jag talar till er som katolik, i en luthersk kyrka och i ett sammanhang där vi kommer från olika religiösa traditioner eller ingen alls. Den 31 oktober infaller Reformationsdagen och i år högtidlighåller vi femhundraårsminnet av reformationen. Detta högtidlighållande betyder att vi firar mångfalden! Skandalen ligger inte i mångfalden utan i en uniformitet och konformitet som leder till otillbörligt maktmissbruk såväl i politiken som i de religiösa traditionerna.

Utmaningen ligger i att bejaka en enhet i mångfald och att lämna maktanspråken därhän.

Vi måste våga se den mystiska meningen i den andres ansikte varhelst denne andre än kommer ifrån. Då firar vi en enhet i mångfald där det gemensamma goda inte lämnar någon utanför.

Sr Madeleine Fredell, OP

[1] 5 Mos 26:5-10

Foto: Louise Linde
Foto: Louise Linde