Foto: Kristina Strand Larsson/Ikon

Den lilla människan i den stora staden

Anita Goldman har levt stora delar av sitt liv i Jerusalem. Till Bokmässan kommer hon med en delvis självbiografisk bok där hon tecknar ett passionerat porträtt av staden med stort S. En stad som är utvald och helig, men också ständigt konfliktfylld.

Drömmarnas stad, konflikternas härd och centrum för tre världsreligioner. Vem är modig, läs: korkad, nog att skriva om Jerusalem? Inte jag, löd länge Anita Goldmans inre svar. Det kändes både förmätet och uttjatat. Men en omorienterande skilsmässa och nya relationer med ortodoxa judiska vänner ändrade på saken.

– Min blick på staden skiftade perspektiv. Jag fick bland annat upp ögonen för Jerusalems andliga aspekter. Visst hade jag tidigt sett alla de religiösa människorna, de kan ingen undgå, men då mer som kitsch. Och som reaktionärer, jag såg att de inte bjöd in kvinnorna.

Jerusalem & Jag

Nu vet hon att verkligheten är mer komplex än så. Anita Goldman. Författare och mångårig skildrare av både israelisk kultur och kvinnans roll och ställning. Jerusalem & Jag heter hennes senaste bok.

Och jo, titeln var ett diskussionsämne. Hon behövde övertalas.

– Det låter som om vi två var likvärdiga storheter, haha! Jag är en liten skit i Jerusalem. Och det är alla. Boken innehåller inga storvulna ord om helighet utan utgår tvärtom från den lilla människan i den stora staden.

De första åren var en lycklig tid

Första gången hon anlände till Jerusalem var hon ung. Det var här hon gifte sig. Hon kom direkt från uppväxten i en klassisk stadsmiljö i Göteborg. De inledande åren i staden var en lycklig tid, då hon blev mor, utforskade sig själv och då hon fick en egen trädgård. Någon sådan hade aldrig funnits i föräldrahemmet.

Men snart trängde den större världen på. Vid inmarschen i Libanon 1982 hade Anita Goldman bott i Jerusalem i två år. Det var första gången hon förstod hur djup den ideologiska klyftan var i landet. Hon kastade sig ut i stadens massdemonstrationer och protester.

Förhållandet till den politiska utvecklingen

Slitningen bestod länge. Mellan den vackra byn, den vackra trädgården och det vackra språket – och den politiska verkligheten. Hon lämnade Israel strax före den andra intifadan 2000.

– Jag kände en stor sorg. Boken är bland annat ett sätt att undersöka mitt förhållande till den politiska utvecklingen.

Relationen till staden är dock vital. Dottern bor i Tel Aviv, bara några mil därifrån, och varje vår leder Anita Goldman skrivkurser i ett kloster i Jerusalem.

Kvinnornas berättelse lyfts fram

Med boken vill hon utmana de gängse sentimentaliserande beskrivningarna av staden. Boken inleds med en lärorik lektion i den judiska traditionens rörelse från Gud som möte till Gud som plats, och vidare till Gud som text.

I boken lyfter hon också fram kvinnornas berättelser om Jerusalem.

– Deras röst är mer olydig än männens. Jag vill visa att det finns en marginell röst som aldrig fått vara med i den stora klassiska berättelsen om staden. Den har bara rymt de europeiska och ryska männen. De från Nordafrika, Etiopien eller kvinnorna har inte integrerats.

 

Vi är på pilgrimsresa i våra liv. Platserna visar vad vi vill ska hända oss på vägen.

Har du upptäckt några nya sidor av staden i samband med skrivprocessen?

– Jag har blivit mer intresserad av att gå i de religiösa kvarteren och i synagogorna. Det finns en period under året då Nordafrikanska judar går upp klockan två på natten och sjunger oavbrutet till åtta på morgonen. Det är otroligt vackert! Det visste jag inte fanns, trots alla mina år där.

Jerusalem har hur mycket udda fenomen som helst att uppvisa, säger hon. Udda hörn och udda människor. När Anita Goldman kom hit som ung var hon inte så intresserad av det där. Då stod identitetsfrågorna i centrum, politiken och feminismen.

Väver in sin egen historia

Med ungdomens rätt var hon mer upptagen av hur hon själv blev mottagen av staden, än av staden i sig. Varför botanisera i basarernas märkliga utbud? Mamma skickade wettexdukar från Sverige och servetter från Indiska.

– Med åldern minskar självupptagenheten. Nu är jag mer ödmjuk. Och den som är ödmjuk har lättare att se andra.

Det hindrar inte att Anita Goldman väver in sin egen historia i boken. Läsaren bjuds på personliga scener från mötet med judiskt liv och med stadens mentalitet. Både rolig och dråplig är historien om när hon ska gifta sig och lobbar hos rabbinen för nymodigheter i jämställdhetens namn.

"LIVET I STADEN – VISST BORDE DET SKILDRAS!"

Hon har återgett många av berättelserna tidigare, i författarsamtal och andra sammanhang. Men nedtecknade har de aldrig blivit. Det var när hon insåg det som den utlösande faktorn till boken slog till. Livet i staden – visst borde det skildras!

– Sen blev det som det brukar bli när jag drar igång. Plötsligt hade jag beställt tjugo böcker från Amazon och Kungliga biblioteket, och då fanns det ingen återvändo.

Hur kan vi bejaka vårt behov av heliga platser och samtidigt stå fast vid insikten om att de endast är symboler?

– Jag vet inte om vi har något behov av heliga platser. Däremot har vi behov av helighet, och detta behov projiceras ofta på en plats eller ett rum. Det ska man inte förakta, behovet är jätteviktigt.

Men vi måste lära oss att se platsen som vägmärke, inte slutstation. Den är inget vi kan äga och den är inget vi kan forma med blod och eld och med kravet att andra ska göra detsamma, säger Anita Goldman.

– Vi är på pilgrimsresa i våra liv. Platserna visar vad vi vill ska hända oss på vägen. Varför är det så viktigt för mig att komma till Jerusalem, Rom, Santiago…? Det är frågan man ska ställa till sig själv.

Kristina Lindh

Möt Anita Goldman på våra scener

Om:bildningsscenen

Fredag 12.00

Se människan-scenen

Fredag 18.00

Läs mer om Svenska kyrkans program på Bokmässan