Text: Matt7:12
Kan någon annan ta värdigheten ifrån mig som människa?
Det är många som försöker ta värdigheten från andra människor, som vill trampa på andra människors värde för att de inte är som dem, för att de helt har tappat ömsesidigheten.Kanske det är så att din och min mänskliga värdighet äger ingen annan, däremot kan jag ge mänsklig värdighet till någon.
Jag kan undra vad som pågår i den kvinnan som spottade på en eu-migrant eller mannen som ofredade en 14-åring sexuellt. Vad är det som händer i dem?
De förlorar sin egen värdighet, därför att de tror sig ha rätten att ta ifrån någon annan människa hennes värdighet och okränkbarhet.
Den mänskliga värdigheten och människovärdet kränks gång efter gång i vår tid, vårt samhälle, vår värld. Det är förfärligt att nazismen fått insteg i vårt samhälle, en ideologi som går helt emot kristen tro och kristen tros förståelse av vad det är att vara människa.
Kommer du ihåg John Hron? Han var 14 år när han blev ihjälslagen utanför Göteborg, i Kode. John var ute och tältade och paddlade kanot med en kompis när 4 unga killar fyllda av hat börjar slå dem. John lyckas simma ut i sjön efter att ha misshandlats rejält, men när de unga nazisterna hotar med att ge sig på hans kompis om han inte simmar in till stranden, så simmar han tillbaka in till stranden – och blir brutalt mördad.
Johns död var en förlust för oss alla, inte minst hans familj men också för de unga nazistanhängarna. Det tänkte säkert inte de.
Och ändå vill jag påstå att de förlorade något väsentligt. De förlorade – sin samhörighet, sin medmänsklighet, sin värdighet. De tappade helt bort sin mänsklighet.
John var deras medmänniska och genom att mörda honom förlorade de något av sin mänsklighet. Eu-migranten och 14 åringen var deras medmänniskor och genom att kränka dem så förlorade de något av sin mänsklighet.
John – såg sin samhörighet med andra människor – en medmänniska och betalade ett högt pris för det.
I mina ögon är han Kristuslik mitt i detta förfärliga.
Människa är inte något jag är för mig själv. Det är vi tillsammans. T o m vårt språk blir till i relation till andra. Utan andra människor kan inte ett litet barn lära sig tala och hitta ord och uttryck för sina känslor. Vad skulle vi vara utan varandra.
Jag finns i relation till andra, alltså finns jag. Istället för att se människan som ett isolerat jag. (Jag är medveten att jag går emot Descartes.) Så är vi människor tillsammans.
Det är påtagligt hur svårt vi har för ömsesidigheten och beroendet av varandra.
Nazismen står för en av de mest vidriga ideologierna som frånkänner andra människor som inte är som de själva all mänsklighet. Men det de gör är att frånta sig själva sin mänsklighet och fyllas av hat istället.
Det är verkligen svårt att förstå hur några unga pojkar kan så helt tappa all medkänsla och värdighet, all värme och frysa till iskallt hat.
Samtidigt är det vår uppgift att inte göra dem till onda demoner och förskjuta dem ut ur den mänskliga gemenskapen.
Vi måste fråga oss, utan att ta ifrån dem deras ansvar, var vi brast och finns det något sätt att få dem att återställda till mänskligheten, att bli räddade, frälsta?.
Vi måste fråga oss vad som gick fel – utan att ta bort ondskans förförande makt. Utan att backa när det gäller okränkbarheten.
Varningssignalerna fanns där tidigt men vad gjorde vi – samhället. Varför sattes inga gränser som man var beredd att vidmakthålla. Varför förstod ingen allt hat som fanns i pojkarna?
Mikael Wiehe skriver i en av sina sånger angående människors ondska.
" Hur mycket vrede ryms det
djupt i en mänskas bröst
Hur mycket sorg och längtan
kan hon klara utan tröst
Hur länge ska hon vänta
för att vänta på nå’t gott
Hur mycket kan hon behöva
nå’nting som hon aldrig fått
Hur länge orkar man finnas
utan att nå’n ser
Hur länge orkar man tigga
utan att få va’ med
Hur länge orkar man ropa
utan att nå’n hör
Hur länge kan man leva
i landet utanför
i landet utanför
Fråga Tommy Zethraeus
Fråga Tommy Zethraeus
Fråga Tommy Zethreaus
Han kanske fattar hur man gör"
Paulus skriver : Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. Hur skulle vi kunna behålla och bevara de unga pojkarnas mänsklighet och verkligen bjuda motstånd mot ondskan?
Det är märkligt hur tydligt vårt största organ i kroppen – huden så lätt blir föremål för vår omänsklighet, för hat och förakt.
Huden tydliggör vår känslighet, vår sårbarhet och våra möjligheter.
Jesu hållning till kroppslig beröring hör ihop med Guds fullståndiga bejakelse av vår mänsklighet. Ingen är oberörbar för Jesus och han tar emot beröring som tröst från andra.
Kanske att vi i kyrkan, och kanske andra som också vill hjälpa, ibland ser oss själva enbart som dem ska göra något för någon. Vi är hjälpare. Det är gott att vilja hjälpa – det ska inte hånas utan respekteras. Och det finns en risk i det – både att se sig själv som god och hjälpa för att skaffa sig själv meriter och därmed inte riktigt vara lyhörd för om någon vill ha hjälp eller inte. Det är inte roligt att bli utsatt för medmänsklighet som handlar om att den andre är bättre än jag och godare än jag.
Att vara en medmänniska innebär både att ge och att vara den som tar emot. Ömsesidigheten. Vårt beroende och behov av varandra måste finnas där. Det är att ta ifrån mig själv mänsklighet att inte våga se mitt behov av andra, att inte våga ta emot.
Nu tycks mig inte det största problemet i vårt samhälle vara att för många vill hjälpa utan snarare att argumenten höjs för att inte hjälpa. Det höjs rasistiska argument, främlingsfientliga och ekonomiska argument Och att svaret på frågan: "Ska jag ta vara på min broder (och min syster)?" blir i vårt samhälle: Nej. (Den fråga som Kain får i 1 Mosebok av Gud.) Det är skakande!
Det är ett sätt att se på människan, mig själv som en isolerad individ som bara angår sig själv. Egentligen är bara mitt eget liv intressant och alla andra är till för att bekräfta det.
Ett ödsligt och ensamt liv tycks det mig, inte mänskligt. Ett osakligt liv. Mänskligt liv är ömsesidighetens liv, inget annat.
Vår gemensamma mänsklighet är hotad både av självupptagenhet och av rädsla,
av överlägsenhet och förakt, av baktaleri och odling av avståndstagande och hat.
Alla människor har tillgång till medmänskligheten – det behöver man inte vara kristen för – den gyllene regeln finns både i många religioner. Och den kan vi hjälpas åt att hålla högt – inte minst genom att samtala med varandra. Samtala med den som inte är som jag. Går det att träna medmänsklighet?
Djupast sett har medmänskligheten sitt ansikte i Jesus Kristus. Han är vår med-människa – inte motmänniska. Kristus bär all vår skam och känsla av förlorat värde, bär allt det o-levda och förkrympta i oss. Bär allt det som har gått sönder i dig och mig, mellan oss som människor.
Han delar våra villkor och ger sitt eget liv. Jesus är inte förståndig och beräknande han är hängiven och söker inte egen bekräftelse utan liv, läkedom och befrielse för den människa han möter.
Jesus gick frivilligt in i medmänsklighet och blev medskyldig så tog han vår skuld och vår brustenhet, vår omänsklighet.
Kristushemligheten ryms i varje människa, den människa du och jag möter bär Kristuslikheten i sig, ett meddelande till dig och mig om Guds närvaro. Ett meddelande om ömsesidighet och Guds svar är alltid: För dig utgiven!
"Guds medmänsklighet i Jesus Kristus är så stor – inte som när en hand sträcker sig ner för att ta upp något utan som när en sten faller ned i djupet" (Olof Hartman) och där blir den bröd.
Det är mitt hopp! Det kan få vara ditt hopp och allas vårt hopp och vår styrka. Amen. /Lotta Miller präst