Text: Matt 23:1-12
När Trevors lärare ger sina elever i uppgift att tänka ut något som skulle förbättra världen då kommer 11årige Trevor på idén " Skicka vidare". Idén bygger på att istället för att tacka för en tjänst genom en gentjänst så skickar en vidare tjänsten till tre andra. Och idén sprider sig långt utanför Trevors fattiga kvarter i Las Vegas. Så långt att det kommer journalister för att intervjua honom – Trevors idé får fäste. Hans hopp sätter honom i rörelse för att göra något för medmänniskan. Så berättas i filmen "Skicka vidare". Trevors tro och handling hänger ihop.
Berättelsen om Trevor berör och väcker vår längtan efter att leva helt, efter att tro och liv ska gå ihop och vara ett.
Och så vet både du och jag hur svårt det är att få tro och liv att gå ihop, att leva helt.
Trevors mamma Arlene, hans lärare Eugene, hans skolkamrater och Trevors pappa har svårt att leva i tro, att leva helt. En del av dem försöker, medan andra saknar hoppet, tron och väljer ett liv fyllt med destruktivitet, hårdhet.
Men de skriftlärda och fariséerna, i dagens text ur Matteus, vill leva helt, leva enligt Guds vilja. De talar väl men det stämmer inte med deras liv. De lägger bördor på människors axlar. De gör livet hårdare och svårare för människor, de fastnar i fåfängan och vill bli uppmärksammade, sedda som viktiga VIP och jagar efter titlar. Trots sin vilja att leva enligt Guds vilja. Gapet mellan det de säger och det de gör skorrar falskt. Jesus är tydlig och avslöjar dem. Och det är lätt att bli självgod och tala om de hemska fariséerna, både då och nu. Kommer någon av er ihåg Hyacint Buckett? – (Skenet bedrar – Keeping up Apperancies) Hon är en skrattspegel som är så fylld av fåfänga, yta och fasad att hon blir makalöst roligt och tragisk. Ihåligheten ekar hos Hyacint men hon är ingen verklig person, kärnan fattas. Det egentliga livet finns inte, inga verkliga relationer, inga verkliga möten med andra människor, ingen närhet.
Det är den fruktansvärda domen som ytligheten fäller över oss.
Jesus talar om fariséerna som vill väl på ytan men är alldeles för upptagna av sig själva, av sin makt, sina positioner, av sin fromhet/ att synas from.
Men Jesus frågar aldrig efter en polerad yta, aldrig efter maner utan efter hjärtat och praktiken. Vad vi gör. Hur vi bemöter varandra. Det hjälper inte att säga de rätta orden i gudstjänsten om de inte följs av ett respektfullt, barmhärtigt sätt att leva.
Jesus uppmanar oss att inte ägna oss åt ytan utan åt kärlek, barmhärtighet, rättvisa och trohet i relation till varandra, till grannen, till barnen på torget, till arbetskamraterna, till den som inte är som jag ....
Det gäller oss alla.
Var bränns det mest för dig och mig?
Fariséerna krävde saker av folket, att de skulle följa lagarna och göra rätt, men själva vill de mest få beröm och ära. Sitta längst fram och synas men inte hjälpa sina systrar och bröder, medmänniskan – det som handlar om att förlåta, ha tålamod, dela med sig av det man har, öva sig i att vara uppmuntrande istället för nedtryckande, öva sig i öppenhet istället för fördömanden och att våga ett ärligt möte även när konflikten ligger på lut.
Jag kan fundera var vi befinner oss i vårt samhälle och i vår kyrka. Vem får äran och berömmet och för vad? Vad händer med barmhärtigheten och rättvisan? Vad händer med vår medmänsklighet, människovärdet? Är vårt samhälle närmare Hyacint Buckett (Bouquet) än vi vill se? Att synas, vara någon har fått alldeles för stor betydelse?
Du kan säkert finna fler exempel ...
Evangeliet idag talar om en radikal jämlikhet, det finns ingen karriärstege inför Gud. Ingen är mer värd att älskas av Gud, få Guds förlåtelse än den andra. Alla får vara med på lika villkor. Matteustexten uppmanar oss också till ett kritiskt tänkande, att inte acceptera en auktoritet utan reflektion och att fråga efter vad det får för konsekvenser. Om det befrämjar Guds rike, om kärleken och barmhärtigheten breder ut sig. Ingen är vår ledare och lärare utom Jesus själv – det är sprängstoff det!
Alla är oändligt älskade, det är inte fråga om någon jante-lag, ingen meritlista, inte ens fromhet.
Vi blir t o m utmanade att välja bort makten, fåfängan och gå nedåt. Och jag ställer mig frågan – hur är det med mig?
Det är sorgligt hur stort gapet är mellan hur Jesus talar om hur jag ska leva och/eller jag själv vill leva och hur jag faktiskt lever.
Känner du igen dig? Brottas du också med detta?
Gapet gör ibland ont. Hur ska jag/du förändras?
Jag tror inte det sker genom käcka tillrop. Och jag tänker återigen på orden jag lärt mig om förändring:
" Människan förändrar sig inte när hon försöker att bli vad hon inte är, utan först när hon blir vad hon är".
Det är en erfarenhet från det enskilda rummets samtal och det är likadant med växten i Gud.
Det är genom att se och ta emot det som är mitt som jag kan växa, vilket verkligen inte är lätt alltid. Och det går inte att säga till sig själv – nu accepterar jag mig själv så förändras jag. Utan just genom att ta emot det som är jag och se det.
Se att jag har ett mörker och att jag gör fel. Se att jag inte är perfekt eller har allt i ordning. Att bära det gör ont, att bära det själv är tungt.
Till Kristus vi alla behöver gå och där finns ingen skillnad mellan människor. Vi får olika uppdrag, du ett och jag ett annat, och det ska vi sköta på bästa sätt.
Guds perspektiv är alltid det omvända till fåfängans, berömmelsens och maktens perspektiv. Gud älskar den som fåfängan skäms för, den som berömmelsen inte vill se, den som makten förtrycker och utnyttjar.
Hyacint Bucketts komedikaraktär blottar ju gapet inom oss. Kluvenheten och känslan av att inte vara hel, sann och därmed inte närvarande, och därför inte riktigt i kontakt med oss själva, med varandra, med omvärlden. En ensamhet som kan vara svår att nå igenom fram till varandra.
På något sätt är ju Hyacint en hjälplös figur som inte kommer ur sitt hyckleri, sin fåfänga. Hjärtskärande i all sin dumhet. Och så otroligt irriterande.
11årige Trevor, å andra sidan, är en Kristusbild som visar på en väg att leva med vår skuld och dela kärlek. Hur - kan du själv tänka vidare kring, pröva och samtala med andra om.
Det är nu Kristus är hos oss, mitt i gapet, mitt i kluvenheten. Korset är en bro som kan få bära oss in i verkligheten.
Kristus bär våra bördor, går tillsammans med oss i kluvenheten, i sorgen och frågorna, mitt i känslan av overklighet finns någon som är verklighetens själv – Jesus Kristus vårt syskon. Amen
Lotta Miller/präst