Hedvig Eleonora kyrkogård

Hedvig Eleonora kyrkogård Hedvig Eleonora församling, Östermalms kontrakt, Stockholms stift kv Läderkanonen 3, Storgatan 2, Östermalm, Stockholms kommun och län, Uppland

1

Hedvig Eleonora kyrkogård är skyddad enligt 4 kapitlet kulturmiljölagen (KML). Stockholms innerstad med Djurgården utgör ett riksintresse för kulturmiljövården, där kyrkorna med sina kyrkogårdar och kyrkotomter är ett av många viktiga karaktärsdrag. Kyrkogården ligger inom fornlämningsområdet 103:1, som är ett skyddat stadslager och innebär att äldre byggnadsverk och kulturlager under jord skyddas i enlighet med 2 kapitlet KML. TEXT: Lena Lundberg BILD: Ingrid Johansson, Stockholms stadsmuseum Omslagsbild: Vy över Hedvig Eleonora kyrka och kyrkogård mot sydväst. Längs den södra fastighetsgränsen syns Armémuseum. Foto: Leif Gustavsson

©Svenska kyrkan, Stockholms stift Stockholm 2015 www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift info.stockholmsstift@svenskakyrkan.se

2

Hedvig Eleonora kyrkogård Hedvig Eleonora kyrkogård har sin upprinnelse i en kyrkotomt utlagd i samband med regleringen av Ladugårdslandet under 1600-talet. Tomten tilldelades Amiralitetsförsamlingen och under 1660talet grundlades en centralt placerad stenkyrka efter ritningar av Jean de la Vallée (1620–1696). De la Vallée var vid tiden verksam vid ombyggnaden av Stockholms slott samt uppförandet av Katarina kyrka, och skulle komma att bli en av stadens mer framträdande arkitekter. I början av 1670talet togs kyrkogården i bruk. Stenkyrkan invigdes först 1737, efter färdigställande under ledning av arkitekt Göran Josuae Adelcrantz (1668–1739). Det tidigaste, symmetriskt anlagda gångsystemet runt kyrkan torde stamma från samma tid då även uppgifter om trädplantering finns. Under 1800-talets andra hälft omdanades kyrkogården mot ett mer parkliknande utseende och utan avskärmning genom murar och staket, tidigast efter ritningar av Bror Carl Malmberg (1818– 1877). I viss utsträckning skedde dock en återföring av kyrkogården under 1930-talet, då den åter inhägnades.

HISTORIK Ladugårdslandet, den äldre beteckningen för Östermalm, var i början av 1600-talet relativt obebyggt och användes i stor utsträckning som betesmark. Detta underlättade en stadsplaneläggning med rätvinkliga gatudragningar. På den äldsta bevarade stadsplanekartan för Ladugårdslandet, från 1640, är markerat för en kyrka strax sydost om en torgplats motsvarande Östermalmstorg. Tomten låg på en höjd norr om nuvarande Artillerigården, där nyttobyggnaderna för Amiralitetet var samlade, mitt på en axel som löpte från nuvarande Jungfrugatan i norr, genom tomten och över de öppna och lägre liggande kvarteren i söder mot det kungliga slottet på Stadsholmen. Efter en förordning 1622 hade många av flottans män bosatt sig på Ladugårdslandet. Sjöfolket var

gudstjänstpliktigt i Amiralitetsförsamlingens som, efter att ha växt ur en mindre träkyrka på Blasieholmen, år 1660 tilldelades kyrkotomten sydost om Ladugårdslandets torgplats. I stadsingenjören Anders Torstenssons tomtbok från 1668 är den nya, rektangulära kyrkotomten markerad med texten ”Plats till kyrka, och kyrkogård”. 1670 uppfördes en provisorisk träkyrka med fristående klocktorn på kyrkogårdens nordöstra del, medan bygget av stenkyrkan gick trögt var helt avstannat ända till 1720-talet. Under tiden hade Amiralitetet flyttat till Karlskrona och kyrkan istället knutits till den civila Ladugårdslands församling. 1737 invigdes den nya stenkyrkan under namKyrkogårdens mark net Hedvig Eleonora kyrka och året därpå revs den pro- bestod till stora delar av berg och moränjord visoriska träkyrkan. Den gamla klockstapeln fick stå och var svårarbetad kvar på kyrkogården till som begravningsplats. 1866. En gåvo­bok instiftades Under 1800-talets senare där församlingsmedlemdel indelades församlingen i Nedre respektive Övre marna kunde teckna sig Ladugårdslands församling för att skänka jordlass. och 1906 indelades Östermalm i tre församlingar: Engelbrekt och Oskars på ömse sidor om moderförsamlingen Hedvig Eleonora. Kyrkogården togs i bruk i större utsträckning 1670-1671. Marken bestod till stora delar av berg och moränjord och var därför svårarbetad som begravningsplats. Ny jord tillfördes i omgångar, men fortfarande 1675 anfördes att jorden var så grund att kyrkorådet var oroade över lukter och smittspridning. För att underlätta för gåvor till kyrkogårdens förbättring instiftades en gåvo­bok, där församlingsmedlemmarna kunde teckna sig för att skänka jordlass. Betecknande är även att det avstannade kyrkobyggets sista häst byttes mot 229 lass fyllningsjord. Efter hand byggs jordmånen upp och 1725 års gravbok tar upp 166 numrerade gravar, merparten i de två södra kvarteren. Det knappa utrymmet på kyrkogården i kombi3

nation med den stora dödligheten bland flottans manskap bidrog till att man var tvungen att anlägga ytterligare en begravningsplats för båtsmännen ”något utur vägen”. För detta ändamål inrättades 1676 en begravningsplats i läget för nuvarande Stureparken. Efter Amiralitetets flytt kom denna istället att fungera som församlingens fattigbegravningsplats, mer eller mindre i bruk fram till 1866. Kyrkogården inhägnades tidigast genom ett plank och 1676 införskaffades lås till plankets fyra portar. Planket stod först tjärat, därpå avfärgat i rött. Efter hand fick kyrkogården mer påkostade entréer och omgärdningar. 1759 murades en kyrkogårdsport i väster och åtta år senare ytterligare en, oklart var. 1781 tillkom en portal i öster. I samband med uppgifterna om portar och portaler omnämns även kyrkogårdens murar. Mot norr stod dock träplanket kvar till 1814, då församlingen beslöt att ersätta det med ett järnstaket mellan murpelare, efter förebild från bland annat Tyska kyrkan. Projektet genomfördes åren 18141817 efter ritningar av arkitekt P.W. Palmroth och byggmästare J.E. Lundin. De tjugo murpelarna putsades och oljemålades i gul marmorimitation. Vid tiden för uppsättningen av järnstaketet mot norr fanns tre ingångar till kyrkogården: från norr, öster och väster. För den norra ingången uppmurades pelare krönta av järnurnor på var sida om smidda pargrindar av klensmeden Erik Dahlberg från Västmanland, tillika upphovsman till järnstaketet. Grindarna kompletterades med ett överstycke från grindar till den vid samma tid nedrivna muren till Kungsträdgården, och kröntes med Karl XIII:s förgyllda namnchiffer under en krona. I kyrkogårdens gräns mot gatan fanns i äldre tid viss bebyggelse. I nordvästra hörnet, mot dåvarande Ladugårdslandstorg, låg pastorsbostället. Det två våningar höga stenhuset hade uppförts i slutet av 1750-talet, på samma plats som en tidigare skolbyggnad av trä. Till pastorsbostället hörde flera mindre uthusbyggnader, som stall och fähus för hästar, kor och höns. Strax intill och i liv mot gatan låg ett likvagnshus, och mot Storgatan en bod. På kyrkogårdens sydvästra del stod fram till 1860-talet ett fristående benhus. I kyrkogårdens nordöstra hörn låg en magasinsbyggnad. Den magra jordmånen tillät tidigast inte mycket till trädplantering. Först efter påfyllnad av jord och en donation från herr Heldt, som år 1735 ”tillbjudit sig att vilja sätta träd på kyrkogården”, genomfördes den första planteringen. Förmodligen var det i samband med dessa trädplanteringar som det första

4

regelrätta gångsystemet lades ut. På 1805 års karta över Stockholm visas Hedvig Eleonora kyrkogård med raka respektive diagonala, trädkantade gångar. Mönstret är troligen bevarat från 1730-talet. Från 1800-talet finns uppgifter om plantering av 24 lindar år 1822, sannolikt de 24 träd som är markerade längs järnstaketet mot Storgatan på en uppmätningsritning från 1849. År 1827 beskars 89 större och mindre träd. Ytterligare uppgifter anger plantering av ”över tre hundra almbuskar och några tiotal tyska lönnar” åren 1851–1852. Almbuskarna användes troligast till häckplantering, oklart var. Uppmätningen från 1849 visar kyrkogården med huvuddrag från det gångsystem som syns på 1805 års karta, men i mjukare former. I gränsen mot norr och öster finns en trädkrans. Innanför entrén från väster markeras för kortare, uppbrutna trädrader, antydande en tidigare allé. I norr markerar parträd kyrkans huvudentré. På 1850-talet anslöt sig Hedvig Eleonora församling till Norra begravningsplatsen och upptagning av nya gravar upphörde. Detta bidrog till att församlingen initierade en omvandling av kyrkogården mot ett utseende inspirerat av de samtida stadsparkerna, efter ritning av arkitekten Bror Carl Malmberg. 1864 genomfördes en avjämning av marken genom påfyllnad av jord i sydväst och viss avschaktning i öster och norr. Gångarna breddades och fick mjukare former samtidigt som gräsrundlar infogades nära kyrkan. Längs gångarnas kanter uppsattes låga trästaket. Samtidigt ersattes de välvda portalerna mot väster och öster med murade grindstolpar. På 1880-talet fortsatte omdaningen av kyrkogården. År 1883 revs kyrkogårdsmuren och järnstaketet i norr demonterades. Utlösande var ett övergrepp på en flicka som hade skett på kyrkogården, vilket ledde till slutsatsen att en inhägnad kyrkogård ”i stället för att skydda densamma från orenlighet och osedlighetens bedrivande, i stället förvandlar kyrkogården till ett gömställe för dylika laster”, men åtgärderna låg helt i linje med de förändringar som merparten av innerstadskyrkogårdarna genomgick vid tiden. Församlingen hade låtit uppföra ett nytt pastorsboställe på Jungfrugatan, vilket gjorde att även pastorsboställe och övriga fristående stenbyggnader kunde rivas 1883. Sannolikt flyttades även cirka 60 gravvårdar från ursprungligt läge till en placering längs södra muren. I kyrkogårdsgränsen uppfördes en låg mur av granit, på mellan ½ till 1 meters höjd beroende av nivåskillnaden mot gatan. I söder, mot Artillerigården, bevarades dock ett något högre murparti. De

Uppmätning av kyrkogården 1849. Norr är nedåt i bild. Kyrkogården är omgärdad av ett staket mot norr, i övriga väderstreck finns stenmurar. Huvuddragen i det gamla gångsystemet är bevarat. I norr och öster finns en trädkrans, i övrigt står enstaka träd längs gångarna samt parträd som markering av kyrkans entréer. I det nordvästra hörnet ligger pastorsbostället, i motsatt hörn ett magasin samt klockstapeln från 1670-talet. Den lilla byggnaden mot kyrkogårdsmuren i öster är ett gravhus och den i sydväst ett benhus. Uppmätning i SSA.

Plan över kyrkogården från 1867. Inramningen genom staket och murar är bevarad, och dessutom kompletterad med en helt genomförd trädkrans. Flera av träden på västsidan är borttagna. Gångsystemet är kompletterat och de breddade gångarna är lagda i mjukare former. På plan syns två av de större gravanläggningarna öster om kyrkan.

tre befintliga entréerna kompletterades med en entré i vartdera norra hörnet. Entréerna markerades med gaslyktor på stenpostament, på var sida om öppningarna. Från de nya entréerna, som kunde anslutas utan trappor, drogs breda och lätt svängda grusgångar mot kyrkan och mot de sydligare entréerna. 1918 kompletterades kyrkogården med ett järnstaket och grindar för att avskärma det södra mittpartiet. Staketet var avsett att ”döljas genom planteringar av slingerväxter och buskar”. Efter hand upplevde församlingen att hela kyrkogården åter borde inhägnas och 1934 fattade kyrko­fullmäktige

beslut om inhägnad genom järnstaket. Syftet var återigen att försöka undvika skadegörelse och för kyrkogården olämplig verksamhet nattetid. Kyrkofullmäktiges förslag, signerat arkitekt Knut Nordenskjöld (1882–1950), innebar en återanvändning av de ursprungliga grindarna från huvudentrén tillsammans med ett nyritat järnstaket monterat på den befintliga granitsockeln. Staketet ansågs av remissinstanserna vara för högt och efter att man återfunnit delar av originalstaketet på ett par platser i staden omarbetades förslaget med originalstaketet som förebild. Den nya inhägnaden genomför-

5

des 1937 och medförde att de på 1880-talet upptagna entréerna i kyrkogårdens två nordliga hörn sattes igen. Kopior av huvudentréns originalgrindar återfördes till huvudentrén från Storgatan, men med Carl XI:s namnskiffer på överstycket istället för originalets Carl XIII. I princip behölls det befintliga gångsystemet. I samband med förslaget om ny inhägnad 1934 föreslog Nordenskjöld att ett antal lösa gravvårdar som stod lutade mot muren i söder skulle dokumenteras och tas om hand. Nitton större gravhällar, tolv mindre gravvårdar samt ett antal fragment av gravvårdar föreslogs antingen återföras till ursprungliga platser på kyrkogården eller, om platsen inte var känd, ges nya platser. Till de stora hällarna skulle gjutas låga socklar i betong, för att skydda dem från markfukt och sättningar. De stenar som inte kunde identifieras föreslog Nordenskjöld skulle flyttas inomhus. Projektet genomfördes i huvudsak enligt förslaget. Under 2011 inrättades centralt på kyrkogårdens södra sida en askgravlund, för jordning av upp till 3000 askurnor. Denna del, som hade inhägnats 1918, hade vid tiden kommit att användas för parkering, men här fanns fram till anläggningen av askgravlunden även en liten lekplats.

sak utförd 1937 på grundval av en äldre förlaga. I väster, norr och öster inhägnas kyrkogården av ett ca 1,5 meter högt, svartmålat järnstaket mellan rusticerade och putsade pelare på en låg granitsockel. Staketet har en enkel, klassisk utformning och små kulor i över- och underkant. I söder möter kyrkogården en äldre stenmur som tillhör Armémuseum. Kyrkogården har tre entréer. Entrén från norr utmärks särskilt, genom höga pargrindar av smidesjärn och ett överstycke i arabeskornamentik med förgyllda blommotiv mellan de murade grindstolparna. Överstycket kröns av Carl XI:s förgyllda monogram under en likaledes förgylld kunglig krona. De två övriga entréerna har murade och putsade välvda portaler och granittrappor upp till kyrkogården. I portalerna sitter pargrindar av järn, snarlika dem mot norr, under ett lunettformat överstycke av järn i strålmotiv.

Gravkvarter och gångsystem, belysning m.m.

Hedvig Eleonora kyrka och kyrkogård ligger i Stock­holms innerstad på Östermalms södra del. Gatunät och kvartersindelning präglas av 1600-talets reglering efter rutnätsplanemönster, medan merparten av bebyggelsen utgörs av flerfamiljshus från 1800-talets senare del. Omedelbart söder om kyrkogården ligger Artillerigården, nuvarande Armémuseum, vars huvudbyggnad mot kyrkogården uppfördes på 1760-talet samt påbyggdes under 1800-talet. Strax nordväst om kyrkogården ligger Östermalmstorg, ett rektangulärt, gatstensbelagt torg med livaktig torghandel kantad av serveringar.

Gångsystemet är uppbyggt med utgångspunkt från de centralt placerade entréerna i väster, norr och öster samt kyrkans entréer. Ett ursprungligt system med raka gångar i trubbiga vinklar kring kyrkan är i dag uppmjukat till formen samt kompletterat med mjukt svängda gångar mot nordväst och nordost, de senare som ett minne av de två hörnentréer som fanns här mellan åren 1883 och 1937. Gångarna delar in kyrkogården i mjukt formade gräsbevuxna kvarter, varav de två kvarteren i sydväst och sydost är något större än övriga. Den breda gången från kyrkogårdens norra entré fram mot kyrkans huvudentré är lagd med gatsten, kyrkogårdens gångsystem i övrigt är grusat, antingen kantade av ränndalar av storgatsten eller helt utan kantning mot gräsytorna. I den nyanlagda askgravlunden finns likaså ränndalar av storgatsten mot rabatter och de stora jordningsytorna. Här och var längs gångarna finns fasta sittbänkar, utförda i enkel, sentida modell med sitsar av breda träribbor på stålställning. Kyrkogårdens belysning består av stolplyktor av gjutjärn, i en modell som refererar till sekelskiftet 1900.

Omgärdning och grindar

Gravplatser och gravvårdar

BESKRIVNING Omgivningen

Kyrkofastigheten omfattar den norra tredjedelen av det stora kvarteret Läderkanonen, ca 9000 kvadratmeter, och begränsas av Sibyllegatan i väster, Storgatan i norr, Artillerigatan i öster samt Armémuseum i söder. Dagens omgärdning är i huvud-

6

På kyrkogården finns i dag drygt 60 gravvårdar från 1600-talet till 2000-talet, varav merparten är från 1800-talet. De många stora, liggande kalkstenshällarna med inskriptioner från 1800-talet är dock i hög utsträckning äldre än så, men omhuggna och återanvända i enlighet med äldre tiders bruk. Kring

Vy över det sydvästra gravkvarteret med kyrkogårdens enda gravtumba. Kyrkogården präglas av höga lövträd och gamla gravvårdar.

Hedvig Eleonora kyrkogård, vy österut över kyrkplanen och mot kyrkans huvudentré. Till vänster i bild syns det nordvästra gravkvarteret 7 med minnesstenen över Elis Schröderheim och hans hustru Anne-Charlotte von Stapelmohr.

flera av gravarna bevaras ett ursprungligt gjutjärnsstaket, vilket ger kyrkogården en särskild 1800-talskaraktär. Flera av de begravda har haft engagemang vid Artilleriet. Gravvårdarna är koncentrerade till kyrkogårdens södra hälft, som de alltid har varit. Flera av gravvårdarna har flyttats om vid olika tillfällen, senast på 1930-talet. För att skydda dem från markfukt lades de då på en betongsockel, som lyfter dem några decimeter från marknivån på ett ur kulturhistorisk synvinkel något främmande sätt. Sammanfattningsvis kan ändå sägas att kyrkogårdens gravvårdar och sydliga gravkvarter i stora drag representerar utseendet hos en innerstadskyrkogård från 1800-talets mitt/andra hälft, även om de enklaste gravvårdarna av trä saknas i dag. Bland vårdarna finns i det sydvästra kvarteret ett par relativt enkla gjutjärnskors med korsändar i treklöverform samt motiv av korslagda vapen på korsets nedre del. Vårdarna minner om en kapten respektive en löjtnant. Nära muren i samma kvarter finns en stående sten i klassiserande form, likt en mindre obelisk, som minner om Carl Edvard Flygare, sonen till en av 1800-talets mest framgångs-

Del av det sydvästra gravkvarteret mot kyrkans huvudentré. Många av gravvårdarna är gamla hällar eller stående stenar, flera av dem 8 kraftigt påverkade av ålder och vittring, vilket ger kyrkogården en särskild särprägel.

rika författare, Emilie Flygare-Carlén. Mor och son bodde en tid invid nuvarande Östermalmstorg. Carl Edvard dog 23 år gammal, efter att ha hunnit inleda en bana som författare. Längre in i kvarteret finns kyrkogårdens enda gravtumba, en stor häll på ett stenfundament, från tidigt 1700-tal. Ursprungligen gravsattes här Abraham Alcinius, en av två präster som år 1681 utsågs av Carl XI att bli kvar som präst i Amiralitetsförsamlingens provisoriska träkyrka på kyrkogårdens nordöstra del. Vid sin död 1710 var han församlingens kyrkoherde. I slutet av 1700-talet såldes vården och hällen omhöggs för hovjägmästaren på kungl. Djurgården, Erland Ström. Väster om kyrkans huvudentré mot norr ligger i en rododendronrabatt en rikt huggen häll från barocken, 1600-talets slut, i ursprunglig utformning. Stenen är Fredrik Herman Höjers gravvård. Höjer hade kommit till Sverige från Danmark som 10-åring 1632. Som vuxen hade Höjer tjänst som officer vid Amiralitetet, där han ansvarade för undervisningen av styrmännen och skrev Sveriges första lärobok i navigation. Det nordöstra gravkvarteret utmärks av en gra-

vanläggning från 1820-talet i påkostad Karl Johanstil på en hög stensockel. Mellan stående kanonpipor och under ett klassiserande gavelmotiv står en marmorsten med förgylld inskription till minnet av generalfälttygmästaren och chefen för Artilleriet Carl von Cardell. Gravanläggningen kompletteras med ett välbevarat järnstaket och gravkulle framför stenen. I det sydöstra kvarteret finns flera välbevarade 1800-talsgravar med ursprungliga gjutjärnsstaket, men även exempelvis en enkel och kraftigt eroderad stående vård av röd kalksten med gavelformad överlinje, rest 1868 till minnet av Christina Myhrman och med en i dag knappt läsbar inskription: ”I lifvet älskad I döden saknad”. I samma kvarter finns tre sentida, mindre gravvårdar. En av dem minner om författarna Lars och Kerstin Forssell. Det är en oregelbunden sten i svart diabas. På stenens framsida finns en gycklare av metall och på motsatt sida ett citat ur ett av Lars Forssells verk: ”Ge mig den tyngd som krävs för att lyfta och den kärlek som krävs för att stanna kvar”.

Askgravlund Askgravlunden från 2011 ligger söder om kyrkan, mitt emellan de två södra gravkvarteren. Området är sedan länge avskärmat från övriga gravkvarter genom ett högt gjutjärnsstaket, som dock flyttats ut något för askgravlunden. Mot söder och Armémuseum är uppsatt ett nytt järnstaket på den gamla muren, med det äldre staketet som förebild. Jordningsytorna fördelas på var sida om en centralt placerad vattenkonst, uppbyggd av rätvinkliga block i röd Älvdalskvartsit. Mot en spaljévägg bakom vattenkonsten har planterats klätterväxter och i en cirkelrund, stenkantad rabatt omges en magnolia av lägre perenner. Framför vattenkonsten och strax intill står sittbänkar. I jordningsytorna har planterats syrener och syrenhortensia. Längs muren i söder står tre avenbokar, planterade som ersättning för de tre äldre almar som stod här tidigare.

Vegetation Kyrkogården är påtagligt lummig och kännetecknas av stora gräsytor under höga lövträd. Träden är dels fristående i gravkvarteren, dels planterade som en

9 Vy söderut över kyrkogårdens västra sida. Till höger i bild västportalen från Sibyllegatan.

inramande trädkrans kring kyrkogården. Trädkransen består av lindar medan de fristående lövträden främst utgörs av alm, lönn och hästkastanj. Men på kyrkogården finns även enstaka exemplar av ask, syrén och katsura. De äldre träden torde vara från 1800-talets olika planteringar och präglas av höjd och stora trädkronor. Framförallt lindarna i trädkransen bär spår efter tidigare beskärning. Bland häckar och buskage märks främst rododendron, men även spirea, forsythia samt mindre planteringar av bräken, funkia, rosor och lökväxter.

Kulturhistorisk karakteristik Fortfarande präglas Hedvig Eleonora kyrkogård av sammanhanget med 1600-talets för staden så avgörande stadsplan, vilket bidrar till dess stadsplanehistoriska och samhällshistoriska värden. På själva kyrkogården uttrycks detta genom planform, kyrko­ gårdsentréer och centralkyrkans läge på tomten. Kopplingen till Amiralitetet och till Artilleriet, som tog över Kungsgården efter Amiralitetet, är likaså bidragande till kyrkogårdens samhällshistoriska värden. Flera av Artilleriregementets officerare kom att begravas på Hedvig Eleonora kyrkogård, i dag manifesterat via titlar och symboler på några av gravvårdarna. Gravvårdarna på Hedvig Eleonora kyrkogård utgör ett rikt och representativt uttryck för gravkonst från fem sekler. De två kvarter i söder där gravvårdarna står som tätast har en ovanligt välbevarad karaktär av gammal 1800-talskyrkogård, uttryckt genom gravar i till synes fri placering, en variation av olika äldre typer av gravvårdar – som omhuggna, liggande hällar, mindre stenar i pulpetmodell, gjutjärnskors och stående mer eller mindre vittrade stenar varav flera hägnade med gjutjärnsstaket. Till karaktären av gammal 1800-talskyrkogård bidrar även den rekonstruerade omgärdningen med entréer samt den inramande trädkransen. Uttrycken för de förändringar som Hedvig Eleonora kyrkogård genomgick i ett par omgångar under 1800-talet, då kyrkogården gavs en öppnare, friare och lummigare parkkaraktär, bidrar till både park och samhällshistoriska värden. Dessa uttryck återfinns i gångsystemets mjukt svängda grusgångar intill stora gräsytor, samt både högvuxna lövträd och mindre träd och buskar i fri placering.

10

Att särskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkogården • Gångar kopplade till kyrkogårdens äldre plan, uppmjukade under 1800-talet. • Trädkransen som en inramning av kyrkogården. • Träd och buskar i mer fri placering, som minner om kyrkogårdens omdaning under 1800-talet. • Exemplar av äldre träd, både som autentiskt växtmaterial från äldre planteringar och som en ingång till upplevelse av historiskt djup. • Kyrkogårdens mångfald av gravvårdar, från 1600-tal till nutid, med särskild betoning på 1800-talets gravanläggningar. • De äldre gravvårdarnas stora kulturhistoriska, personhistoriska och/eller samhällshistoriska värden. • Omgärdning av järnstaketet med entréer från 1930-talet, delvis i rekonstruktion av en äldre omgärdning. • Kyrkogårdens lummighet och betydelse som grönmiljö på Östermalm.

För många av kyrkogårdens gravar bevaras fortfarande de inramande, ursprungliga gjutjärnsstaketen. Vy över det sydöstra gravkvarteret. I fonden syns Armémuseums norrsida, tillbyggd med en hög, plåtinklädd hisstrumma.

Under 2011 anlades en askgravlund på kyrkogårdens södra mittparti. Centrum i anläggningen är en vattenkonst utförd i Älvdalskvartsit, placerad mot en spaljévägg. Inom askgravlunden har 11 genomförts flera nyplanteringar, närmast i bild en magnolia i mitten av en perennplantering.

Vy över det nordöstra gravkvarteret och generalfälttygmästare Carl von Cardells grav­ anläggning från 1820-talet. I förgrunden en av kyrkogårdens många liggande gravhällar.

Dagens omgärdning och portaler utfördes 1937, som rekonstruktion av ett tidigare utseende. På bilden den östra portalen, med 12 pargrindar av järnsmide under ett lunettformat överstycke.

Översiktskarta Situationsplan över Hedvig Eleonora kyrka med kyrkogård. Utsnitt ur DP/Map, Stockholms stads digitala kartarkiv.

I kyrkogårdens gräns mot norr och Storgatan ersattes i början av 1800-talet ett plank med ett järnstaket och grindar mellan grindstolpar. 13 Både staket och grindar togs bort på 1880talet, men rekonstruerades på 1930-talet.

Kronologi 1640. Dagens kyrkogård är markerad med en kyrka på en

1854. Hedvig Eleonora församling ansluts till Norra begrav-

stadsplanekarta för Ladugårdslandet. (Råberg)

ningsplatsen. (Stockholms kyrkogårdsnämnd)

1660, ca. Amiralitetsförsamlingen tilldelas den aktuella

1864. Kyrkogården omdanas mot ett mer parkliknande

tomten för uppförandet av en ny stenkyrka. (Lundmark)

1669–1674. Den nya kyrkan grundläggs och delar av

murverket uppförs. Arkitekt: Jean de la Vallée. En provi­ sorisk träkyrka samt en klockstapel av trä uppförs på kyrkogårdens nordöstra del. (Lundmark)

1670–1671. Kyrkogården tas i bruk i större utsträckning efter tillförsel av jord. (Lundmark)

utseende genom avjämning av marken, nyplantering samt komplettering och breddning av gångsystemet. Arkitekt: Bror Carl Malmberg. (Lundmark, SSA)

1865–1868. Kyrkans kupol och lanternin uppförs. Arkitekt: Fredrik Wilhelm Scholander. Portalerna byggs om efter ritningar av B.C. Malmberg. (Lundmark)

1866. Den gamla klockstapeln av trä rivs. (Lundmark)

1671. Ett skolhus av trä uppförs i kyrkogårdens nordvästra del. (Lundmark)

1882. En gravkarta visar att på kyrkogården fanns ca 80

1672. Hedvig Eleonora församling, även benämnd Ladu-

1883. Kyrkogårdens inhägnad av murar och järnstaket rivs

gravvårdar, främst i de två södra gravkvarteren. (SSA)

mark)

och ersätts med en låg stensockel. Även det gamla pastorsbostället rivs. Gångsystemet kompletteras och nya entréer tillkommer i kyrkogårdens två nordliga hörn. Sannolikt flyttas drygt 60 gravvårdar från ursprungligt läge, bland annat till en placering längs södra muren. (Lundmark, SSA)

1724. Arbetet med uppförandet av stenkyrkan återupp-

1906. Stadsdelen Östermalm delas i tre församlingar: Eng-

tas, nu för Ladugårdslands församling. Arkitekt: Göran Josuae Adelcrantz. (Lundmark)

elbrekt och Oscars på var sida om moderförsamlingen Hedvig Eleonora. (Lundmark)

1735. Den tidigast kända trädplanteringen genomförs.

1914. Femton gravhällar flyttas från kyrkogården och in i

gårdslands församling, bildas som en utbrytning ur Holmkyrkans församling/Amiralitetsförsamlingen. (SSA)

1670-tal. Kyrkogården är inhägnad av ett plank. (Lund-

(Lundmark) Senast i samband härmed torde ett systematiskt gångsystem ha anlagts, i sammanhang med stenkyrkan.

1737. Den nya stenkyrkan invigs med namnet Hedvig Eleonora kyrka. (Lundmark)

1738. Den provisoriska träkyrkan rivs. (Lundmark) 1758–1759. Det gamla skolhuset i kyrkogårdens nordvästra hörn rivs till förmån för ett pastorsboställe, som uppförs i sten. (Lundmark)

1700-talets andra hälft. Kyrkogården är inhägnad av

stenmurar, undantaget mot norr. I murarna uppförs portaler mot öster och väster. (Lundmark)

1814–1817. Planket längs kyrkogårdens norra sida

ersätts med ett järnstaket mellan murpelare, samt en entré med höga grindar under ett överstycke av smide. Arkitekter: P.W. Palmroth och byggmästare J.E. Lundin. (Lundmark, SSM)

kyrkan, där de muras in i omgångens väggar. Arkitekt: Gustaf Lindgren. (Vård- och underhållsplan 2007)

1918. Kyrkogårdens södra mittparti delas av genom ett

högt järnstaket och grindar. Arkitekt: Gustaf Lindgren. (ATA)

1930-talet efter 1934. Ca 30 gamla gravvårdar, som

varit uppställda längs södra kyrkogårdsmuren, placeras ut i de två södra gravkvarteren. Ansvarig arkitekt: Knut Nordenskjold. (ATA)

1937. Kyrkogården inhägnas igen, genom ett järnstaket

utfört som en rekonstruktion av det gamla järnstaketet mot Storgatan. De sekundära entréerna i de norra hörnen sätts igen och i kvarvarande entréer sätts höga järngrindar i nymurade portaler eller mellan pelare. Ansvarig arkitekt: Knut Nordenskjöld. (ATA)

1944. Femton gravhällar flyttas från omgången inne i kyrkan tillbaka ut på kyrkogården. Ansvarig arkitekt: Knut Nordenskjöld. (Vård- och underhållsplan 2007)

1822. Plantering av 24 lindar, sannolikt som en del av en

1958. Kyrkogårdens gravanläggningar inventeras och doku-

trädkrans mot norr. (Lundmark)

menteras. (SSA)

1827. På kyrkogården ansas och beskärs 89 större och

2009. Kyrkogårdens omgärdning – staket och stolpar, grin-

mindre träd. (Lundmark)

dar och portaler - restaureras. (ATA, SSM)

1849. Den tidigast kända uppmätningen av kyrkogården

2011. En askgravlund anläggs på kyrkogårdens södra mitt-

genomförs av L. Hallén. (Lundmark, SSA)

1851–1852. Omfattande plantering av almbuskar, möjligtvis bildande häck, samt viss plantering av tyska lönnar. (Lundmark)

14

parti. Arkitekt: Monica Sandberg/Landskapsgruppen. Samtidigt renoveras järnstaketet från 1918 som inramar askgravlunden mot väster och öster. (ATA, SSM)

KÄLLFÖRTECKNING ATA Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet DP/Map Stadens digitala kartmaterial med stadsplaner, aktuella och historiska SSA Stockholms stadsarkiv SSM Stockholms stadsmuseums arkiv Uppgifter från församlingen Ahnlund, Nils, Ladugårdslandet. Till Hedvig Eleonora kyrkas 200-årsminne. Stockholm 1937 Jermsten, Elisabet, Hedvig Eleonora kyrka, Låt kyrkorna berätta. Kulturhistoriskt skyddade kyrkor i Stockholms stift, cd utgiven av Stockholms stift 2008 Lundmark, Efraim, Hedvig Eleonora kyrka. Ingår i serien Sveriges kyrkor, Stockholm III:2, Stockholm 1920 Råberg, Marianne, Visioner och verklighet. En studie kring Stockholms 1600-talsstadsplan. Stockholmsmonografier utgivna av Stockholms stad 54 I, II, Stockholm 1987 Stockholms kyrkogårdsnämnd 1886–1986. Jubileumsskrift. Kyrkogårdsförvaltningen 1986 Vård- och underhållsplan för Hedvig Eleonora kyrkogård. M2 Arkitekter AB, 2007

15