Text: Lukas 15:11-32
Svart-vita världsbilder finns det gott om i vår tid. Nätet översvämmas av dem. De bilderna ger upphov till både falsk information, hat och våld även i verkliga livet, mot verkliga kroppar. Det finns all anledning att ropa: Kyrie eleison! Herre förbarma dig!
Även om jag inte ägnar mig åt näthat eller våld, så finns det anledning att ställa frågor om hur jag ser på andra. Förenklar jag och gör den andra till något ont, till någon som jag reducerar till en åsikt?
Vad rymmer min världsbild? Svart-vita världsbilder ger inte utrymme för kärlek, ger inte utrymme för barmhärtighet.
Söndagens evangelium är den berättelsen som brukar kallas ”Den förlorade sonen”, men kanske den ska kallas de förlorade sönerna?
Dom Helder Camara som var biskop i Recife i Brasilien skrev med anledning av liknelsen: Den ene sonen vaknade ur ett liv i synd, när ska den andre vakna från sin dygd?
Dem yngste sonen ger sig iväg och det är inget fel, det är ok. Däremot så förstör han sitt liv och sina resurser och hamnar i en förfärlig livssituation. Han har ingenting kvar, ingenting. Då kommer han till sig själv, han kommer till klarhet och inser vad han behöver göra. Där på botten ser han klart och ser sitt behov av förlåtelse däremot räknar han inte med total upprättelse. När han sedan väl är på väg hem släpper fadern all tanke på att bete sig värdigt eller att vara arg för att sonen stack. Nej, han springer lika glad som ett barn till en älskad mormor, springer han till sin son och kramar honom ordentligt, ger honom nya kläder och nya möjligheter, skapar en riktig fest!
Den andre brodern som stannat hemma får höra talas om det hela och blir förnärmad, kränkt för att hans lillebror får ha fest och att han själv inte har blivit tillräckligt uppmärksammad. Han är så övertygad om sin egen dygd och förträfflighet, han har alltid gjort rätt och borde hyllas. Att han själv kunde startat en fest finns inte en tanke på. Det äldre syskonet blottar något så mänskligt – känslan av att inte vara tillräckligt uppskattad och hur en moral utan kärlek lider brist på liv, lider brist på glädje. Frågan är om han är beredd på att bli funnen, att det inte ska handla om hans prestationer utan om nåd. Jag blir funnen, det är inget jag gör.
Liknelsen om de båda sönerna och den älskande föräldern berättar något viktig - det är i närhet och kontakt som livet föds, inte på avstånd. Den berättar att vi har en möjlighet att få lämna allt som handlar om att vara förorättad och att istället bli festdeltagare. Att det finns en Gud som söker den som förlorat sig, som älskar den förlorade som ingen söker efter, som älskar den självupptagne som behöver befrias från sitt fängelse och som kan irritera oss. Det är funna vi behöver bli, inte belönade.
Gud är barmhärtig – Gud berörs av varje människas liv, av vår utsatthet, berörs av dig och mig!
Låt oss be om att få komma till oss själva så att Gud kan fylla oss och ge oss liv!
Amen. /Lotta Miller, präst