Helgens evangelietexter:
Midsommardagen Markus 6: 30-44
Johannes Döparens dag Lukas 1:67-80
Kanske kan du som jag höra/ har hört fåglar som sjunger de mest fantastiska drillar, det är som om de sporrades av varandra att sjunga så vackert som möjligt.
Det var ljuvligt att höra. De sjunger inför Gud. Den förundran tror jag att vi alla kan uppleva inför det levande – ett träd, en blomma, en nyckelpiga – en fågel.
Kanske du kan dela glädjen med mig över livet som är så oändligt rikt och fascinerande. Livet och skapelsen är så mycket mer än jag kan greppa, alltid mer än orden räcker för.
Det bjuder in oss till vördnad och varsamhet. Fåglarnas sång är inte min egendom som jag kan handskas med hur som helst. Det sinnrika kretsloppet fåglar, småknott och vatten äger jag inte heller.
Ett andligt liv inbjuder oss både till glädje och förundran och också till att använda allt vårt förstånd och vår kunskap, till att hålla vår nonchalans i schack. Den som gör att vi glömmer vördnaden och varsamheten och tycker att det går bra att missbruka och förstöra för min egen del. När jag tappar sambandet med både naturen och människorna, när jag straffar ut mig ur helheten, ur skapelsen – straffar ut mig som Guds avbild.
Precis som vi kan titta närmare på ett blad och se mönstret av ådror i bladet, så kan Gud med sin kärleks blick komma närmare och se det sköna, det finstilta i vårt hjärta och vill väcka oss till ett andligt liv mitt i det mörka, i förfäran.
Livet är inte bara förundran utan också förfäran. Över ondskan och livets hårdhet.
Våldets och förstörelsens krafter är så högljudda och får så mycket uppmärksamhet. De skapar rubriker.
Men kärlekens och nyskapandets kraft är så mycket tystare och samtidigt tålmodigt envis.
Det märkliga och förunderliga är att mitt i allt slår prästkragarna ut, mitt i allt väcks kärlekens kraft, väcks vänskapen och tilliten igen.
Guds kraft är tystare men där bor livet.
Jesus använder sig inte av megafoner, han skräms inte utan närmar sig dem som ingen ser – som kvinnan i folkhopen, upptäcker Sakaios i trädet. Han rör vid den som ingen vill röra vid. Han kallar den döda till liv.
Så finns nyskapandets kraft och kärlekens brinnande närvaro mitt i det förfärande. Mitt i ditt och mitt liv när tvivel och hopplöshet hotar, när sjukdom står vid dörren så är Jesus där. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Det är vår tro. Amen / Lotta Miller präst