Det dolda lärandet börjar redan när familjen kommer till kyrkan och föräldrarna hälsas välkomna medan barnen ignoreras, och det dolda lärandet i kyrkan är stort. Det är inte bara pedagogerna som behöver förstå hur barn lär sig, menar Mary. Det måste också de som välkomnar vid gudstjänsten, prästen och till och med den som serverar kaffet efteråt. Det är lika mycket deras sak att bry sig om barns lärande.
Kakpolisen ser till att barnen inte har mer än en kaka i handen. Även om den som är vuxen har flera i sin, fortsätter Mary med allvar i rösten. Om de lär sig att gudstjänsten och kyrkan inte är för dom, varför skulle då barnen vilja vara delaktiga?
Mary Hawes arbetar med frågor kring med barn och unga på Engelska kyrkans nationella nivå sedan tio år tillbaka.
- När det finns tid är jag ibland också präst, berättar Mary.
Ett tiotal deltagare har samlats i Allhelgonakyrkans körsal för att höra på när Mary berättar om hur barnen lär sig genom lek och hur vi skapar en lekfull miljö där barn kan lära sig om tro och religion.
Självklart finns det delar av kyrkan som är ömtåliga, sköra och som man behöver vara försiktig med, fortsätter Mary. Men vi lär inte barnen det genom att tala om för dom vad de inte får göra, vi lär dom det genom att tala om varför de sakerna är viktiga. De vet om att när de kommer till sina mor- eller farföräldrars hus så finns det vissa saker där som är dyrbara, som man får titta på men inte röra. Men i kyrkan tar vi för givet att någon annan ska tala om det för dom. Hela kyrkan behöver förstå vilka dolda budskap barnen får.
- Men ändå är det barnen som är det mest dyrbara i kyrkan, säger en av deltagarna. Mary och vi andra som befinner oss i den svala körsalen stämmer in.
I England, när en församling söker en ny präst, skriver de alltid att de letar efter någon som kan arbeta med och locka dit familjerna. Men de glömmer bort att de inte vill att familjerna ska komma, inte egentligen. Det är som när man får sitt första barn, påpekar Mary. Och ens värld vänds upp och ner. Så gör barn, de vänder världen upp och ner, och det är inte kyrkan redo för. Men det är när deras värld vänds upp och ner som kyrkan kan upptäcka en ny glädje och förtjusning för Gud. Inte en Gud som bara tänker på regler, eller vad man får och inte får göra. Utan en Gud som också vill leka kurragömma, som genom lekar vill locka barnen att lära sig mer om honom.
En kort stund får deltagarna diskutera med varandra vad dom tyckte om att leka som små, vilka lekar de minns särskilt från sin barndom. Kull och kurragömma är några av exemplen.
- Det är ju så längesen, säger en av deltagarna och skrattar till.
En annan sak som Mary tar upp är vikten av att låta barnen vara en del av verkligheten. När det kommer till barns lärande är det viktigt att de får lära genom att göra eller se saker i verkligheten. Det hjälper att lära genom verkliga saker och genom att ta på och upptäcka saker själv. Nästan alla som har barn vet frustrationen kring hur det ibland kan ta en halvtimme att ta sig från en plats till en annan. Allt för att det var ett kryp som kröp på marken, olja som skapade mönster i vatten eller fascinationen över ett träd som rörde sig i vinden. I dagens samhälle ska allting gå snabbt, samtidigt kan inte barnen bry sig om Guds skapelse om dom aldrig får chansen att vara en del av den.
Det finns tre sorters lekar som Mary säger är viktiga för lärandet. Det första är den symboliska leken, när man tar en bit lego och säger att “det här är jag”. Man tar något och gör det till något annat, den här legobiten kan vara jag, eller en telefon. Legobiten kan vara vad som helst. Vad har vi för saker som barnen kan använda för att leka det som dom ser och upplever i kyrkan, kan vi erbjuda föremål som låter barnen leka att vara kyrka?
Det andra är den fantasifulla leken. Låter vi barnen tänka sig in i berättelserna om Jesus, att fantisera in sig själva i berättelsen och bibelns tidsepok. Hur erbjuder vi saker, tillfällen eller bara en plats där de får utöva berättelsen. Där de får vara ett förlorat får eller herden som finner det, att vara David eller Goliat eller att vara hjältarna i bibelberättelsen. Men också dom berättelser som inte alltid är de ljusaste, som innehåller död och föräldrar som sviker. Vad tänkte Isak när hans pappa tog med honom för att offra honom? Ibland måste vi även tillåta den leken för att barn ska förstå världen.
Det sista är att leka, fast med gränser. Det finns många lekar som har regler, hur lär vi barnen att skapa regler och gränser. Vad händer om det finns gränser när barnen leker och själva kan bestämma och ändra på dom. Vad var reglerna när Jesus delade brödet och fiskarna med tusentals människor?
När barn leker, leker de inte bara utan de lär sig också. Även om det inte alltid är den sortens lärande som vi kan identifiera, lärande som vi inte kan sätta fingret på och be barnen redovisa. Barn lär sig ofta inombords, genom sina sinnen. Från det minsta barnet som lär sig genom att söka ögonkontakt vid tittut-leken, till barnet som lär sig genom att klippa och klistra. Om vi skapar en fantasifull miljö, där barnen själva får skapa sina berättelser genom att se, höra, smaka, känna och uppleva saker får vi också en miljö där barnen kan lära.
Deltagarna nickar instämmande när Mary Hawes, innan vi tar oss ut i den strålande majsolen för en gemensam kopp kaffe, avslutar eftermiddagens seminarium.
- Som vuxna måste vi sluta ta för givet att vi vet allt eller att vi är anledningen till att barn lär sig. Vi kanske bidrar till att de lär sig, men vi bestämmer inte vad. Vi vet inte alltid vad barnen lär sig, vi kan inte säga på morgonen att det här är vad de kommer lära sig idag. De kanske har lärt sig massor med saker, saker som vi inte själva visste om. Vi måste som pedagoger sluta tänka att vi bestämmer över lärandet och inse när vi ska ta ett steg tillbaka och låta barnen leka. I stället måste vi hjälpa barnen att se och bli funna av Gud. Så låt oss leka!