En plats för skratt och tårar!

- Kyrkan har varit platsen som jag kunnat komma till och bara vara, säger Ruya när hon berättar vad kyrkan betyder för henne.

 

Ruya var åtta år när hon kom till Sverige från Bagdad. Redan andra dagen i Sverige besökte hon Berga kyrka, eftersom det var söndag.

– Kyrkan har betytt så himla mycket för mig. Åsa, som var diakon här då, hjälpte mig med läxorna och att byta skola. Jag fick träna svenska språket i barngrupperna, kören och i gudstjänsten.
Nu är Ruya engagerad så mycket som hon bara hinner i Sankta Maria i Johannelund. Hon sjunger i kör, hon är ledare för konfirmanderna och med i ungdomsgruppen.

– Det är så mycket gemenskap, värme, glädje, kärlek och tröst.

Jag har hittat rätt

– Jag kom till kyrkan i Johannelund när jag skulle konfirmeras och Maggie, församlingspedagogen, tog mig även med till kören. Då hade jag precis tagit mig upp ur en period av ångest och depression. Jag hade mått väldigt dåligt. Jag hade inga vänner, ingenting. Så jag tänkte att nu är jag med i kören och jag kommer vara sämst, det får jag räkna med. Jag kanske inte får några vänner, men jag får försöka. Och sen började jag där och alla tog så himla bra hand om mig och var så öppna. Och nu så säger alla bara: – Har du bara sjungit i två år? Det känns som jag alltid har varit med dom. Dom är så öppna och det är så mycket kärlek och tröst. Vi har kommit varandra så nära på så kort tid. Jag känner att jag har hittat rätt, här är svaret. Jag har hittat rätt. 

Konfirmandledare

– Nu är jag ledare i konfirmandgruppen. Vi som är unga ledare förbereder lekar, hjälper till att läsa texter och håller i diskussioner. Vi får hjälpa till med allt möjligt, men framför allt får vi vara en trygghet för våra konfirmander. Det kan vara lättare att prata med nån i samma ålder som man själv. Vi har ju liksom tystnadsplikt vi också. Det blir en helt annan relation mellan konfirmander och oss unga ledare. Det blir den här vänrelationen, samtidigt som man är ledare och folk ser upp till en.

Konfirmanderna som vi har i år betyder verkligen jättemycket. Vi har jag kommit varandra väldigt nära och kan prata om allting. Man är mer än bara ledare, vi är verkligen vänner. Dom visar verkligen kärlek och man känner sig uppskattad. Och jag hoppas att dom också känner det. Jag brukar säga det: om ni bara visste hur mycket jag älskar er. Det säger jag alltid till våra konfirmander: – Om ni bara visste…

Behöver ingen mask

Kyrkan har varit platsen som jag kunnat komma till och bara vara. Det är en härlig plats där man växer och utvecklas som människa och jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan kyrkan och dom här människorna. Det är så fantastiska människor. Man kan alltid gå hit precis som den man är. Jag behöver inte spela någon roll eller sätta på en mask och ändå så får jag så mycket kärlek tillbaka. Det är så mycket skratt och tårar, och vi hjälps åt och vi finns där för varandra. Och Gud finns där – det vet jag liksom, det har jag känt två gånger jättestarkt när vi suttit i ring med konfirmanderna. Så starkt och powerful. Man anar doften av himmelriket, typ. Så fantastiskt är det, det är så svårt att beskriva med ord.

Översätter psalmer till assyriska

– Jag älskar ju att sjunga och jag har startat ett projekt tillsammans med min lärare i assyriska där vi översätter svenska psalmer till assyriska. Det är många som tycker om det och har blivit berörda. Det gör det lättare för många att förstå vad de svenska psalmerna handlar om och även svenskar som inte förstår assyriska uppskattar det.

Assyriska är ett språk som många i Irak inte kan längre, för det var inte tillåtet att läsa språket i skolan. En del kan fortfarande prata språket och några få kan skriva och läsa. Projektet står mig nära eftersom det är ett sätt att bevara språket och hålla det vid liv. ■