Det finns en legend i kyrkan som berättar om, hur Jesus efter sin himmelsfärd får en fråga av en av änglarna om hur det ska gå, nu när han lämnat lärjungarna.
”Hur ser dina planer ut för framtiden, vilken är din strategi?”
Och Jesus pekar ned mot berget där han lämnat dem:
”Jag har mina lärjungar, de ska berätta om mig.”
Då säger ängeln oroligt:
”Men om dina lärjungar misslyckas, om de sviker dig? Vad händer då? Har du verkligen ingen annan plan?”
Och Jesus svarar:
”Nej, jag har ingen annan plan.”
Berättelsen om påsken är berättelsen om Jesu lidande, hans död och uppståndelse. Men det är också en berättelse om tron på människan, tron på människans förmåga att göra gott för andra och varandra. Jesus vågade lita på sina lärjungar, lita på deras förmåga och vilja att föra berättelsen vidare, därför att berättelsen hade satt djupa spår i dem.
Berättelsen om Jesus är Guds berättelse om kärleken i Jesus Kristus, en värld där allt hör ihop, sammankopplat och förenat i samma gudomliga kretslopp, där
djuren, naturen och människorna hör ihop.
Det är en berättelse om att Gud vågar tro på oss, så att vi kan våga tro tillbaka, på oss själva, på andra och på Gud. Vilka vi än är, var vi än kommer ifrån och vad vi än bär med oss.
Så var det för lärjungarna, kvinnorna och männen, som gick till graven och fann att den var tom. I sorgen och saknaden möttes de av orimliga och ogripbara ord: ”Han lever!” Berättelsen om den uppståndne mannen från Nasaret berättade de vidare, därför att den satt djupa spår i deras liv. Idag har det gått nästan 2000 år sedan allt detta hände. Så många år och påskens berättelse lever fort-
farande kvar. Så många generationer av människor i så många kyrkor och församlingar, som har berättat vidare det som de själva har fått höra och ta emot. Därför att just denna berättelse om påsken i Jerusalem har satt något slags spår i deras liv.
Just nu tänker jag på alla de människor som döper sina barn in i kyrkans berättelse. Gud finns med det lilla barnet ”alla dagar till tidens slut”. Denna berättelse tror jag sätter spår i dem som är där, familjen, släkt och vänner. Och de berättar berättelsen vidare.
Jag tänker på alla våra konfirmander. Förra året konfirmerades 89 ungdomar av totalt 119 ungdomar födda år 2001. Det är ca 75 %, alltså 7,5 av 10 ungdomar som konfirmerar sig (om man nu får räkna halva konfirmander :) ) Det är en statistik, som vi kan vara stolta över! Men mycket viktigare än statistik är förstås den berättelse som dessa ungdomar har upplevt genom konfirmationen, en berättelse om Tro, Hopp och Kärlek. En berättelse som har satt spår i deras liv. Och de berättar berättelsen vidare.
Jag skulle vilja våga tro på påskens berättelse, detta gudomliga kretslopp där allt hör ihop i Guds kärlek i Jesus Kristus. Och jag vill berätta berättelsen vidare. Ja, jag vågar faktiskt tro på, att påskens berättelse sätter spår i oss. Berättelsen om att Gud tror på dig och mig och att vi just därför kan våga tro tillbaka, på oss själva och på andra. Och på att Gud, som är kärleken, är ”den makt som ändå världen bär”.
Jag skulle vilja våga tro att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro att kärlek är
den makt som ändå världen bär. (ps 219)