Det medeltida rökelsekaret i Indals kyrka

Rökelse är en gammal kristen symbol, som skall påminna om böner som stiger upp till Gud. Det är också ett sätt att ge Gud ära. I Bibeln omnämns rökelse på många ställen, bland annat  i den gammaltestamentliga gudstjänsten, som gåva till det nyfödda Jesusbarnet och i den himmelska gudstjänsten i Uppenbarelseboken, Bibelns allra sista bok.

Rökelse var betydligt vanligare i den katolska gudstjänsten innan reformationen. Efter reformationen kom rökelsen sakta ur bruk, även om den inte förbjöds i sig.
Att rökelsekar ibland bevarats beror på att de ofta inte var gjorda av ädel metall, utan av smide. Därför lämnades de kvar när kyrkorna berövades sina skatter kring reformationen. Det var senare som de försvann när man gjorde sig av med föremål som inte längre användes och saknade värde för församlingen.

I rökelsekaret placerades ett stycke glödande kol, på vilket man lade korn av olika kådor och hartser som när de smälte på kolet gav ifrån sig en väldoftande rök.

Indals kyrkas rökelsekar har en dekor typisk för den romanska tiden med växtslingor och romanska fönster i centralkyrkan i den övre delen av karet.

Karet hålls upp av tre kedjor som avslutas med en ring som den som svängde karet - oftast prästen kunde hålla i.

Rökelse användes vid många tillfällen, vid processioner, vid välsignelser och i gudstjänsten. Det välsignade folket som kom till gudstjänsten, evangelieboken innan evangeliet lästes och brödet och vinet i mässan.

Vid begravningen beröktes graven, på gångedagarna folkets åkrar för att be om en god skörd, vid dopet dopvattnet osv.

Rökelsen med sin väldoft omgav den medeltida människans liv.

Indals kyrkas rökelsekar är mycket välbevarat och vittnar om gudstjänsten som firades här då Indalsborna ville visa Gud ära.