Vår tid är verkligen full av röster som skriker högt, som tävlar om att skrika högst. Vår tid talar om de 15 sekunderna i rampljuset, som allt för många söker till ett allt för högt pris. Och jag misstänker att vi har förväxlat identitet, med att ta stort utrymme, förväxlat integritet, med att lätt bli kränkta, förväxlat mening, med självförverkligande.
Jag tror att bönen är en skatt som kan hjälpa oss i denna förvirring. En väg som inte handlar om att kunna skrika högst, som inte handlar om rampljusets hårda sken, utan något helt annat.
Jag tror att bönens väg är en utmaning som kan hjälpa oss att växa och mogna bortom självupptagenhetens fälla och ensamhet.
Söndagens evangelium är hämtat ur en del av Jesu bergspredikan och han talar till människor som kan flera böner och som är vana att be. Det är jag inte säker på att vi kan säga om vår tid, säkra kan vi inte vara – för vi vet ju inte vad som föregår i det fördolda.
Bönens väg går inåt.
Det finns mycket i vår tid som uppmanar oss att synas, höras, vara på rätt ställe vid rätt tillfälle. Målet är att bli känd. Visst kunde jag som barn fantisera om att bli kändis, det kan nog de flesta av oss göra någon gång. Det gäller att bli Någon, men vem då? Och jag undrar om vi inte har förväxlat identitet med att ta stor plats, att synas och höras mest.
Det klart att du och jag behöver bli sedda och bekräftade av andra, inte minst om jag är barn eller tonåring. Ingen av oss vill vara osynlig oavsett ålder.
Och samtidigt uppmanar Jesus oss att be i det fördolda. För bönens väg går inåt, den handlar inte om att vara exponerad för omvärlden, inte om att bli bekräftad av sin omgivning, av andra människor. Bönens väg går inåt.
Jesus går hårt sin tids religiösa för att de ville synas med sin fromhet, som ansåg det riktigt att synas på det sättet. Det är knappast fromhet som visas upp idag – men tendensen att ställa ut sig själv till beskådande minst lika tydligt i vår tid.
Jesus uppmanar oss att söka en plats i det fördolda.
Både före och efter den del av bergspredikan som vi har hört idag uppmanas vi till att göra goda gärningar i det fördolda och att fasta så att det inte syns. Det är inte exponering som gäller utan snarare hemlighet.
Be i det fördolda. Det är in i kammaren, i det fördolda som vi ska gå – in i kryptan ”en to krypto” .
In i det tysta, stilla och avskilda. Det tror jag kan vara skrämmande inte minst i vår tid när identiteten är så mycket yta. Kanske finns det något skrämmande i att gå inåt? Vad möter jag då om jag inte är allt det där på ytan, vem är jag om jag känner motstridiga känslor? Håller min bild? Vad finns inom mig? Vad består det där mörka i min själ av egentligen?
Jesus uppmanar oss att gå in i det fördolda och be. Till detta är knutet ett löfte – att Gud är där, att Gud berör. I mörkret, i kampen, i ovissheten och Jesus ber för oss, för dig och mig.
Bönens väg är en övning i enkelhet.
Jag läste en insändare i tidningen för ett bra tag sedan från en man som blev störd av helikoptrarna som landade på Blockets tak med allvarligt sjuka människor. Han tyckte att det borde vara tyst så han kunde sova. Det kan hända att han kämpar med svår sömnbrist och jag tänker ändå att det här en symptomatisk bild för vår tid. Jag ska ha och jag ska ha nu – det jag vill ha, det jag behöver oavsett andra, annars blir jag kränkt. Vår tid uppmuntrar vuxna att anta en 3årings attityd till livet. En 3åring kämpar för att lära sig gränser och det måste vi vuxna lära dem. 3åringar lär sig om vi lär dem. Men vuxna…
Dokusåpor är fyllda av detta, och även lärare vittnar om föräldrar som beter sig på detta vis.
Och jag misstänker att vår tid har förväxlat integritet, med lättkränkthet – när det i själva verket är tvärtom.
I själva bönens hållning finns en ödmjukhet därför att Gud är större än jag, känner mig och hela världen, bättre än jag själv.
Här finns en övning som handlar om att rensa bort allt som skymmer. En övning i att lämna självupptagenheten och fåfängan – det är därför vi behöver den stängda kammaren.
Där är det ingen poäng att briljera eller låta tjusig.
Kammaren är ett skydd, som vi behöver, för att inte bli upptagna av hur vi tar oss ut för andra, vad andra ska tycka.
Det finns en intimitet i bönen som behöver skyddas, som inte ska synas på gator och torg, som inte ska exponeras ens en gång i församlingens hängn.
Det är självklart att vi behöver be tillsammans och be i gudstjänsten och vi behöver enskildheten inför Gud.
Det finns i Jesu ord en uppmaning till enkelhet, att det inte handlar om att stapla vackra ord på varandra, inte om att låta bra. Gud vet vad du ber utan att du använder några fina ord. Det är inte ytan som räknas. Det finns ingen anledning att krångla till detta att be och få tillhöra Jesus. Gud vet vad vi behöver.
Varför ska vi då be om Gud redan vet vad vi behöver?
Jag tror att bönen är en själens andning, en enkelhetens plats som vi alla behöver så att vi inte tappar bort vilka vi är.
Gunnar Edman, författare från Bohuslän, sa ”att det är viktigt med en enkelhetens glänta” i en tid som kräver så mycket och så komplicerade saker av oss. Det är mycket som ska göras, en del av oss pressas och stressas, intrycken sköljer över oss alla i vårt informationssamhälle – då är denna enkelhetens glänta, den avskilda platsen och tiden en livsnödvändighet. För att bevara vår mänsklighet behöver vi tystna och lyssna.
Bönen behövs för både vår och världens skull.
För en del av oss är bönen självklar och för andra av oss en brottning. Olika tider i livet kan bönen vara som en levande ström och andra tider som en torr öken.
Anklaga inte dig själv– Gud ser din börda och din oro som ju faktiskt är ett rop utan ord till Gud.
Det finns tider i livet då bönen bara är detta att sätta den ena foten framför den andra och ta ett steg i taget – Gud hör det ropet, ser den bördan.
Vi kan hjälpa varandra att be och det finns kurser i bönetekniker, meditationsmetoder m m.
Vi ska bara akta oss så att vi inte tror att det är målet, att jag bevisar min tro genom detta. Tro är nåd, inte prestation.
Bönen är relation, inte ett träningsprogram.
Sedan kan jag driven av min längtan söka former att uttrycka bönen och ställa mig öppen för Guds kraft. Det kan vara en befrielse att få gå in i en disciplin som hjälper mig att få struktur.
Bönens väg inåt går ut.
Jag tror att vår tid har förväxlat mening, med självförverkligande. Men mening är inte ett enskilt jag som förverkligar sig. Det ekar förfärligt ensamt, och om jag inte förverkligar mig som förväntat så försvinner all livsmening. Bönens hållning innebär och erbjuder en annan väg.
Vägen inåt är alltid vägen ut. Bönen är aldrig bara en privat upplevelse. Bönen är en hållning och en väg som går både inåt och utåt.
Bönen gör något med oss, sänder oss till våra medmänniskor. Vi är varandras bönhörelse. Vi är varandras bröd.
Bönen är möte med den Kärlek som hela tiden sänder oss ut.
Vägen inåt, bönens väg leder oss ut i ett utgivande och vad det innebär vet ingen av oss. Den av oss som är skadad och utsatt vädjar till oss och är i sin svaghet en förbön för oss att vi ska gripas av kärlek, att barmhärtigheten inte ska lämna oss.
Du och jag får vila i att vägen alltid går tillsammans med Kristus som ser oss, även det som är fördolt, och hör våra rop och suckar, som känner vår längtan. Amen. /Lotta Miller,präst