Att lyssna till ordet, lyssna i bönen och vila i Guds ovillkorliga kärlek.
Att faktiskt släppa greppet om att jag ska vara lycklig, lyckad, ung, vacker eller gift eller vad det nu är och t o m sluta hålla fast vid skammen över att jag inte är det där.
Temat på söndag är att ”växa i tro”. Dvs går det att förändras som människa? Går det att fördjupas i kärlek? Går det att lämna rädsla och hat? Går det att lämna bitterhet och självupptagenhet?
När jag skriver detta kommer tanken att detta inte är vår tids anda eller fråga. Ibland när jag är dyster tänker jag att vår tid bara handlar om att synas mest, få mest ekonomiska tillgångar, att ha mest makt. Och när jag tänkt den dystra tanken så väcks mitt motstånd och min tro som utmanar mig att tänka annorlunda, att agera annorlunda än tidsandan.
Själva frågan om förändring är andlig, den ställer frågan och förutsätter att människan alltid är mer, mer än det vi ser, mer än det du och jag för tillfället lever. Att människan är en kroppslig och andlig varelse. Att växa i tro är ingen qvick fix och inga sensationer. Inte en ny färg på håret. Att växa i tro har mer med vetekornet som läggs i jorden… att göra.
Bibeltexten som läses på söndag (Joh 17:9-17) är hämtad ur Jesu förbön för sina lärjungar och är inte alls någon instruktionsbok för hur du och jag ska göra för att förändras, för att växa och mogna i tro. Det är inget andligt gym. Varför finns Jesu förbön under rubriken att växa i tro då?
Vad har Jesu förbön med din och min växt i tro att göra?
Går jag till mig själv kan jag se hur lätt jag faller in i habegäret och individualismen, faller in i att jag ska kunna köpa och få det jag vill ha. Att jag lätt hamnar i att värdera mig själv och andra utifrån vad vi gör, vem vi är gifta med, hur tjocka vi är, vad vi har för kläder, eller för härkomst.
Och ju osäkrare jag är desto lättare är det att döma och fördöma och låta rädslan ta över.
Ju mer girigheten får fäste desto svårare är det att se människan, se den andre, se att vi hör samman och är Guds skapelse allihop.
Ju mer fientligheten mot den som inte är som jag blir ”normaliserad” desto svårare är det att bjuda motstånd.
I mina dystra stunder kan jag fråga mig om jag växer alls, i alla fall är det inte någon enkel process att växa och mogna.
Kyrkans historia är full av misstag och snedsteg där kyrkan stått för och gjort förfärliga saker – en del av det har kyrkan bett om förlåtelse för – t ex bemötandet och handlandet gentemot samer och romer.
Andra gånger har det hänt att kyrkan hamnat fel i sitt uppdrag och blivit en gemenskap för inbördes beundran, mer av en hemlig klubb som inte är öppen för alla. Då kyrkan blir en sekt.
Mitt liv är fullt av misstag – kanske ditt också - och jag har bett om förlåtelse. Och jag vill växa, vill inte göra samma misstag om och om igen, vill fördjupas i min tro och inte återkomma till samma tvivel, samma brottningskamp om och om igen. Inte hamna i den kärlekslösa bedömningen av andra, inte stelna i girighetens grepp.
Varför lär jag mig inte?!
Att växa i tron är inte ett gymnastikprogram som jag får på papper och sedan om jag utför det till punkt och prickar så växer och mognar jag i tron, mognar som människa.
Och ett av mina grundläggande misstag är att jag är så upptagen av mig själv, upptagen t o m i mina försök att växa.
Jesus ber för oss, ber med hela sin varelse och är i sin kärlek så trogen och verklig att vi ofta inte förstår vidden av den.
Och där börjar vår växt – inte i vår kärlek, inte i vår bön utan i Jesu bön för oss, i Jesu kärlek till dig och mig.
Jesus Kristus älskar oss som vi är, inte som vi önskar att vi var eller någon annan förväntar sig att vi skulle vara. Utan just som vi är och därför kan vi växa i tro och kärlek. Guds kärlek är ovillkorlig och vår möjlighet att växa.
Bettelheim säger ungefär så här, och jag har sagt det många gånger: ” Människan förändrar sig inte när hon försöker att bli vad hon inte är, utan först när hon blir vad hon är”.
Det är genom att se och ta emot det som är mitt som jag kan växa, vilket verkligen inte är lätt alltid. Och det går inte att säga till sig själv – nu accepterar jag mig själv så förändras jag. Utan just genom att ta emot det som är jag och se det.
Se att jag har ett mörker och jag gör fel. Se att jag inte är perfekt eller har allt i ordning.
Att då få börja i Guds kärlek, börja i Jesu innerliga och outtröttliga bön för oss är nåd.
En nåd att ta emot.
Kärleken förändrar inte alltid alla – det fanns ju människor som ville döda Jesus och dem som dödar idag. Utmaningen är att ställa sig i kärlekens kraftfält och låta sig älskas.
Att lyssna till ordet, lyssna i bönen och vila i Guds ovillkorliga kärlek.
Att faktiskt släppa greppet om att jag ska vara lycklig, lyckad, ung, vacker eller gift eller vad det nu är och t o m sluta hålla fast vid skammen över att jag inte är det där - lycklig, lyckad, ung, vacker eller gift – Eller vad handlar dina hang ups om?
Släppa taget och låta mig älskas, låta mig finnas som jag är – där är den svarta myllan. Där börjar Guds växt.
Det är Guds löfte – jag älskar dig i sorg och glädje, Jag är med dig alla dagar till tidens slut. Amen.
Lotta Miller/präst