Skärtorsdag-Långfredag-Påskdag

Skärtorsdag – mitt i den rubbade tilliten och oron bryter Jesus brödet

Skärtorsdagens kväll är festens kväll, Jesus och lärjungarna firar judisk påsk.

De är fyllda av tillit lärjungarna när de ger sig iväg för att förbereda påskmåltiden. De går på Jesu ord och litar på att det kommer att gå bra, att mannen med vattenkrukan ska dyka upp och att salen ska finnas där. Det klart de inte är trygga i alla avseenden för de har hört rykten men det är ändå på avstånd.

Och så mitt i måltiden när allt är som bäst – så säger Jesus: En av er kommer att förråda mig. Tilliten blir rubbad och alla börjar fråga: det är väl inte jag? Plötsligt är oron där mitt i firandet av den judiska påsken och alla tittar osäkert på varandra och undrar: Är det du som ska förråda Jesus? Är det du som sviker vår gemenskap? Misstron och misstanken finns där säkert. Ingen av dem står ju kvar när det verkligen bränner till och kanske de anar sitt eget svek där och då.

Och nog kan jag känna igen mig i den situationen att tilliten har fått sig en rejäl törn och oron griper tag i kroppen. Kanske du kände något sådan förra fredagen när attentatet i Stockholm blev känt? Att osäkerheten sätter klorna i kroppen? Eller det kanske har med den allmänna situationen i vårt land med utsatta människor på flykt och rasism som breder ut sig, eller något alldeles personligt.

Och mitt in i detta, sveket mot gemenskapen, förräderiet mot det som vi vet är medmänskligt, så bryter Jesus brödet och räcker oss vinet. Det är mitt in i kaoset på Drottninggatan och mitt in i oron som lärjungarna och kanske du och jag också känner som Jesus talar. Inte som en som står utanför och lugnt tittar på utan som den som är djupt inbegripen i dramats centrum, som den som är allra mest utsatt och skyddslös. Den som är drabbad. Det är vår Guds väsen.

Det är Guds Lamm som ger ut sig själv

Kristian Lundberg skriver: Det här är vår bön. Den säger att vi brister, väljer fel, gör fel. Det är en bön där vi ber till det svagaste vi kan tänka oss, ett lamm. Det vi ber om är nåd, frid. Det är vårt vapen, en bön. Men det är också ett vapen som rymmer det starkaste av allt som finns: kärlek och barmhärtighet.

”O, Guds Lamm, som borttager världens synder, förbarma Dig över oss.

O, Gud Lamm, som borttager världens synder, förbarma Dig över oss.

O, Guds Lamm, som borttager världens synder, giv oss Din frid.”
(s 58 ”Gud är inte ett främmande namn”)

I sveket och oron som uppstår bryter Jesus brödet, mitt i den ensamhet som bara öppnar mörka brunnar mot övergivenheten.
Varför stannar Jesus kvar? Vad ska han med dem till? De går ju inte att lita på? De sviker ju på olika sätt allihop.

Det är möjligt att beskriva lärjungarna som människor som bara vill skydda sitt eget skin, som är beredda att ge upp både sanningen och vänskapen, allt som är gott.

Och ändå vill Jesus vara kvar, ändå vill Jesus vara med dem, hos dem. Lite senare i Markus berättelse så väcker han lärjungarna för att de ska vaka med honom, de somnar dock om. Jesus vill ha lärjungarna nära.

Jesus är ju inte naiv, han vet hur det står till med lärjungarna och vad de kommer att göra. Och ändå stannar han kvar och bryter brödet för att han ska finnas hos dem alltid, hos oss alltid.

Efter det totala haveriet så finns ändå Jesus kvar och räcker oss sig själv i bröd och vin.Oron är inte borta, tilliten är inte läkt och mitt i smärtan så firar Jesus med oss. Oron får ett sammanhang och tilliten får börja byggas igen – för att Jesus är kvar.
Lidandets marker är inte mindre brännande idag än den natt då han blev förrådd.
Lidandet finns överallt – i vår närhet, i Tanta och Alexandria, i Sydsudan och Syrien.

Borde inte mänskligheten ha lärt sig något, borde inte lidandet kunna minska. Jo, det kan nog både du och jag tycka. Och vi ska göra allt för att minska det och hjälpa varandra.Vi ska inte söka lidandet.

Men ibland verkar det som om vi tror att vi kunde få bort lidandet med teknik, administration och konsumtion. Och det går inte. Lidandet är en del av vår verklighet, av människans verklighet. Det går inte att sudda ut det som ett ord på tavlan, eller smulor på bordet.

Lidandet är inte rättvist eller jämlikt – det drabbar. Vi kan undvika mycket och inte allt. Lidandet och smärtan är en del av det liv vi delar.

Många människor har genom årtusenden brutit brödet och delat vinet i yttersta nöd, i mörker och förtvivlan. Med tårar har människor tagit emot gåvorna.

Och då sker något heligt. Mitt i utsatthet och förödelse föds ett hopp och finns en tillhörighet som inte bestäms av mörkret. En tillhörighet till himmelslandet. Ludvig Jönsson skriver att mitt i den brännande vildmarken finns en ambassad för ”landet där ingen sorg eller klagan eller plåga ska vara mer”, där omänskligheten och sveket inte har makten.

En helig plats där du och jag får ta emot en närvaro som aldrig ryggar för vårt liv och våra upplevelser hur de än ser ut. En helig vardaglig handling som ger mig kraft att leva mitt i lidandet.

Jesus backar inte. Jesus delar brödet med alla runt bordet – det är inte bordsgästernas förträfflighet eller duglighet som gäller.

Det är delandet som gäller.

Jesus delar brödet med oroliga och tillitsfulla, med svikare och fega, med sörjande och hoppfulla, med misstänksamma och förtvivlade, med frågande och självklara, med vinddrivna och etablerade – med alla törstande och hungrande – alla behöver vi brödet och vinet. Du och jag.

O Guds Lamm. Som borttager världens synder förbarma dig över oss. Amen.

Långfredag – lidandets nödvändighet

Skulle Simon från Kyrene ha valt att bära tvärbjälken för Jesus om han kunnat välja? Han är långväga ifrån – (Libyen) och har säkert kommit för att fira påsken. Jag kan höra de möjliga ursäkterna och ingen av dem kommer.

Där finns bara orden om att han bär.

Simons möte med Jesus ställer frågan hur vi lever med, vad vi gör med lidandet. Långfredagens gudstjänst är stilla och stannar inför Jesus lidande. Vi befinner oss på lidandets brännheta mark.

Lidandet är inte något vi ska eller vill söka, och det är något som tillhör mänskligt liv. I vår iver att ta bort lidandet så har vi förlorat lidandets mysterium. Vi har en övertro på att vi kan organisera/ utvecklas så mycket att lidandet inte längre finns kvar. Eller ännu värre att det bara berör någon annan än mig.

Utan lidandet som ställer oss i spegeln för att se vårt eget system antingen det nu är politiskt, socialt eller kyrkligt, så förlorar vi vår mänsklighet. All organisation rymmer risken att bli omänsklig.

Att följa lagen, att ordna samhällets välfärd, att leva i familjen eller den romantiserade tvåsamheten kan vara ett sätt att hålla den andra människan på avstånd, att avskärma sig från en levande gemenskap.

Lidandet är det enda som kan slå hål på vårt etablerade skal som vi gömmer oss bakom och som riskerar att göra oss dömande och fördömande, självtillräckliga, elaka och cyniska.

Det skal som, idag inte minst, handlar om prestationer, husinredningar, matlagning och kroppskontroll, framgång, pengar och berömmelse.

Ett skal som hindrar oss från att se varandra, älska och verkligen ge varandra chansen till kontakt.

Det är dem av oss som misslyckas, som inte orkar som tvingar oss att öppna ögonen och se vad vi håller på med. Att livet inte är dessa krav och prestationer utan först och främst NÅD. Att livets mening inte handlar om att lyckas, om konsumtion och ägande utan om närvaro.

Det är dem av oss som hamnar i tvivel och moraliska nederlag som kan väcka oss så tron inte blir fördömande och hård, inte elak och omänsklig.

Utan att möta lidandet i mig själv och i andra finns ingen klarsyn, ingen verklig mänsklighet.

Jesus lider för oss, med oss och delar vårt liv. Låt oss vara stilla inför Jesu kort!

Påskdagen – Jesus klarade sig inte och därför kan vi ropa i glädje: Kristus är uppstånden!

Vi firar Kristi uppståndelse på söndag och ropar i glädje: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!
Detta är en glädjens dag och vi bär in blommor och ljus, vi sjunger glada sånger och psalmer. 
Vår tro på den uppstånden Kristus är ingen lättköpt välgångsfilosofi, ingen framgångssaga.
Jesus klarade sig inte, han dog och därför firar vi uppståndelsen på påskdagen. Det var inte så att Jesus sov så djupt så pulsen försvann eller att det var en ond dröm att han led och dog. Jesus klarade sig inte, det är viktigt, annars skulle inte uppståndelsen vara så avgörande för oss, som den är.
Annars är det ju inte livets seger över döden. Inte Kristus seger över ondskan. Att tro på uppståndelsen innebär inte att jag slipper döden eller undgår lidandet. Däremot få jag ett hopp som gör det möjligt att leva med osäkerheten och övervinna tvärsäkerhetens låsningar. En tro där livet är starkare än döden, än ondskan, än våldet. 
Jesus klarade sig inte. Han gick in under vår dödlighet och ger oss ett hopp som är starkare än döden, starkare än ondskan och våldet. Jesus Kristus ger oss liv. Det är en trotsig tro, 
"Denna påskafton lockar fram en ton som växer i styrka och i visshet att ingen dödskult kan någonsin besegra livets Gud och den livets kultur som vi är en överväldigande stor skara människor som vill bygga på jorden. Ingen Långfredag kan längre hindra Påskdagen från att växa mitt ibland oss.” skrev A K Hammar för några år sedan och jag tänker att det gäller nu också. 

”Hopp är inte det samma som optimism, det är inte en tro att allt bara ska ordna sig på något sätt. Hoppet är en visshet om att det finns mening oavsett hur det går. Långfredagen var det katastrof. Påskafton ser det ut att stå och väga, sen blir det uppståndelse. De som var förkrossade visar mod och handlingskraft.” Ärkebiskop A Jackelén.

Vi firar påskens glädje och hoppets styrka! Vi firar den levande Kristus och ber om mod och handlingskraft att leva en livets kultur. 
Vi ropar: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! 
Lotta Miller/präst