Han är glad och lite omtumlad, både av den fina uppmärksamheten och av priset men är också lite generad av de många tonårsflickorna som vill fotograferas ihop med honom. Intervjun avbryts gång på gång. Han ger sin blombukett till några av dem som tjuter förtjust över gåvan.
Är det alltid så här?
− Nej, jag har varit på flera festivaler för att promota filmen, i Venedig, Marrakech och i Belgien men det här är mina första fans.
Har du spelat teater tidigare?
− Nej aldrig, det här är första gången. Jag gick på en casting, vi var väl runt tusen som sökte, och jag fick den här rollen. Sedan gick jag och de andra på ett tiomånadersprogram för att lära oss skådespeleri. Och hela sommaren tränade vi in varenda scen så att vi kunde dem när vi började filma på hösten.
Vad var det svåraste att göra?
− Det var scenen med den branta klippan. Jag var ganska rädd. Vi tränade på små klippor först men det var ändå läskigt vid den jättebranta sedan. Vi fick ta om många gånger.
Vill du göra mer film?
− Ja, det var väldigt kul. Jag vill bli skådespelare. Det här med att kunna vara en helt annan person än du brukar vara är väldigt roligt.
Andrea.kollmann@svenskakyrkan.se