Lillhärdals kyrka är en kyrka som började byggas på 1400-talet, men har numera delar både från 1700- och 1800-talet.
Första kyrkobyggnaden uppfördes omkring år 1050 och låg invid ån. Det var vid tiden för pilgrimsfärderna till Nidaros, efter Olof den heliges död. Lillhärdal var då en viktig knutpunkt för på vägen för pilgrimerna. När vattennivån steg byggdes den nuvarande kyrkan 1407. Med tiden räckte inte kyrkan till så en tillbyggnad genomfördes 1770-1771 under ledning av Per Olofsson i Dillne. 1780 invigdes den nya kyrkan. Detta var en tornlös, vitkalkad kullkyrka. Ett kyrktorn av trä uppfördes 1805 av byggmästaren Påhl Persson, Stugun.
Vid en omfattande restaurering 1880 förändrades den helt. 1700-talets gamla rokokokyrka ersattes med en 1800-talskyrka i vitt och guld. 1938 restaurerades den igen och gamla 1700-talsmålningarna togs fram på nytt.
Altare och altaruppsats är uppförda av Johan Edler den äldre på 1770-talet, liksom predikstolen och troligen dopfunten som är en ängel i trä.
Båda kyrkklockorna är från kyrkans tidigaste historia och har gjutits om ett par gånger, första gången 1664 då de spruckit efter Karl X Gustavs själaringning.
Kyrkan är för Lillhärdalsborna en fast punkt med många speciella arrangemang som återkommer år ut och år in. Församlingen knyter an till levande lokala traditioner som det finns många av i byn.
”Bönmåndagen”, andra måndagen i oktober, är en säregen och gammal högtid som firas i Lillhärdal. Dagen innebär att alla är lediga från arbete och skola, och har sitt ursprung i det gamla samhället där arbetarna bara kunde sluta sitt arbete och börja ett nytt under en period av några få dagar varje år. Här har man behållit denna tradition ända in i våra dagar. Församlingen firar gudstjänst i kyrkan med efterföljande missionsauktion. Denna är en av de mest välbesökta gudstjänsterna under året.