Ord i tiden

ORD I TIDEN - septuagesima, tema ”nåd och tjänst”

Den kommande söndagen kallas inom kyrkan för ”Septuagesima”. Det är ett latinskt ord som betyder ”den sjuttionde”, och med detta menas att det nu är sjuttio dagar kvar till påsk. Före påsk kommer fastan, som är en tid av förberedelse och eftertanke. Vi förbereder oss för att snart fira att Jesus uppstår från de döda.

Men i fastan förbereder vi oss också, faktiskt, på att själva dö. När den stunden kommer vet vi aldrig, men det är ett av människans livsvillkor att veta att vi en dag ska dö. Vet fågeln, fisken eller flugan om att den ska dö? Förmodligen inte, utan människan brukar betraktas som skild från djuren på så sätt att djuren agerar efter en överlevnadsinstinkt, samtidigt som de inte har abstrakt tänkande nog att föreställa sig att de är dödliga. 

Hur just det går ihop kan jag inte begripa, men jag tror att de flesta kan skriva under på att det för människan är själva vetskapen om att hon ska dö som förutsätter en stor del av vår vilja att ta vara på livet. 

Livet kan beskrivas som ett ”infinite game”, ett slags spel, lek eller match som varken går att vinna eller förlora. Ett spel är livet i den bemärkelsen att vi behöver göra våra val, kämpa och däremellan vila för att mäkta med. Men livet går aldrig att vinna, även om det har en början och ett slut. 

I den evangelietext som läses i söndagens gudstjänster får vi höra tal om några tjänare som ständigt blir ålagda nya uppgifter, utan att få något ”tack”. De plöjer, vallar får, gör mat, hänger upp sin herres kläder och passar upp densamma medan han äter den middag de tillrett. Så är det i någon mån att vara människa, ständigt avlöser uppgifterna varandra och ofta känns det otacksamt att anstränga sig både för sin egen och andras skull. 

Men temat för söndagen är inte bara ”Tjänst”, temat är ”Nåd och tjänst”. För plötsligt i vardagen kan vi känna en nåd sippra in mitt bland alla åtaganden. För vi gör ju det vi gör för att vi vill leva ett rikt liv, vi vill ta vara på den tid vi har, älska de människor vi älskar och göra det vi tänker att är viktigt och rätt. Nåd är att vi vill och orkar allt detta goda, även om det kräver sin ansträngning.

Fanny Willman, 

Kommunikatör i Nynäshamns församling

ORD I TIDEN - söndagen efter nyår, tema ”guds hus”

Texterna i den här söndagens gudstjänst handlar på olika sätt om ”Guds hus”. Vad tänker du på när du hör ”Guds hus”? Jag ser spontant en kyrkobyggnad framför mig, men söndagens texter låter oss gå ett steg djupare.

I Evangelietexten från Markusevangeliets 11:e kapitel berättas om hur Jesus besöker Jerusalem och då går in i templet. Templet i Jerusalem var ett Guds hus för Jesus och andra judar. Jesus blir bestört när han ser att templet har blivit en marknadsplats, där försäljare och köpare trängs. Jesus frågar dem som samlats i templet: Står det inte skrivet: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk?”.

I mötet med bibeltexter får vi komma ihåg att Bibeln är en helig bok. Texterna kan uppmuntra och uppmana oss att se flera lager. Vi kan se både en synlig verklighet och en osynlig verklighet. Berättelserna om Jesus är inte bara berättelser om vad Jesus sade och gjorde. Berättelserna om Jesus lever tack vare den heliga Ande som hjälper oss att tolka dem ännu idag. När Jesus säger något till människor han mötte, säger han alltså också något till oss här idag.

Den synliga verklighet texten handlar om, är det tempel i Jerusalem som Jesus ansåg att hade sålts ut till andra syften att ära Gud. Men Guds hus eller bönens hus är inte bara en byggnad. Det är en plats att möta Gud. Och den platsen finns också på ett osynligt sätt närvarande i oss alla, i oss människor som är skapade och oändligt älskade av Gud.

Vi har precis firat jul. Julens budskap är att Jesus föds i Betlehem, och han är inget vanligt barn. Att Jesus föds vid en specifik tidpunkt och plats innebär att Gud tar plats i den synliga verklighet som är den värld vi människor delar. Att Gud sedan sänder sin heliga Ande till oss gör att vi får bära Gud inom oss, vi är ledda av Gud mitt i vår vardag och Gud är därför levande i oss.

Kyrkans uppgift är att hjälpa oss att känna igen denna gudsnärvaro, den helighet vi kan möta mitt i våra liv, mitt i vår verklighet. Vi kan upptäcka vad det är att vara människa, vad det är att möta Gud. Vi behöver inte bygga den platsen själva, Gud finns redan i oss och i vår medmänniska, och vi får möta honom där.

Fanny Willman, 

Kommunikatör i Nynäshamns församling

ORD I TIDEN - VECKA 51

Fjärde söndagen i advent, det är Marias söndag. Lite i elfte timmen vänder vi oss till henne som i nio månader burit sitt barn, har färdats långt på obekväma vägar och snart ska föda sitt barn i ett stall. Tänk att i den fysiska begränsning en graviditet innebär och i all oro över förlossningen dessutom behöva tvingas iväg från sitt hem på en lång resa. En otrygghet som är verklighet för (alltför) många, också i dagens värld.

Ja, nu vänder vi oss till Maria, hon som så många av oss har olika bilder av och uppfattningar om. Många är de som tycker att Maria är en problematisk person eller, rättare sagt, är problematisk att ha som förebild. I Maria ser de en kvinna som lydigt böjer sig, blir en tjänarinna och befäster klassiska könsroller. Och ja, jag kan se det, också. Men jag ser i Marias livsberättelse framförallt hur Gud bemyndigar en kvinna på ett sätt som är revolutionärt för sin tid och tyvärr på många sätt är revolutionärt än idag. Gud tvingar inte Maria. Hon får uppdraget och hon väljer att svara ja. Hon är inte ett viljelöst verktyg, tvärtom är hon en person med stark röst och vilja. Och på vilket sätt Maria, denna unga kvinna, tar sig an detta uppdrag och förstår det revolutionära i det. I den här söndagens evangelietext får vi höra Marias röst, hennes lovsång: ”Min själ prisar Herrens storhet... Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa”. Det är som hon säger ”Såsom du bemyndigat mig, kommer du bemyndiga andra. I mig växer ett barn som kommer befria, upprätta och omkullkasta allt, som kommer att se och höra just de som inte någon annan ser eller hör.” Det är för mig inte att ödmjukt böja sig – det är att lita på Gud och ta emot det uppdrag man får. Just hennes tillit till Gud är en förebild – inte kan hon förstå vidden av sitt uppdrag, men kanske tänkte hon att om Gud gett henne uppdraget, så kommer också Gud hjälpa henne att bära uppdraget. Jag tänker att just denna tillit måste ha gett henne kraft att kämpa de här sista dagarna, ensam i ett stall, långt hemifrån.

För jag tror att vi ibland gör Marias roll i jul, när hon födde det lilla Jesusbarnet där i stallet till något enbart idylliskt och gulligt. Idag får vi påminnas om att också se det revolutionära, det modiga, det tillitsfulla i Marias handling och uppdrag.

Ingrid Dahlström
Präst i Nynäshamns församling

Ord i tiden - Vecka 40

Ängel – det ordet skapar bilder, associationer, tankar. Vad väcker det hos dig?

Ängel – ordet som kommer från grekiskans angelos, som betyder budbärare. Änglar är Guds budbärare som med ord och handling visar på att det finns en annan verklighet än vår jordiska, nämligen den vi kan kalla himmelsk eller gudomlig.

På söndag kommer vi läsa en text om en man som fick se änglar, Jakob. När vi träffar honom är han på flykt – Jakob har nämligen lurat till sig den välsignelse som hans bror Esau egentligen skulle ha fått, och Esau är så arg att han överväger att döda Jakob. Jakob måste ge sig av, han har alltså lämnat allt som är tryggt bakom sig, är helt ensam, utsatt och vilsen i livet. Kanske är det just vid sådana tillfällen, när vi är som mest ensamma och utsatta, som Gud blir som tydligast. Det är som om hinnan mellan vår verklighet och den gudomliga blir genomskinlig och plötsligt kan vi ana Guds verklighet. Det är precis vad som händer Jakob: Han lägger sig ner och sover i ödemarken och får då i en dröm se hur änglar stiger upp och ner på en stege; himmel och jord förbinds. När Jakob vaknar utbrister han ”Herren var på denna plats, och jag visste det inte!”. Gud är överallt, närmare oss än vad vi vågar ana, men det är inte alltid vi vet om det. Vi kan behöva tydliga tecken, som änglar, för att förstå: Gud är här, med all sin kärlek och kraft. Änglarna bär bud, inte bara genom ord, utan också genom handling.

Kommande söndag bär namnet den Heliga Mikaels dag, och den mest välkända texten på söndag handlar om hur ängeln Mikael strider mot en drake: En bild för hur änglarna strider för det goda, mot det onda. Så trösterikt att tänka på när vi strider mot våra livs drakar, mot det som vill förstöra och bryta ner, att vi inte strider ensamma: Änglar strider med och för oss. Och även om vi inte alltid är så änglalika, så kan vi vara med i änglarnas kamp. Vi kan också vara angelos, budbärare, om Guds kärlek. På våra sätt, i våra liv, kan vi med kärlek strida för det goda. Och i din kamp, glöm aldrig bort, att änglarna finns, att Gud finns, vid din sida.

Du är aldrig, aldrig ensam: Alltid, alltid finns det någon vid din sida. 

Ingrid Dahlström
Präst i Nynäshamns församling

Ord i tiden - Vecka 27

”Gud ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra …”Så börjar sinnesrobönen, en del känner säkert till den, en del inte, men det spelar ingen roll, den omfattar alla människor.  Och visst har vi i världen och i Sverige fått acceptera det vi inte kan förändra, pandemin har drabbat oss alla på många vis. Men istället för att ha reagerat med panik, flykt, uppgivenhet eller egoism så har vi som i fortsättningen av bönen;  ”Mod att förändra det jag kan…” visat på solidaritet, respekt och hänsyn för andra och varandra. Vi har haft modet att ställa om, i synnerhet här hemma, och inte ställa in. Uppfinningsrikedomen har varit stor i omtanke om oss alla, vi har visat barmhärtighet.

På söndag är det Fjärde söndagen efter trefaldighet och i våra kyrkor kan vi lyssna till ord såsom; ”Bär varandras bördor…” men framför allt Jesu egna ord ”Var barmhärtiga såsom er  Fader är barmhärtig.”

Skapelsens sommar med fiskmåsars skri och havets vind sjunger Guds lov här nu i Nynäshamn, men trots det måste vi ”gilla läget”. Vi måste, som alltid, bära varandras bördor och vara barmhärtiga.  Sinnesrobönen avslutas så här; ”... och förstånd att inse skillnaden.” Min gamla mor sade alltid, ”Människan spår men Gud rår, allt blir bra”. Jag tror på det, på bönen och mors ord, som någon vis sagt någon gång. Vi måste våga tro och hoppas att, som jag ofta avslutar gudstjänster med ”…kärlek dör aldrig”. Jag tror att om vi kan vila i Guds händer, så blir nog allt bra till slut. Ja visst ja, jag glömde skriva amen efter bönen. Jag gör det nu. Amen

Välkommen till er kyrka, ”live” eller på Facebook

Johan Jäger
Er nye präst i Nynäshamns församling

Ord i tiden - vecka 19

Många av oss har just nu en känsla av att livet har bromsats upp. Vi försöker kämpa på, på våra olika sätt, men livet har inte riktigt samma styrfart som innan. Och nu när livet på flera plan tycks stå still, då kommer i kyrkoåret en söndag med temat ”Att växa i tro”. Till en början kändes det för mig ironiskt – växa är det sista jag känner att jag gör just nu. Men så insåg jag – att just när livet bromsas upp finns det möjlighet till växt. När allt inte rör sig lika snabbt runtomkring mig har jag en möjlighet att lyssna in Guds röst – vad är det Gud vill ge mig? Vad är det i alla röster som är Guds röst och Guds vilja, som får mig att växa som människa, växa i tro? Och vad är det som inte får mig att växa?

Kanske är det också när jag inte kan prestera såsom jag brukar som jag kan inse att växa i tro, det handlar inte främst om prestation. Det är också tydligt i söndagens texter – de talar inte främst om vad vi ska göra för att växa, utan vad vi ska ta emot: Guds kärlek. Som det står i första årgångens episteltext ”Detta är kärleken – inte att vi har älskat Gud, utan att Gud har älskat oss…”. Tänk dig en blomma – den växer genom att ta emot vatten, sol, näring, inte genom att göra och prestera. Vårt tros frö är sått i oss och Guds kärlek får vara ljuset och vattnet som vi får ta emot så att det kan växa och blomma ut.

Men självklart innebär dessa tider också en brottning med Gud, med tron – frågor om mening, om vad vi ska göra nu, om var Gud är. En brottning som kan föra oss närmare Gud, inte på något enkelt sätt, utan just genom kamp. För när vår egen förmåga inte räcker till kan vi inse att vi behöver Gud: Precis där vi är i livet möter Gud oss, kämpar med oss och ger oss kraft och hopp. Vår tro kan växa genom kampen.

Att växa i tro – jag tänker att ytterst handlar det om att leva i relation med Gud, ta emot Guds kärlek, lära känna Gud allt djupare genom att läsa Bibel, be, fira gudstjänst och lyssna in Guds röst bland andra röster. Ett sätt att lära känna Gud bättre är också just genom att ställa frågor, våga kämpa och brottas med Gud. Och i allt växande och kämpande är Gud med oss, Gud som i Jesus själv varit människa och vet hur svårt det kan vara.

- Kom ta min hand, säger Jesus, öppna dig för min kärlek, så upptäcker vi livet och växer tillsammans!

Ingrid Dahlström
präst i Nynäshamns församling

ORD I TIDEN - VECKA 44

Den här helgen, särskilt ett år som detta, går tankarna till våra kära som inte längre lever bland oss här i världen. Som vanligt kommer tusentals ljus att brinna på kyrkogårdar runtom i landet. Vi tänder ljusen för att hedra dem som gått ur tiden, för att skingra mörkret och för att värma oss, inte minst i vårt inre. För alla de tankar och känslor som rör sig inom oss tänder vi ljusen. Bland namnen på gravarna finns de som insomnade i hög ålder och vid god hälsa. Där finns också de som gick vidare efter lång sjukdom, liksom de unga som rycktes bort tidigt i livet och en och annan helt okänd.

Ibland kommer döden oss närmare än annars. Detta år har mer än andra år påmint oss om livets skörhet. År 2020 har tvingat oss inse att livet inte självklart är så som vi tänker oss att det skall vara. Vi tänker ju att människor inte ska dö innan de uppnått hög ålder. Särskilt barn och ungdomar skall leva länge ännu, hinna förverkliga sina drömmar, finna en livsuppgift och kärleken, kanske bli föräldrar och gammelföräldrar och sen, först sen, är det tid att dö. Men livet är så skört att någon som står oss nära kan gå ut genom dörren på morgonen, säga ”hej” och ”vi ses” och sen aldrig mer möta oss igen på denna sida evigheten. Så lite som skiljer…

Det är det grundläggande livsvillkoret för människan. Det gäller oss alla, överallt i alla tider och vi är alla maktlösa. Sorgen efter dem som stått vårt hjärta nära är den dödsskuggans dal i vilken vi söker en väg för att orka leva vidare i världen, utan våra kära. Vanmakten i förlusten är fysiskt plågsam, det gör ont, också i kroppen. Vi känner oss vilsna och tillspillogivna, som om vi levde i en glaskupa där hela tillvaron står still medan vi kan se hur livet verkar pågå som vanligt för alla andra, utanför kupan… Sen försöker vi förstå och förklara det som är så overkligt och ogripbart, en förklaring skulle ju dämpa vanmakten med illusionen av kontroll. Kanske fungerar det en stund, tills verkligheten väcker oss…

Var och en som förlorat en vän eller anhörig kan känna igen sorgen i själ och kropp. Mänsklig erfarenhet lär oss att det finns stöd och läkedom i att dela sina känslor med andra. Att formulera vad vi känner, att sätta ord på och uttala vad vi bär inom oss, och att få höra andra uttrycka sin upplevelse, det ger lättnad för de flesta.

Många har också genom århundraden funnit en vila i att överlämna sig själv och sina kära i Guds händer och tröstats av erfarenhet som andra gjort på tröskeln mellan tid och evighet:

”Solen skall inte mer vara ditt ljus om dagen, och månen skall inte mer lysa dig med sitt sken, utan Herren skall vara ditt eviga ljus, och din Gud skall vara din härlighet. Din sol skall då inte mer gå ned och din måne inte mer avta. Ty Herren skall vara ditt eviga ljus, och dina sorgedagar skall ha ett slut.”

Lars-Åke Palm,
kyrkoherde Nynäshamns församling

ORD I TIDEN - VECKA 31

Våga välja vila.

Varje år under semestertiden infaller en söndag med temat ”Goda förvaltare”. Söndagen på-minner om att Gud gett mänskligheten i uppdrag att förvalta skapelsen och texterna berättar om goda och trogna tjänare som ställs mot mindre hängivna och framgångsrika. Tanken är att vi ska reflektera över vårt eget engagemang och hur vi prioriterar, vad som är viktigt för oss i livet. Traditionell förkunnelse har ofta koncentrerat sig på allt det vi måste tänka på och göra för att inte förfalla till avguderi. Avgörelse och prestation hamnar i fokus och budskapet har inte sällan varit: ”välj Gud och arbeta, arbeta – alltid redo.” Men i förlängningen lurar en trött-het som för den drabbade gör tillvaron lika kravfull som tom och meningslös. Prestationsång-est, grämelse över upplevda tillkortakommanden och oro inför framtiden. Frågan är om det är Guds vilja att vi skall arbeta tills vi stupar och svaret är givetvis – Nej, det är det inte!

Guds vilja uttrycks tydligt i det tredje budet: ”Tänk på vilodagen så att du helgar den.” Det handlar inte om passivitet som en from prestation utan om sann vila, stillhet för eftertanke och inspirerande aktivitet som källa till kraft och mod. Lägg bort förvaltarskapets aspekt av pre-stationskrav som för så många förvandlas till skuldkänsla om vi för en stund byter arbete mot vila. Om du övermannas av känslan att vara onyttig i vilan, tillåt dig då att fundera över det ansvarsfulla i att skapa förutsättningar för att kunna vara en god tjänare. Vilan är en grundläg-gande förutsättning för klarsyn, klokskap och uthållighet i vilken uppgift som helst.

Att vara en god förvaltare handlar om närvaro i nuet. Nuet ligger mitt emellan det som varit, det vi ser tillbaka på och det som kommer, det som vi oroar för. Alltför ofta grämer vi oss över vad som varit, att det inte blev som vi hoppades. Alltför ofta oroar vi oss för hur det skall bli, hur vi skall hinna och klara allt som vi upplever att vi måste göra. Samtidigt är vi uppjagade över nuet, där tiden aldrig tycks räcka till. Att välja vilan, stillheten handlar också om avgö-relse. En avgörelse lika betydelsefull som den att välja mellan Gud eller mammon. För att kunna vara goda förvaltare i Guds skapelse behöver vi unna oss själva och varandra vila till förmån för eftertanke och inre växt, ny kraft och livsmod. Så kan vi bättre se att skilja mellan vad som är viktigt och mindre viktigt och tillsammans, med klarsyn, klokskap och uthållighet, förvalta vårt liv och Guds skapelse.

Lars-Åke Palm,
Kyrkoherde, Nynäshamns församling

Ord i tiden - vecka 14

På söndag är det palmsöndag och vi läser om hur Jesus kommer ridande in i Jerusalem på en åsna. Människorna vid vägkanten förstår - profetiorna har ju sagt att den kung de väntar på ska göra just detta. Jublet vet inga gränser – man ropar Hosianna, viftar med palmblad, brer ut sina kläder. Och samtidigt vet vi att om bara några dagar så kommer folkets Hosiannarop att bytas ut mot ropet ”Korsfäst honom!”. För Jesus var inte den kung som folk förväntade sig – han kom inte med makt och soldater, han kom med kärlek. Han kom inte för att förändra utifrån, utan inifrån. Men det är inte vad människor har förväntat sig och hoppats på och besvikelsen och ilskan växer.

Att livet inte blir som vi tänkt oss – ja den känslan kan i dagsläget många av oss verkligen känna igen oss i, och likaså vilken frustration, ja ilska, det kan leda till. Vi bär också med oss andra, personliga erfarenheter av när situationer eller människor inte lever upp till våra förväntningar (som sanningen att säga, ibland är för högt ställda), eller när människor helt plötsligt sviker oss. Livet blir helt enkelt inte som vi tänkt oss.

Men det är ju just därför som Jesus rider på sin åsna in i Jerusalem och sedan går den svåra vägen till korset. I Jesus går Gud in i sorg, i besvikelse, i förnedring, i vanmakt, i förtvivlan, i övergivenhet, i lidande, ja, i själva döden. Allt delar Gud med oss och allt kan vi dela med Gud. Jesus gör inte det människor förväntar sig – han gör mer. För vi vet också att döden inte är slutet, det kommer en påskdag, med hoppet om att mörkret inte har sista ordet, utan det har ljuset, det har livet. Inget lättköpt hopp – det gick genom korsets mörker – men just därför ett hållbart hopp.

Så får palmsöndagen ge oss ett viktigt budskap – att även om livet inte blir som vi tänkt oss, när människor och situationer gör oss besvikna, så sviker inte Gud oss. Gud kanske inte tar de vägar vi förväntar oss, för Gud är Gud och förmår mer än vad vi kan föreställa oss. Men på palmsöndagen, i påsken, visar Gud att han aldrig sviker, att han står pall. Gud står alltid pall.

Ingrid Dahlström
Präst i Nynäshamns församling

Ord i tiden - 2020-01-05

Nu är vi på andra sidan. Det har varit jul. För någon kanske det har varit så mycket stress kring julen så ni har inte hunnit med det julen egentligen handlar om. Det kan vara att likt ett musikinstrument stämmas till eftertanke, gemenskap med nära och kära, få utrymme att ta in allt det vackra och stanna upp.

Om det är så att du inte har hunnit med att bli ordentligt ”stämd”, utan livet känns lite falskt så är stunden här då du får ta kontakt med ditt inre och Gud själv. Helt enkelt avsätta lite tid till egen reflektion.

Trettonhelgen som vi ska fira nu handlar om Stjärntydare från Österlandet som kom med gåvor guld, rökelse och myrra till det lilla Jesus barnet.

På Jesu tid var det ett yrke att vara stjärntydare, astronom att undersöka hur stjärnorna stod i förhållande till varandra och försöka att förutspå vad som skulle komma att hända. Vilka stora händelser gick att förutspå genom att följa stjärnornas väg på himlen, deras fall eller deras starka glans?

När kung Herodes säger: ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet, sade han, ”och underrätta mig när ni hittar honom så att också jag kan komma dit och hylla honom”.

Då är det som om en iskall vind drar igenom texten. Ren skär ondska och hat. Han vill förgöra, han känner sig hotad.

I kyrkan har vi under advent ofta besök av skolklasser och berättar om varför vi firar jul.

När jag hade en sådan ”krubbsamling” för skolbarn och berättade om Kung Herodes då var det en lite flicka som med darrande och orolig röst frågade: ”Men visst är väl Herodes död nu?”  Ja, visst är han död sa jag lugnande.

Till er säger jag att hans beteende lever vidare. Runt om i världen lever människor i utsatthet och otrygghet för att det fortfarande finns ”Herodesar” som utövar makt över andra. Samtidigt finns det många liksom stjärntydarna, som söker stjärnan som leder oss fram till Gud. Som liksom stjärntydarna inte tar vägen tillbaka till Herodes och som inte förråder livet.

Stjärntydarna blev drabbade av den stråle av Guds kärlek som fanns i Jesus.  Ett hopp tändes i deras hjärtan och de började tro på livet igen och de tog en annan väg hem. Nu är vi här julen har firats. Det är ett nytt år. Vilken stjärna följer du? Vilken riktning tar du i ditt liv? Vilken väg tar du hem?

Gott nytt år!

Louise Linder

Ord i tiden - 2019-12-22

Maria en enkel ung flicka från Palestina fick uppdraget att bära Guds son i sin mage. Några dagar efter det att ängeln hade visat sig för Maria och talat om att hon skulle bli havande och föda en son, gick hon till sin släkting Elisabet som var gift med Sakarias. Där i det alldeles vardagliga sker något stort. Det som kan tyckas vara ett alldeles vanligt möte mellan två kvinnor blir en bild för hur Gud själv är. Gud kommer till oss i det vanliga livet. Gud gör sig tydlig i de här två kvinnorna med bäbisar som rör sig i magen. De båda kvinnorna pratar om barnen, barnet som sparkar till i Elisabets mage som i sig är ett rent under. För både Sakarias och Elisabet var gamla och kunde inte längre få några barn, trodde de. Barnet var mycket efterlängtat. Barnet i Marias mage var också ett under. Ängeln hade sagt att hans välde aldrig skulle ta slut. I detta möte anar vi hur ord från gamla tider vävs samman med nuets hopp och längtan om en bättre värld.

När Gud skall skapa fred sker det genom att han frågar en ung kvinna om hon kan bära hans son i sin alldeles platta mage.

När världens härskare skall skapa fred i dag sker det genom att de slänger bomber över andra länder. Missiler och avancerad krigsutrustning, flygplan och högteknologi för fred.

Kontrasten är total!

Välsignad är Maria.

Maria sa ja till Gud, ja till att bära det heligaste i sin egen kropp. Men visst kan man undra om det var ett verkligt val, kunde hon överhuvudtaget säga nej?  Var inte valet och beslutet fattat för länge sedan av någon helt annan?

Hur skulle hon en enkel 13-årig flicka ifrån en by i Palestina kunna säga nej till en ängel från Gud?

Hennes ja klingar ända in i vår tid, hit till dig och mig i dag.

Här är vi, du och jag i dag med allt det som är vårt liv, våra val och våra beslut.  Vi väljer med mer eller mindre vånda. Men vi vet också att vi liksom Maria ställs inför situationer i livet där vi inte heller har något val. Händelser som radikalt och omtumlande förändrar livet drabbar oss. Vi kan inte välja livsöde, men vi kan välja att ta emot våra dagar och vårt liv som det ges oss. Vi kan erövra det genom hur vi tar emot det.

Av Maria kan vi lära att säga ja till livet, till Gud, till att bära det heliga i våra kroppar och i våra liv.

Louise Linder

Ord i tiden - 2019-09-03

På söndag är temat ”Friheten i Kristus”. Ofta möter jag föreställningen om att kristen tro är kravfylld, att den mest innebär en rad regler om att man ska göra si men inte så, vara si, men inte så. Men för mig är den kristna tron just motsatsen till krav – det är när jag håller mig nära Jesus, nära Gud, jag kan bli verkligt fri.

I söndagens evangelietext möter vi en kvinna som har plågats av fruktansvärda ryggsmärtor i arton år. Hon kan inte räta på ryggen, kan inte möta människors blickar, utan är fastlåst, i smärta, stirrande ner i marken. Hon söker upp Jesus när han undervisar på sabbaten, han lägger händerna på henne och hon kan äntligen räta på sig. Jesus lyfter av det som hindrat henne från att leva sitt liv fullt ut: Det är som att han bär bördorna i kvinnans ställe. Jesus bryter förvisso många av den tidens regler och tabun – han rör en sjuk, han rör en kvinna, och han gör det på sabbaten. Jesus bryter sig loss från regler som låser in, han sätter kärleken främst och väljer att befria. Och precis som Jesus gör med kvinnan, vill Jesus göra med oss alla: Lyfta av det som tynger och hindrar oss. Frågan är vad det är du vill att Jesus lyfter av dig? Vad är det som kröker din rygg, tynger dig, låser fast dig och hindrar dig att leva ditt liv fullt ut? Är det sorg, rädsla, skuld, skam, krav, eller en känsla av att inte räcka till och duga? Eller något helt annat?

Poängen är att Jesus inte bara befriar oss från något, utan också befriar oss till något. För när Jesus lyfter av oss våra bördor kan vi sträcka på oss och stolt se våra medmänniskor i ögonen. Då, när vi ser och bekräftar andra, kan vi också vara med och befria andra från deras bojor. För har ni tänkt på hur ofta vi tyvärr binder varandra? Genom att signalera att ”du duger inte”, genom att vara med i ryktesspridning om någon annan, genom att inte förlåta. Men vi kan också befria – genom att se, förlåta, säga ifrån när någon behandlas illa. Och kanske krävs det då att vi gör som Jesus – att vi bortser från människors ”så här ska man göra, och så här ska man inte göra”, och sätter kärleken främst. Befriade kan vi med nya krafter bli ett fantastiskt verktyg i Guds händer, befrielsens verktyg.

Så, vad håller dig fången, vad behöver du befrias från? Och hur kan du, befriad, befria dina medmänniskor?

Ingrid Dahlström

Ord i tiden - 2018-06-02

Ett kärt besvär jag har som konfirmandpräst så här års är att skriva bibelord i konfirmandernas biblar. Vad ska jag skicka med dem för ord på vägen? Jag vill att det ska vara ord som ger kraft och livsmod, som kan tala till dem om de om några år slår upp sin Bibel. I mitt väljande har jag ofta landat i slutorden i söndagens gammaltestamentliga text: ”Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!” Det är ord som Moses säger till sitt folk precis innan han ska dö, just som ord på vägen. Det är ord som får landa på olika sätt i våra liv, men kanske kan de vara till hjälp just när vi inte känner att Gud går bredvid oss. Kanske när vi längtar efter Guds närvaro, men inte känner den, eller när vi ber och ber men inget svar tycks komma. Då viskar orden till oss: Gud är där, vid din sida, tappa inte modet!

På söndag, då det är söndagen före pingst, är temat Hjälparen kommer. Hjälparen, ett annat namn på Guds Ande. Anden som är Guds närvaro här och nu, som hjälper och bär. När du inte känner Guds närvaro – var inte rädd, tappa inte modet, Hjälparen, Hjälpen kommer! Kanske inte alltid när vi tänkt, och inte som vi tänkt, men Hjälpen kommer, så håll ut!

Det var också Jesus ord till lärjungarna: Jag kommer visserligen lämna er, men inte ensamma, ni kommer att få ta emot Anden som ska hjälpa er. Nästa vecka firar vi pingst, då lärjungarna fick ta emot Anden, men än så länge väntar de. Jag tänker ofta på lärjungarna de här dagarna – allt vad de varit med om och sett; de måste ha varit sprickfärdiga av allt de hade att berätta. Men samtidigt måste de också ha varit oroliga och nervösa – hur ska de kunna förmedla allt det de varit med om? Hur ska det tas emot? De måste vänta på rätt tillfälle – de måste först ta emot Anden som ger dem kraft och vägledning. Kanske är det också så med oss när vi känner att Gud känns långt borta – att vi måste vänta på rätt tillfälle? Många är det som kan berätta om hur de efter en svår period i livet kan se tillbaka och se att Gud visst fanns vid deras sida, annars hade de inte orkat, men just där och då kunde de inte se det. Det krävs rätt tillfälle för att inse det. Och många är det som kan berätta hur de visst fått bönesvar, inte när de själva förväntade sig det, men när de var redo att ta emot bönesvaret.

Så, ”Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!”

Ingrid Dahlström

Ord i tiden - Införd i Nynäshamns posten 2018-01-05

Ferdinand

Det är inte så många som vet det men tjuren Ferdinand bor i Sverige, närmare bestämt på Ekerö. Det var nära på att jag körde av vägen: Såg ni!! Tjuren Ferdinand! Under eken. Där sitter han, luktar på blommor som blommar året runt och blickar över ängar som vittnar om allt som skall komma.

Tjuren Ferdinand har en kunskap som är ovärderlig och gudomlig: sök att bli den du är ämnad att vara, välj bort strid och krig, sök fred och frid. När jag är på Ekerö tar jag alltid en extrasväng för att hälsa på Ferdinand och påminnas om tacksamhetens betydelse.

Tjuren Ferdinand har förstått att Guds hus inte är en byggnad eller en plats utan allt som är skapat. Guds hus är överallt. Eken och Ferdinand är Guds hus. Kärlek mellan människor är Guds hus. Havet och jag är Guds hus. Framförallt är vi tillsammans Guds hus.

Guds hus, dvs där Gud bor, är framförallt i oss människor. Tack vare våra olikheter och färdigheter kan Gud använda oss för att bygga sitt hus. Bygga kärlek. Kyrkan är en plats där vi kan öva oss på detta, att tack vare vår mångfald finna en enhet, öva oss i förståelse och förlåtelse. Gud behöver oss för att bygga sitt hus, sin kyrka. (Hebreerbrevet 3:1-6)

Må vi alla år 2018 hitta vår ”ek” att sitta under, hitta ny kraft, njuta av blommor och utsikt för att sedan kunna möta andra ”Ferdinands” i kärlek och respekt, då kan det nya året bli riktigt spännande. Då är bygget av Guds hus på god väg.

Ett riktigt gott nytt år önskar jag er alla och en fin ”ek”

Veronica Lindgren,
kyrkoherde Nynäshamns församling

Ord i tiden - Införd i Nynäshamns posten 2017-12-08

Guds rike är nära

Äntligen får vi njuta av alla adventsljus, girlanger, ljusstakar!

Hela Nynäshamns centrum är fullt av lampor i träden! Jag älskar det!

November var så mörk, leran så kladdig.. Vi behöver sannerligen ljuset!

Men varför gör vi oss allt detta besvär, med ljus, julklappar, glögg, marsipangodis, julsånger mm? Är det bara för att vi är så trötta på mörkret?

Ja, så är det säkert, men inte bara.

Vi upprepar gamla traditioner år efter år. De förändras med tiden, men firandet av julen finns kvar.

Traditionerna vill säga oss något, tänker jag.

Som ett rop från generationer av människor som firat julen före oss!

I kyrkorna nu på söndag handlar texterna om att Guds rike är nära!

Nära? Hurdå? Och vaddå, Guds rike?

I kristen tradition står Guds rike för allt som är ljus och glädje. Den fullkomliga kärleken. Det eviga livet!

Allt det där som vi kanske längtar till och drömmer om, men knappt vågar säga.

Ett sammanhang som är helt. En tillvaro som inte skaver, inte är skev.

Så basunerar kyrkorna ut att det Gudsriket är nära!

Jag tänker att det är nära på flera olika sätt. Både i tid och rum. Där kärleken får ta plats, där är Guds rike. Där livet segrar, där är Guds rike!

Det är vårt hopp, att den dagen kommer allt närmare, för varje år, då krigen skall ta slut och människorna förenas i omsorg om varandra och universum!

Men det häftiga är att den verkligheten också är här, redan nu! Vi behöver inte vänta och längta. Som en porlande underström i allt levande, finns Guds rike!

Om vi stannar upp och lyssnar, hör vi ljudet av det levande vattnet.

Om vi tittar efter ser vi kärleken som trotsar alla hinder!

Tecknen på Guds rikes närvaro finns runtomkring oss.

Även i ditt hjärta!

Med önskan om en välsignad jul!

Katarina Mourath, Präst i Nynäshamns församling

Ord i tiden - Införd i Nynäshamns posten 2017-06-30

Kurragömma

När jag var liten var en av mina favoritlekar kurragömma. Det var spännande att höra den som var utsedd att leta börja räkna med hög röst: ”ETT! Två! Tre. Fyr…” Fort, fort gällde det att hitta en bra plats. Först hittad ville en inte bli.

”HUNDRA!” Jag låg bra gömd och kunde höra mitt hjärta slå, hoppades att det inte skulle höras. Hörde hur mina kompisar en efter en blev hittade och letaren skrek: ”BRÄND”. Nu hjälptes alla åt, det var bara en kvar att hitta. Jag låg blixtstilla. Andades knappt. Men, vad gjorde mina kompisar, de pratade om att gå iväg och palla äpplen, de ropade mitt namn några gånger. Jag lyssnade med min skarpaste hörsel. Hade de gått? Kanske försökte de lura mig så att jag skulle titta upp och bli bränd?

Hur länge jag låg där minns jag inte men till slut tittade jag fram.  Ingen kompis fanns längre på plats. Jag hade gömt mig för bra. Övergivenhetskänslan kan jag erfara än i dag, ingen letade efter mig. Ensam och sorgsen kröp jag fram ur mitt gömställe och gick hem.

Min erfarenhet är att vi människor gömmer oss i olika skeden i livet. Några gömmer sig av skam, andra av skuld, några söker isolering av trötthet, andra av rädsla. Vilken orsak det än må vara så är det som om vi gömt oss och ingen hittar oss. Många kanske letar, försöker förmå oss att komma fram. Bryta isoleringen. Vi är förlorade.

Ingen saknar mig. Ingen letar. När den känslan tar över, när övergivenheten tycks segra så minns jag bilden av Gud som en mor som aldrig slutar leta. En mor som bär sina barn i famnen och gungar dem på knät. ”Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er (…)När ni ser det skall era hjärtan glädjas, era kroppar få nytt liv som det friska gräset” Jesaja 66:12-14.

I Guds blick är vi aldrig förlorade, enligt Gud är det aldrig kört. När du inte finner vägen ut ur gömstället, finner vägen dig. Gud slutar aldrig leta, ger sig inte förrän du är återfunnen.

Så detta ber jag denna sommardag för: att vi ska få mod att titta fram ur våra gömställen och våga bli funna. Vila i Guds knä och ta emot hjälp från andra människor och våga vara den vi är ämnade att vara. Vila i att du är funnen.

Veronica Lindgren, kyrkoherde Nynäshamns församling

Ord i tiden - Införd i Nynäshamns posten 2017-05-19

Bön

Vad skulle du säga om jag frågade dig vad bön är?

Jag tror att det finns ganska många olika tankar om vad bön är. För vissa kanske bön är okänt och främmande, medan det för andra känns naturligt och är en del av dagen. Några kanske ber ibland om det är något särskilt, andra förknippar bön med kyrkan.

Både Jesus undervisning och texter om bön i Bibeln visar på bönens mångfald och rikedom. Där finns Guds löfte om att höra bön, Jesus ord om vad bön är, direkta uppmaningar till oss att be, långa böner, korta böner och förböner i omsorg om andra.

Behöver man be med några speciella ord? Du kan be med vilka ord du vill. Med dina egna ord eller andras. Det krävs inget avancerat språk, utan använd ord som du brukar använda. Ibland kan skrivna böner bli till hjälp att hitta formuleringar som uttrycker det i ditt liv som är svårt att sätta ord på. Om du vill kan du avsluta bönen med ordet ”amen” som betyder ”låt det bli så”.

Jesus själv bad bönen ”Herrens bön” som kallas ”Fader vår”. Redan på hans tid förekom den i olika versioner, precis som nu. Den finns på oändligt många språk. Även på svenska finns olika översättningar. Den nyaste börjar med orden ”Vår Fader, du som är i himlen”.

Vad ska jag be för? Nämn det som är viktigt i ditt liv, det som känns angeläget just nu. Du kan be för dina nära, familj och vänner, för solljuset som vänder åter, för hälsan, ekonomi eller situationen i världen. Lämna över det du inte orkar bära. I bön får vi dela både glädjeämnen och det som är svårt.

Säg tack för något, be om hjälp och säg förlåt för det som inte blivit som du tänkt. Tack, hjälp och förlåt – tre ord som stöd för bön. Du kan be så ofta du vill. En utav Bibelns kortaste verser som bara är två ord handlar just om bön. ”Be ständigt” står det!  

Och varför? Det är svårt att mäta resultatet av bön däremot berättar många människor om hur viktig bönen är och om hur den förändrar livet också för den som ber. Bön kan ge rytm i livet och en fördjupad relation och förankring i Gud. Bön kan bli ett andningshål under en stressig dag eller en fast punkt när allt annat svajar.

På söndag är det Bönsöndagen i kyrkan. Då finns tid och rum för bön, både enskild och i gemenskap med andra.

Sofia Akampa, Präst
Nynäshamns församling
Svenska kyrkan

Ord i tiden - Införd i Nynäshamns posten 2017-03-17

Det går fort att riva ner, men tar lång tid att bygga upp

Vi är många som funderar kring allt hemskt som händer i vår omvärld. Inte bara det som händer långt bort och i stor skala utan också nära, i vår vardag. Idag nås vi snabbare än någonsin av fasansfulla nyheter och bilder. Varför händer det så många fruktansvärda saker? Vad är ondska? "Det är som ett stort mörker" - sa en person. Mörker. En tanke om mörker är att det egentligen inte finns, att mörker är en upplevelse av avsaknad av ljus.

Om vi går in i ett rum utan fönster och stänger om oss blir det alldeles kolsvart och vi upplever mörker. Men det som egentligen kanske sker är att ljus saknas.

Samma tanke finns också när det gäller kyla och värme. Kyla som vi upplever så intensivt kanske är avsaknad av värme. När vi människor med varma kroppar ger oss ut i vinterkylan, upplever vi att det är kallt eftersom luften saknar den värme som vi har. Alltså är kyla upplevelsen av värme som saknas.

Precis som tystanden också är avsaknad av ljud. Mörker, kyla och tystnad är alltså tre fenomen som tycks bete sig liknande. De är ingenting, utan endast kanske avsaknad av någonting. Även om vi ständigt upplever dem, både som verkliga och påtagliga.

Hur är det då att föra ett likande resonemang om ondska, för tankens skull. Skulle ondska i likhet med mörker, kyla och tystnad kunna vara avsaknaden av något? Skulle det kunna vara vår upplevelse av avsaknaden av godhet?

Den där avsaknaden av godhet är i så fall väldigt påtaglig. Bilderna är ständigt där. Avsaknaden kräver kanske ingen ansträngning, till skillnad mot godheten. Våra liv vittnar ständigt om att det är lätt att såra någon, men svårare att återfå ett förtroende. Det går fort att riva ner, men tar lång tid att bygga upp. Feghet kräver ingenting alls, medan handling kräver mod. Splittring överlever med en, medan enhet kräver alla.

Söndagens tema i kyrkan är "Kampen mot ondskan". Likväl skulle vi kunna säga "Kampen för godhet". Godhet kräver våra aktiva val och handlingar. Det är det som jag tror gör godheten så mycket starkare, om den bara får uppstå! Då kan avsaknad bytas till något annat. Mörker, kyla och tystnad - till ljus, värme och samtalet om och kampen för det goda.

Sofia Akampa, Präst i Nynäshamns församling

Ord i tiden - Införd i Nynäshamns posten 2017-03-10

Snart är tiden inne

Ditt och mitt liv innehåller olika val och kamp. Det är en del av att vara människa. Det går inte att välja bort.
Karin Thorell är en fotograf som lyckats fånga fågelungar precis i hoppet från tryggheten i boet ut mot nya vidder, först slå i marken och sen fort mot vattnet. Bilden föreställer två knipungar som dödsföraktande kastar sig ut från hög höjd. Nedanför står med största sannolikhet mamma knipand och uppmanar dem att hoppa: Kom nu, mina ungar! Ni kan inte flyga, men hoppa så vi kan ta oss till vatten. För simma, det kan ni redan utan att ni vet det.  

Att leva i sin tro är många gånger som att leva som en knipunge. I tron på mamma and kastar vi oss ut i livet. I tron på Gud gör vi val och kämpar vidare. Vi påminns på söndag om att Guds röst förkunnar frihet för de fångna och befrielse för de fjättrade, tröstar alla som sörjer och vill ge oss glädjens olja istället för sorgdräkt, lovsång istället för modlöshet (Jes. 61:1-3).

I kyrkoåret rör vi oss nu i förberedelse för påsken, dramat om liv och död. Det är som att vi sitter uppe i en holk likt knipungarna och undrar om vi ska våga. Om vi nånsin kommer vidare. Om det blir vår igen. Vi får kika ut genom hålet och kanske hör vi rösten som likt knipmamman ropar: Kom nu, mina ungar! Det är dags nu. Var inte rädda.

Med hopp om en fin vår
Veronica Lindgren, kyrkoherde Nynäshamn

Ord i tiden - Införd i Nynäshamns posten 2017-01-06

Fest och vardag

Å, pust, kanske många av oss tänker, nu är helgerna äntligen över och vardagen kan börja igen!

Det skall bli skönt! Inte så mycket förväntningar och krav, inte lika många måsten. Det finns något oförutsett över de stora helgerna som för vissa av oss bara oroar.

Bättre då med en vardag, som man åtminstone vet var man har.

Den kanske är tråkig och enformig, men jag vet i alla fall vad jag kan vänta mig.

Eller så kan det vara precis tvärt om: Nu under helgerna har jag fått pusta ut och ta det lugnt. God mat och glada vänner har satt guldkant på dagarna!

Kanske vill du inte alls tillbaka till vardagen. Kanske känns den som ett enda långt maratonlopp. Sommaren och ledigheten är långt borta.

I bästa fall har vi hittat en balans mellan fest och vardag, som gör att vi kan njuta av båda.

Oavsett vilka utmaningar vi möter i livet, behöver vi strategier för att klara av dem.

På söndag firar vi Jesu dop i kyrkan. Han var faktiskt först med dopet som vi känner det. Efter Honom har otroliga människoskaror låtit döpa sig. Generation efter generation.

Jag tänker att Jesus gav oss ett livsmönster som vi får följa. Det är samma mönster som du följde när du döptes.

Ett mönster som vi erbjuds att gå in i i vilket skede vi än är i livet!

Det är aldrig för sent att låta döpa sig!

Det handlar om att våga ta steget ut i det okända. Rätt ut i vattnet. Våga kliva ut i de mörka vattenvirvlarna, även om du är rädd.

Att sedan låta sig översköljas av det forsande vattnet.

Under ytan är allt tyst och mörkt. Att vara borta från världen.

Det jag var så rädd för här i mörkret, känns inte längre så otäckt.

Så med ens står jag på stranden, visserligen blöt, men oförklarligt glad och lycklig. Lättad. Mörkret där under vattenytan var inte farligt. Jag har varit där nu. Känner mig stark och fri!

 Ett livsmönster att följa: I dopet sköljs mörkret bort och livet förnyas!

Katarina Mourath, Präst i Nynäshamns församling