Natur och kultur

Natur & Kultur längs Birgittavandringen.

Att uppleva längs vägen

Frestaån

Frestaån sammanband den tidigare Älvhagssjön i norr (nuvarande Nibbletippen) med Norrviken längst i söder. Ån löper som ett öppet dike från norr genom ett större grönstråk i en öppen dalgång till mynningen i Norrviken i söder. Sista biten rinner ån genom en naturlig våtmark längs Sandavägen vilken hyser ett rikt fågelliv, framför allt med nattsångare. Det vatten som idag försörjer den nuvarande Frestabäcken kommer från Frestadalen, Brunnbymosse samt Fresta samhälle.
Områdets läge och goda tillgänglighet med flera gång- och cykelvägar gör att det är väl-använt av allmänheten för rekreation. I de norra delarna ändrar området karaktär då bebyggelsen ligger betydligt tätare intill ån.
Ån eller bäcken har tidvis mycket lågt flöde. Utloppet från Brunnby mosse är delvis kulverterat under Fresta och mynnar i Frestabäcken mittemot brukshundsklubben. I samma område finns också vackra hasselsnår.

Källaren i gravhögen

Att kunna sin historia har inte alltid varit allmänhetens kännetecken. Vad vi vet intresserade man sig också ytterst lite för våra förfäders gravar och andra lämningar före 1600-talet. In till våra dagar är den stora majoriteten helt omedvetna om historien som finns att berätta om de områden människor befolkat i flera hundra, och ibland flera tusen år.
Den här gravhögen som finns i ett gravfält med fler gravar gjordes om till en jordkällare, gamla tiders sätt att kyla mjölk, smör och lagra exempelvis potatis. Kanske förstod man inte att man gjorde sin källare i en mer än tusen år gammal gravhög? Liknande exempel finns på många ställen.
Sanda gård vars jordkällare detta var finns i närheten och ägdes av Hans Frisell på 1600- talet. Han var invandrad från Skottland och stallstadsskräddare åt drottning Kristina. 1700-1742 ägdes gården av Familjen Adlerfelt där bl.a. Riksrådet Pehr Adlerfelt ingick.

Sandakärret

Sandakärret är en vattensamling på en av Väsbys högsta punkter som förses med vatten ur en artesisk källa. Källvattnet har runnit fram här i årtusenden. Kanske var det vatten härifrån de första invånarna i området drack? Stenålderns människor jagade säl och fiskade. Miljön lockar till sig speciella växter och djur och är en vacker oas även för människor idag.
Sandakärrets historia är i hög grad kulturhistoria. Första utgrävningen skedde för att kunna plantera in rudor. Under 1920-talet bärgades vitmossa som torrströ åt djuren. Under 1900-talets första hälft nyttjades vattnet på sommaren till bevattning och dricksvatten till gårdens djur och vinterisen för att kyla mjölk och färskvaror under sommarsäsongen.

Alskogen i söder bidrar med sitt kväveöverskott till kärret och påverkar den annars näringsfattiga vegetationen. Alen kan binda kväve direkt ur luften. Här trivs både grönsiskor och morkullor.
Det är många arter som samsas om denna lilla skog och kärrmarker är mycket känsliga för slitage.

Önskebrunnen

Önskebrunnarnas magiska krafter har varit omtalade långt tillbaka. De har använts både för utövande av magi, förbannelser, ritualer, healing, spådomskonst och såklart till att uppfylla önskningar. Mot en mindre betalning.
Vattnet, med sin livgivande kraft var förknippat med healing och fertilitet. Brunnarna sågs som magiska portaler som andar, skyddande änglar och de döda kunde passera till vår värld genom. Vissa brunnar var förknippade med olika gudar och ibland kan man hitta trästatyer vid dem. Förmodligen avbilder av den gud som brunnen tillhörde. För att väcka brunnens krafter eller för att vinna andens gillande kastade pilgrimer ner mynt och andra gåvor till den.
När man kastade ner mynt i brunnar fanns det olika sätt att avgöra om önskan skulle gå i uppfyllelse beroende på hur myntet föll. Kvinnor kastade ner trasor i brunnarna och om tyget flöt åt söder så var deras män otrogna. Men om det flöt åt norr så var allt lugnt.
En del brunnar skulle man bada i vid vissa klockslag eller så var det viktigt att gå runt den ett antal gånger. Vissa brunnar trodde man vaktades av drakar & andra monster. Dessa var man tvungen att blidka och skydda annars kanske staden eller byn skulle drabbas av olycka. När kristendomen tog över ersattes många av de hedniska brunnsgudarna och andarna med kristna helgon.
Önskebrunnarnas populäritet är lika stor idag som då. Fontana di Trevi i Rom töms till exempel på tusentals mynt varje vecka.

Sanda källa

Källor har alltid varit centrala för mänskligt liv. Vi är ju beroende av vatten, rent vatten för vår överlevnad. I människans historia var det vid vatten som samhällen bildades och utvecklades. I dag har vi i västvärlden rent vatten rakt in i våra hem både till vattenkran och toalett. Det är inte så länge sedan som människor behövde gå långa sträckor för att hämta vatten ur gemensamma brunnar.
Myter och folktro kring vatten och källor är också mycket vanligt. Näcken, bäckahästen eller sjöfrun är alla exempel på vattenanknutna väsen från vår kulturhistoria. Att källor upplevs som magiska eller till och med hemliga eller heliga ät inte så märkligt med tanke på den stämning som ofta omger dem. Enligt den gamla folktron var källor som hade utlopp åt norr kraftfullast. Deras flöde drog med sig allt ont och förde det mot dess rätta hemvist, åt norr som var det fördömda väder-strecket, de onda makternas käraste tillhåll.
En och samma källa kan användas för olika ändamål. Man har offrat till den för lycka och välgång, druckit av dess vatten eller badat i den för att vinna hälsa, eller man har helt enkelt utnyttjat den som en stämningsfull samlings- och festplats.
Källa används ju också för att beskriva annat värdeskapande som till exempel tillförd kunskap till en bok. När man dricker rent livgivande vatten ur en källa får både kropp och själ kraft och energi att möta livet i alla dess uttryck. Sanda källa flödar av det renaste vatten sedan århundraden, ta dig en klunk och bli en del av något större.

Järnåldersgravfältet

Gravfältet i sandaområdet består av gravar och bosättningar som delvis har undersökts i samband med bebyggelsen i området och har daterats till förromersk järnålder.
En jämförelse med tidigare 4C-analyser visar att dateringen inte står kronologiskt isolerad, då nära hälften av dateringarna från tidigare undersökningar härrörde från äldre järnålder. Ett av de hus som undersöktes är eventuellt också äldre än vad som tidigare angetts. Två prover från huset gav dateringar till romersk järnålder- folkvandringstid och inte, som tidigare angivits, till vikingatid.
Bebyggelsen vid Sanda kan antas ha rötter ned i den äldre järnåldern. En rekonstruktion av strandlinjen under mitten av 1000-talet visar att boplatserna vid Sanda har legat i anslutning till en vattenled som söderut, via dagens Norrviken och Edsviken, anslutit till Mälaren/Östersjön. Kommunikativt bör läget ha varit attraktivt. Gården/gårdarna vid Sanda kan under den äldre järnåldern ha utgjort ett hägnadslag tillsammans med de gårdar som är kända inom Odenslundaområdet i nordväst.

Al

Alen är en grupp arter om 25 träd och buskar i björksläktet. Av dessa är två arter mest förekommande i Sverige. Klibbalen (Alnus glutinosa) som är Närkes landskapsträd, invandrade till Sverige via Danmark under perioden 7000 till 6500 f. Kr. Den spred sig norrut utmed sjöar och vattendrag, då den till skillnad från andra träd kräver en fuktig växtplats. Gråalen (Alnus incana) som är Gästriklands landskapsträd, invandrade från Finland omkring 3000 f.Kr, ungefär samtidigt som granen kom från samma håll.
Frukterna är formade som små kottar och fröna sprids med vind och vatten. Ett flertal insekter, fjärilslarver, lavar och svampar är helt beroende av detta träd för sin fortlevnad. Den är en pionjärart som koloniserar ledig mark och formar blandade skogar genom att andra arter kan tillkomma där den växer. Trävirket som blir brunrött vid kontakt med luft, har använts till byggnadsgrunder under vatten, som material till papper och fiberskivor, som bränsle vid rökning av mat, för träsniderier och även till träskor. Kol från alen användes till det vanliga svartkrutet. Albark har länge använts som färgande växtämne för tyg och garn.
Alen rötskadas och förstörs på land, speciellt vid fuktigt klimat. Under vatten är veden däremot mycket hållbar och användes förr till vattenledningar och pålningsarbeten. Myten säger att Venedig vilar på stockar av al. Sanningen är att pålarna består av ett flertal träslag, bl a al, men också lärk, alm och poppel. Förmodligen använde man de träslag som fanns närmast tillhands. De undersökningar som gjorts av Venedigs pålar visar att flertalet tyvärr är i dåligt skick.

Borgby

Området kring Borgby, Harby och Smedby är kuperat med odlingsmarken uppsplittrad. Landskapsbilden är väl bibehållen och mycket lite moderna bostäder har uppförts.
Gården på kullen i öster är Borgby, hette tidigare Borby, och är Fresta sockens prästgård sedan 1400 talet då ägarens son blev kyrkoherde och fadern donerade gården till kyrkan och sonen kunde bo kvar. Den äldre prästgårdsbyggnaden brann 1837 varpå den nuvarande uppfördes. Byggnaderna är knuttimrade. Anmärkningsvärd är den knuttimrade tiondelada som finns kvar. På Borgbys ägor finns också kommunens bäst bevarade torpmiljö, Prästtorpet, som består av en enkelstuga och ett mindre uthus.
Borgby var bebyggt under yngre järnåldern. De två gravfälten vid gården med tillsammans 25 gravar utgör ättebacke från denna tid.
Bollstanäs som ligger på andra sidan Frestaån som har sitt utlopp i Norrviken just här, fick sitt namn från den herrgård som Johan Henrik Boll byggde 1794 som kallades just Bollstanäs. Herrgården brann ner på 1860-talet. 1930 invigdes Centralskolan som idag heter Bollstanässkolan och som nyligen byggdes ut. På den tiden bjöds alla skolbarn dagligen på en flaska färsk mjölk från Harby gård.

Nyckelbiotop - skogstyrelsen

Du kliver nu in i en Nyckelbiotop. Nyckelbiotoperna är en del av vår mest värdefulla natur och har en nyckelroll för bevarandet av skogslandskapets biologiska mångfald.

Många nyckelbiotoper utgör oersättliga biologiska arkiv med hotade arter som dör ut vid en slutavverkning. Många områden, även kulturpräglade skogar, har fått sin biologiska mångfald genom en bakomliggande långvarig skogshistoria – kanske med tusentals år av arters invandring och anpassningar.
Nyckelbiotoper är vanligtvis restfragment av gamla skogsmiljöer som tidigare haft större utbredning. Många arter i nyckelbiotoper har också en så kallad reliktartad utbredning, vilket betyder att de nuvarande förekomsterna utgör gamla kvarlevor. Efter en avverkning försvinner dessa arter för alltid och återkommer inte i den nya skogen som växer upp även om den så småningom får ett snarlikt utseende.
Om vi ska bevara den biologiska mångfalden är det därför helt avgörande att nyckelbiotoperna sparas och vårdas för kommande generationer. De utgör i många fall original som inte kan ersättas av framtida kopior. Våra barn och barnbarn ska i framtidens skogar ha tillgång till lika stora naturvärden som vi har i dag. Njut och var varsam när du är här.

Norrviken

Norrviken är en långsträckt sprickdalssjö. Sjön är 12,5 meter djup, har en yta på 2,49 kvadratkilometer och befinner sig 4 meter över havet. Vid provfiske har en stor mängd fiskarter fångats, bland annat abborre, asp, björkna och braxen.
Sjöns tillflöden kommer från Vallentunasjön och Fjäturen, och den avvattnas till Mälaren via Edsån, Edssjön, Väsbyån och Oxundasjön i Väsby.
Vattenkvalitén i sjön präglades under stor del av 1900-talet av utsläppen från jästfabriken, som genom övergödning gynnade utveckling av blågröna alger. Än idag är detta ett problem. Då jästfabriken på 1960-talet anslöts till Käppala reningsverk förbättrades vattenkvalitén.
I norra änden ligger Sköldnora kungsgård, omnämnd bland annat av Carl Jonas Love Almqvist i romanerna Drottningens juvelsmycke och Skällnora kvarn.
Vintertid plogar kommunen en 14 kilometer lång skridskobana på sjön; speciellt under helgerna kommer många människor för att åka långfärdsskridsko.

Nyckelbiotop - skogstyrelsen

Du kliver nu in i en Nyckelbiotop. Nyckelbiotoperna är en del av vår mest värdefulla natur och har en nyckelroll för bevarandet av skogslandskapets biologiska mångfald.
Många nyckelbiotoper utgör oersättliga biologiska arkiv med hotade arter som dör ut vid en slutavverkning. Många områden, även kulturpräglade skogar, har fått sin biologiska mångfald genom en bakomliggande långvarig skogshistoria – kanske med tusentals år av arters invandring och anpassningar.
Nyckelbiotoper är vanligtvis restfragment av gamla skogsmiljöer som tidigare haft större utbredning. Många arter i nyckelbiotoper har också en så kallad reliktartad utbredning, vilket betyder att de nuvarande förekomsterna utgör gamla kvarlevor. Efter en avverkning försvinner dessa arter för alltid och återkommer inte i den nya skogen som växer upp även om den så småningom får ett snarlikt utseende.
Om vi ska bevara den biologiska mångfalden är det därför helt avgörande att nyckelbiotoperna sparas och vårdas för kommande generationer. De utgör i många fall original som inte kan ersättas av framtida kopior. Våra barn och barnbarn ska i framtidens skogar ha tillgång till lika stora naturvärden som vi har i dag. Njut och var varsam när du är här.

Sköldnora

Sköldnora Kungsgård hette tidigare Skällnora och namnbytet gjordes av kyrkoherden i Hammarby och Fresta Martin Aschaneus i början av 1600-talet. Kungsgårdar var gårdar som kungen hade till sitt förfogande för att bo, äta och hjälpa kungen och hans följe när de var på resa.
Sköldnora finns tidigast nämnt 1276. Gården förvärvades 1296 av Birger Persson, far till den Heliga Birgitta och här kan Birgitta ha fötts och levt sina unga år. Sköldnora ärvdes av Birgitta vid faderns död och testamenterades 1389 till Vadstena Kloster två år innan Birgittas helgonförklaring. Birgittas barnbarn refererar 1396 till Skällnora som sitt ”rätta möderne”.
På medeltiden låg bebyggelsen troligen mellan nuvarande Täbyvägen och Kvarnviken. Senare flyttades bebyggelsen till udden i Norrviken. Det är den huvudbyggnaden som är avbildad i Erik Dahlbergs bok ” Svecia Antiqua et hodierna”. Byggnaden förföll och revs 1718. Materialet återanvändes dels vid Stockholms slotts nybyggnad. Ett nytt corps de logi ritades av arkitekten Carl Hårleman och byggdes på platsen där det gamla slottet legat och blev klart 1741.
Sköldnora Kungsgård är idag ett byggnadsminne. Från 1901 bebos Sköldnora av familjen Lettström. Sköldnora är också känt genom berättelsen ”Skällnora Qvarn” (1838) av Carl Johan Love Almqvist, ansedd som en av de första kriminalberättelserna i Sverige, inspirerad av Edgar Allan Poe.

Utsikten

Du står nu över 40 meter över havsytan på en av Väsbys högsta punkter. För tusentals år sedan var hela detta landskap en skärgård där platsen du nu står på var en av flera öar befolkade av dåtidens fiskare och bönder.
Sjön Norrviken användes ända in på 1900-talet för transporter mellan Väsby och Rotebro fram till att landsvägarna förbättrades och ersatte sjövägen.
Bollstanäs som skymtar på andra sidan Kvarnviken bestod inledningsvis av ett stort antal handelsträdgårdar som successivt fått lämna plats åt bostäder.
För 60 år sedan bodde det bara några tusen innevånare i Väsby. 2017 är Väsby en medelstor stad med nästan
45 000 innevånare och fler flyttar in. 2040 spås 63 000 Väsbybor.
Ibland kan man luras att tro att saker kan förbli oförändrade, medan sanningen är att allt omkring oss är i ständig förändring och att vi ibland bara har svårt att se förändringarna på den korta tid vi kan överblicka.
Vad blir nästa viktiga förändring som sker i vår tid?
Vad försöker du ändra på för framtiden?

Folktro

Livet idag är annorlunda än det var förr i tiden. I dag bor mängder av oss i tätorter och lever inte längre i skog, bland berg eller i skärgårdar. Detta gör att vi inte har samma dagliga kontakt med naturen, vi lever inte med ljus och mörker, vi odlar inte vår egen mat, medicinerar oss inte lika ofta med naturens resurser, vi lyssnar, iakttar och fantiserar inte om naturen med samma inlevelse som man gjorde förr. Känslan för mystik och magi får inte samma utrymme som tidigare.
Vi har också fått en vetenskapligare syn på vår omgivning än vad man hade tidigare. Vi vet mer om djuren, växterna och jordens förutsättningar. Detta medför att en del människor har förkastat den gamla folktron, men däremot tror man på andra saker. Vad som kan ge tur eller varför inte ufon?
Mycket av det gamla lever fortfarande kvar hos många av oss. Vissa tror på stundande lycka när vi hittar en hästsko eller en fyrklöver. Många spottar för svarta katter och går inte under stegar, för att förhindra olyckor. När väldiga stenblock ligger nära kyrkor finns ofta historier om jättar och troll som kastat dem för de inte stått ut med kyrkklockorna, ett påhitt såklart, men historierna berättas än och vid jul är vissa ivriga att sätta ut gröt till tomten.
Folktro och skrock har funnits i alla tider och många saker har satt spår i vårt samhälle idag. Har du själv nåt liknande du tror eller inte vågar sluta göra för du inte vet vad som skulle kunna

Storskogen

Den här skogen kallas på gamla kartor för Storskogen. Det är precis en sådan plats man förr i tiden varnade barnen att gå ut i. Här bodde skogsrån, vittran, trollen, älvorna och andra väsen. Men var finns de nu? Kanske har trollen förstenats av solens strålar och blivit stora stenblock. Hur ska man annars förklara de enorma bumlingar som finns på oväntade ställen?
Troll fanns förresten i en mängd olika former. I vissa delar av landet var de inte alls de fula och hemska varelser utan oerhört vackra människor i färggranna och tjusiga kläder som levde i skogen.
Ett skogsrå känner du igen på att det är en vacker, oftast lättklädd varelse, som har en ihålig rygg och en svans. Så möter du en halvnaken person i skogen ska du försöka få dig en titt på personens rygg. Då vet du om du har med ett skogsrå att göra eller inte.
Det alla skogens väsen har gemensamt är att de vill oss människor något. Antingen vill de lära oss något om hur man tar hand om naturen, eller så vill de få oss att lämna en plats ifred. Och alla är inte snälla, tvärtom var det många varelser i skogen som ville oss illa, som näcken som kunde lura ner oss i en tjärn med sitt fiolspel.
Många av sagorna om skogens väsen var för barn, för att skrämma dem så de inte vågade sig för långt in i skogen, för att lära dem undvika andra farliga platser som sankmark och raviner och för att lära dem ha respekt för naturen och de som bodde där. Sagor var också ett sätt att förklara varför naturen betedde sig som den gjorde, varför skörden vissa år gick förlorad eller varför djuren på gården plötsligt var oroliga. Om man höll sig väl med skogens alla väsen så lät de oss vara och ibland hjälpte oss.
En gång för inte alls så längesen stoppade skogsväsen en väg genom en skog i dalarna. Invånarna vägrade låta anlägga en väg där det var tänkt – för skogen tillhörde dem, och de vågade man inte stöta sig med, och vägen byggdes aldrig.
Så visst finns skogens väsen omkring oss än idag. Öppna dina sinnen och försök se och fantisera vad dina förfäder och förmödrar trodde sig se här i skogen. Är det så att en och annan vätte fortfarande lurar här? Det gäller kanske bara att titta med rätt ögon?

Tall

Tallen kom till Skandinavien omkring 7500 f.Kr. som det första av de stora barrträden. Den växte då troligen tillsammans med asp, björk, rönn och sälg i mellersta Sverige. Den art av tall som växer i de nordligaste delarna av Sverige kan ha kommit österifrån ca 1 000 år senare. Tallen är idag Härjedalens landskapsträd. Dess höjd når över 30 meter. Tallen är känd för sin oerhörda rikedom på ståndarmjöl, som under blomningsperioden täcker mark och vattensamlingar i skogen. Genom undersökningar vid svenska fyrar har man funnit att barrträdspollen förs av vindarna tiotals mil ut till havs.
Tallen har en pålrot och trivs på nära nog all slags mark. Lingon och renlav är karaktärsväxter för den högväxta, ljusa tallskogen. På myrar blir tallen dvärgartat liten och kallas martall. I folktron tänkte man att maran hade ridit trädet, därav namnet.
Tallen kan bli mycket gammal. Den äldsta tall som påträffats i Sverige var en tall på Hornslandet som 2004 var 757 år gammal. Tallen är näst granen det vanligaste trädet i den svenska skogen. Virke från tall kallas furu. Byggindustrier använder byggnadsvirke samt träfönster, dörrar, panel och lister av furu. Tallved med mycket kåda, tjärved, används för tillverkning av tjära och terpentin.
Nya årsskott, tallstrunt, kan ätas från maj till juni. Tallstrunt användes också som naturläkemedel: Skotten kokades och ångorna andades in. Det verkade mot slemhosta och luftrörskatarr. Tall är en av de viktigaste vilda växterna i en överlevnadssituation. Förr användes innerbarken till barkbröd. Kådan är antiseptisk och är även bra mot vissa svampinfektioner.

Vägskäl & Vägsjäl

Ja, läs rubriken igen! Den är inte felstavad. Att pilgrimsvandra handlar väldigt mycket om just vägens och själens samspel. På en pilgrimsvandring vårdar du både kropp och själ. Samtidigt stillar du din nyfikenhet. Vem möter du bortom vägkröken, och inom dig?
Att vi just här korsar vägen mellan Täby och Väsby ger oss ett tillfälle att fundera över våra egna vägval i livet och kanske val vi står inför just nu. Tar vi den breda vägen eller den väg som är smalare och mindre använd? Att reflektera och begrunda alternativen, och kanske få flera är ofta något som blir resultatet av att ge sig ut på promenad, även om man kommer tillbaka till samma ställe. Att vandra är också ett fantastiskt sätt att uppleva naturen, få motion och koppla av i vardagen. Upplevelsen förstärks när man vandrar tillsammans med andra.
Hjalmar Gullberg beskriver känslan i dikten ”Människors möte”
Om i ödslig skog ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog.
Giva om vägen besked, därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte borde vara så.

Harby gård

Harby gård har gamla anor. Fornlämningarna och gravområdena vittnar om att platsen varit bebyggd under lång tid av förhållandevis många människor. Gården ligger strategiskt på vägen mot Skålhamra och har varit en viktig knutpunkt för genomfartstrafik historiskt.
Harby kommer av Harg som betyder stenaltare där man kan ha offrat till sina forntida gudar. Harby har tre gravfältsgrupper från yngre järnålder som tillsammans består av sju gravfält som vardera omfattar mellan ca 20 och drygt 60 gravar. Det är ovanligt med så täta gravanläggningar.
1629 donerade kronan Harby till Hans Flörich som lät uppföra en ståndsmässig bebyggelse på gården som fick säterifrihet 1631. År 1693 återgick egendomen till kronan och blev löjtnantsboställe under Livregementet till häst. Harby tillhörde in på 2000 talet fortfarande kronan men har nu övergått i privat ägo.
Den nuvarande huvudbyggnaden är från 1749. Med undantag för en tillbyggd veranda i sen 1800-talsstil har huset sin enkla 1700-talskaraktär väl i behåll. Tre runstenar finns bevarade på gårdens mark. Du hittar två av dem om du följer vägen österut mellan gårdens hus.

Harbys runstenar

Det finns tre runstenar på Harbys ägor. Dessa omtalar att mor och son, Gillög och Illuge, reste stenarna efter Björn, en nära släkting. De upplyser vidare att en brobank ”Harby ör” byggts och en gravhög uppförts till minne av den döde.
Brobanken byggdes över den bäck som rinner söder om Harby och mynnar ut i Norrviken. Två av stenarna finns kvar på den plats där brobanken funnits. Den ena av dessa är dock fragmenterad. Vid Fresta kyrka finns ytterligare en runsten (U 255) som att döma av texten också ursprungligen stått vid denna brobank. Även den sten som står uppe vid boningshuset kan sannolikt ha varit placerad vid brobanken och den hög som omtalas kan kanske ingå i gravfältet söder om vägen.
Vägen som löper förbi dessa runstenar och gravfält är förmodligen en rest av den vikingatida förbindelsen med Skålhamra. Det finns vidare en uppgift om att det funnits ytterligare en runsten i byn men att denna sprängts (U 270). Dess text omtalade att den döde som förärats stenen varit i Grekland. Eventuellt kan något av de inmurade fragmenten i kyrkan härröra från denna försvunna sten.

Främjartorpet

Främjaretorpet
Foto: Arkiv Upplands Väsby kommun

Denna lilla oansenliga stuga är i stort sett oförändrad utvändigt sedan den byggdes 1838. Kronan sökte genom påbud från 1500-talet att förmå socknarna att bygga fattigstugor. 1686 års kyrkolag rekommenderade instiftandet av fattigstugor och 1734 blev detta tvingande. Frestas gamla fattighus var redan 1838 uttjänt och då byggdes den nuvarande stugan vid gamla Frestavägen. Den fungerade som äldreboende/serviceboende ända in på 1970-talet.
Idag är den känd som Främjartorpet eftersom Friluftsfrämjandet har aktiviteter här. År 1844 berättar mantalslängden att här fanns åtta fattighjon inhysta, varav tre minderåriga barn.
Fattigvården i Sverige förbättrades avsevärt 1918 i den nya fattigvårdslagen där bland annat fattigvårdsauktioner förbjöds. 1924 kom en ny barnavårdslag men reglerna för fattigvården förblev dock förhållandevis stränga, och först 1945 fick de som tog emot fattigvård fulla medborgerliga rättigheter.
I Fresta strax söder om Främjartorpet har även funnits ett ålderdomshem som brann ner den 15 februari 1947. Det låg söder om Smedstorpsåkern. Sju åldringar miste livet i branden och det finns en minnessten vid Fresta kyrka.

Gravröset på höjden

De första människorna i Fresta rörde sig i ett skärgårds-landskap. Landet reste sig efter hand över Bottenhavets yta och vid mitten av bronsåldern, för 3000 år sedan, hade strandlinjen hunnit ungefär till den nuvarande 15-metersnivån. Då hade större delen av Frestas höjder torrlagts; bara norra delen bestod av en grund flad. Platsen där dagens Främjartorpet ligger utgjorde en sydvänd strand till en havsvik.
Gravröset på bergknallen i skogen är ett bronsåldersröse som är en av de första lämningar som finns från bosättningar i området. På denna tid växelodlade man och flyttade runt sin bosättning för att få bete och bättre skördar. Området markerades ofta genom gravrösen på höjder i området som samtidigt fungerade som gränsmarkeringar. Flera liknande rösen finns i Väsby. Sådana rösen kan också ha haft religiös eller rituella funktion till exempel i samband med begravningar. Smycket som avbildas har hittats i grannskapet och föreställer troligen ett eldstål och en anka i brons. Smycket har reproducerats och finns till försäljning vid Gunnes gård.
Klimatet var vid denna tid betydligt varmare än dagens och behov fanns nog inte av särskilt hållbara bostäder. Men efterhand vek värmen och klimatförsämringen kulminerade under äldre järnåldern, ca 500 f Kr (kanske likt Eddans ”fimbulvinter”). I trakter där grunda vikar omvandlats till bördiga ängar fann järnålderns människor så småningom sin försörjning och nu behövdes fasta boplatser för värme, skydd och vinterförvaring av djurfoder.

gran

Granen är Sveriges yngsta barrträd och kan bli 60 meter hög och över 400 år gammal. I varmare områden blir den sällan över 200 år och avverkas ofta långt tidigare. Granen tros ha kommit till Skandinavien via Finland från Ryssland omkring 3000 f.Kr. Det dröjde till ca 500 e.Kr. innan Småland fick sina granskogar. Granen är Medelpads landskapsträd.
Granen bildar på många platser skogar som är mycket skuggrika. Den växer upp inne i en redan sluten skog och om inte en stor störning som till exempel brand, storm eller översvämning stör och skapar förutsättningar för andra trädslag fortsätter granskogen att tränga ut exempelvis ek och tall. Granens utseende beror delvis på jordmån och växtens läge och växtsättet ger träden olika karaktär trots att de hör till samma art.
I vissa delar av världen är det vanligt att man tar in granar i sina hem som prydnad under julen. I hela Norden användes förr gran till harts, tuggkåda, till att ge god lukt i rum, som krydda till viltkött, vid garveri, och till golvtiljor. Granskotten är goda att äta när de är späda. Gran är inte det bästa materialet för ved eller kol, eftersom träet sprakar och elden aldrig kommer upp i riktigt höga temperaturer. Samerna använde gran för båttillverkning. Gran användes farmaceutiskt i plåster och tuggkådan ansågs både rena tandköttet och lindra skörbjugg.

Fresta gård

Att människor tycker att Frestaby är en bra boplats är inte nytt. Själva namnet Fresta svallrar om det. Slutstavelsen ”-sta” tyder på medeltida eller äldre härkomst med betydelsen ”boställe” medan förstavelsen ”Fre-” bör ha hedniskt ursprung i samband med fruktbarhetsgudinnan Freja eller Frö. Namnet Fresta kan därför uppfattas som Frös gård, en gård med kultplats för denne gud. Tidigare skrivformer är t ex Fraesta (1291-1479), Frestada (1500-tal) och på 1700-talet Frädsta, Frejestad eller Frästa. Beträffande uttalet av Fresta ska det uttalas som verbet ”fresta”.
Fresta gård är den gård som fått ge namn åt både socknen och kommunen som fanns fram till 1952. År 1790 omtalas Fresta som by med tre gårdar – Norrgård, Södergård och Mellangård. Huvudbyggnaden i den nuvarande gårdsbebyggelsen byggdes 1840-talet av greve Fredric Gyllenborg på Torsåker, känd som politiker i hattpartiet och gården var då ensamgård. Sidoflyglarna är tillbyggda på 1960 talet.
Gården hade tidigare vid sin sida en större bäck som rann från Älvsjön och bildade en fors som vid högvatten var så stark att den drev en skvaltkvarn som omskrivs redan på 1400-talet och som drevs av gården. Älvsjön sänktes 1,8 meter år 1863 och kallas idag för Brunnby mosse men fortfarande kan man se resterna av älvfåran bredvid Fresta gård. När möjligheten att mala säd försvann byggdes väderkvarnen på kvarnberget i Fresta-Ekeby – en stor kvarn med sex vingar som malde säd ända in på 1940-talet. På slutet kördes kvarnen med el. Mellan kyrkan och Fresta gård ligger också det gravfält som tillhör gården vilket visar att platsen varit brukad av människor och bebodd redan under yngre järnålder.

Trädet i graven

Det träd som växer här i gravhögen från vikingatid slår sina rötter djupt i historien. I den nordiska mytologin heter livets träd Yggdrasil. Det är en ask som sträcker sig över alla världar och som har grönskat sedan tidernas början. Trädet växer från tre rötter som alla sträcker sig till varsin källa. Den första ligger i det mörka Nifelheim, där ormen Nidhögg ihärdigt tuggar på roten. Ekorren Ratatosk springer längs stammen för att lämna fientliga meddelanden från örnen Hräsvelg i Yggdrasils krona som ligger i fejd med varandra. Höken Väderfjölne sitter mellan ögonen på örnen som skapar vind genom att slå med vingarna. Där finns också tuppen Gullinkambe eller Gyllenkam som håller reda på natt och dag.
Den andra roten finns vid Mimers brunn i Jotunheims utkant. Där har jätten Mimer sin hemvist och hans brunn är visdomens källa. Mimer dricker själv ur den varenda dag och därför har han mycket vishet och också kunskap om allt som kommer att ske.
Den tredje och sista roten ligger vid Urdarbrunnen i Asgård, där de tre ödesgudinnorna bor. Deras namn är Urd, Verdandi och Skuld och varje dag vattnar de roten med vatten ur brunnen. Det är på denna plats som gudinnorna spinner världens och människornas öden.
Fyra hjortar betar på Yggdrasils krona. De har fått namnen Dain, Dvalin, Duneyr och Dyratror. Bredvid dem betar geten Heidrun på samma krona. Från hennes juver strömmar förevigt det klara mjödet, som gudarna livnär sig på.

Fresta kyrka

Fresta kyrka med Birgittastatyn i förgrunden
Fresta kyrka med Birgittastatyn i förgrunden Foto: Johannes Wikman

Fresta kyrka är i sina äldsta delar byggd på tidigt 1200-tal och uppförd på en gammal offerplats tillägnad den forntida Frej som var fruktbarhetens gud. Frej ansågs också råda för fred, god gröda och han var även bröllopets gud. Men platsen var säkert även knuten till Frejs syster, den mycket vackra Freja. Hon hade också jordnära egenskaper som fruktbarhetens gudinna och sågs även som kärlekens gudinna. Freja, som också kallades Vår fru, var folkligt populär och svår att besegra för kristendomen. Men i stället för att strida om saken förde folket på medeltiden stillsamt Frejas goda egenskaper över till den nya Mariakulten. Begreppet Vår fru kunde i en övergångstid betyda både Freja och Maria. Den Heliga Birgitta var en viktig bärare av Mariakulten under både sin levnad och som helgon.
Runristningar är våra äldsta skriftliga källor. De berättar om människor som levde under slutet av vikingatiden ca 1000 år sedan. Kyrkan som började byggas på 1200-talet har successivt byggts till och om och kyrkans äldsta del är sakristian och koret. Den senaste omfattande ombyggnaden var klar 1776 då bland annat kyrktornet och nuvarande ingång skapades. Med sina många inmurade stenar har Fresta kyrka fler runristningar än någon annan byggnad i världen. De flesta har det kristna korset med i den hedniska drake där runorna ristats.
Sedan den Heliga Birgittas tid finns två föremål bevarade i kyrkan. Dels dopfunten och dels det krucifix som hänger i sakristian som båda är från 1200-talet. Statyn i Birgittalunden i gotländsk kalksten invigdes av Stockholms biskop Eva Brunne 2013 till minne av anknytningen till hennes troliga födelseförsamling i Fresta.