Jag blir inringd till en av sjukhusets intensivvårdsavdelningar. Jag får veta att en man avlidit för en stund sedan och att de anhöriga behöver stöd.
- Finns det några barn? frågar jag. Jag vet så väl att ibland glöms barnen bort, av stressad personal och oroliga närstående. Ibland får de inte vara med.
Jag får veta att det på plats finns en tonårig flicka.
I kulverten på väg till avdelningen försöker jag samla tankarna och de många frågorna som far runt Vad blir min uppgift? Vilka är det som är där i anhörigrummet? Hur många är de? Hur mår de? Gör vi det här tillsammans Gud?
I samma stund som jag kliver in ser jag en ung tjej sitta på en brits, mitt i rummet. Det är många i rummet, men hon sitter helt ensam. Det skär i mitt hjärta, det är ett barn, hon ska inte vara övergiven. Jag kan inte rusa fram till henne, hon känner ju inte mig och är inte trygg med mig.
Jag hälsar på de vuxna, gör mig en bild av vilka de är, vem är närmast den avlidne, vem behöver mest mitt stöd, vem är talespersonen? Jag får höra att de vill att jag hjälper flickan. Men jag tänker, varför hjälper ni inte henne? Sitt hos henne, var nära, håll om henne.
Alla är så upprivna och rädda, för mannen som dött och för flickan som var med sin pappa när han föll ihop hemma vid köksbordet. Hon mår inget bra, säger de.
Det finns en dotter till, som är äldre. Jag får de båda systrarna att sitta tillsammans, nära varandra.
Den yngsta säger att hon inte vill, att hon inte vågar se sin döde pappa. Jag säger att han ser fin ut. Det är ett ljus tänt i rummet, och dina kusiner är därinne med din mamma. Vi skulle kunna gå förbi i korridoren utanför rummet, och om du vill kan vi kika in i rummet, och om du vill så kan vi gå in. Men bara om du vill.
Nej, det vill jag inte, säger hon. Vi tre sitter på britsen en stund, hennes storasyster vill gå till sin pappa. Vi dricker lite saft, sen reser lillasystern sig upp och säger: okej, vi går. Men bara i korridoren, förbi rummet. Vi går, i korridoren, mot rummet.
Jag vill till pappa, säger hon. Vi går, in till pappan, till sängen. Hon gråter, säger ”Baba, varför?” Hon gråter, de andra gråter.
Jag föser mamman mot henne, mamman klappar henne, lite tafatt. Systern kommer, de tre kramas. De gråter, skriker och frågar. Tiden går, fort. Allt är helt stilla och allt är kaos.
Mamman sätter sig på en stol, tar en flicka på vartdera knäet. De är tillsammans, de delar, de har inga lösningar, inga svar, men de är tillsammans. Vi ber och tackar för pappan. Gud ge honom din frid och låt ditt eviga ljus lysa för honom. En sista kyss och familjen är redo att lämna honom .
Jag går vägen tillbaka genom kulverten och tänker att de tre kvinnorna har en tuff väg att gå. Men jag vet att döttrarna får vara delaktiga och de är tillsammans på vägen. Inte i allt, men i mycket. Och det är gott. Inga barn ska någonsin lämnas ensamma i smärtan av att förlora en förälder.
Åsa Högman, diakon