Ord utan täckning, ord som bara väller ut med avsikten att få tyst på alla andra, ordbajseri – allt det där kan få oss att "tröttna på alla ord". Men vad är det vi är trötta på? Jag uppfattar att det bakom tröttheten döljer sig en ilska över att bli överösta med budskap och ord som inte landar, som inte tar det mänskliga på allvar, ord som vill överrösta vår inre röst och dränka vårt tvivel på tingens ordning och få oss att agera på ett visst sätt t ex köpa en vara. Ord som är till för att dölja saker, inte för att berätta sanningen.
Jag tror inte vi ska tystna för att orden kan missbrukas, däremot finns det anledning att vara rädd om orden, vilka ord som används för att beskriva vad som sker, t ex att medborgaren har blivit kund, att mänskliga relationer har blivit kemi - orden som förhållningssätt runt om kring oss – de påverkar oss. Det är värt att fundera över. Det levande ordet – är temat på söndag. Ordet som berör, förändrar, förlåter och ger liv. Det ordet tror jag inte vi blir trötta på, det behöver vi höra, men vi kan få svårt att höra det i allt bruset. Det levande ordet rymmer en förståelse av orden som handlingar, inte bokstäver på rad. Om det vet vi alla något – vi vet att vi är med och skapar något när vi säger "Jag älskar dig" – om jag får höra de orden kan de förvandla hela mitt liv, liksom att säga "förlåt" och mötas igen. Här ryms också en förståelse av vem Gud är, av Guds beröring i det levande ordet, i Jesus Kristus. Hos Martin Luther är det levande ordet (viva vox) avgörande när han talar om Jesus, om bibeln, om vad Guds ord är. Guds ord berör, utmanar och sätter fri. Guds ord skapar och ger kraft.
Kärleken är drabbande och kan verkligen skära genom märg och ben, skala av allt det som döljer verkligheten, visa livet som det är. Det kan vara riktigt skrämmande att möta ögon som ser mig som jag är, ser min skam och mina dåliga sidor, som inte går sin väg.
Det finns ett avsnitt i en film baserad på några noveller av Anton Tjechov – jag minns inte längre vad filmen hette, men jag minns berättelsen. I matsalen på båten som går på den stora Volgasjön står en man: Pavel och berättar om sin stora kärlek till en kvinna, han har friat till vartenda år i åtta år och hon har sagt nej, hon har väntat på någon som aldrig kom. Men nu har hon äntligen sagt ja. Jag är så lycklig. Jag vet att hon inte älskar mig som jag henne, säger han till servitören, men jag får ändå leva vid hennes sida. Dimitri, servitören i matsalen brister i gråt inför Pavels kärlek. Dimitri brister för det var han som kvinnan – Anna – väntat på i alla år. Han kom aldrig tillbaka som han sa, han slarvade bort sin kärlek. Tog den inte på allvar. Nu står han i matsalen, den bedagade servitören som charmat kvinnor genom sitt liv men aldrig bejakat sin kärlek. Och han gråter, och gråter…
Han har svikit sin kärlek, svikit Anna, han har levt oegentligt.
Om jag ställer mig bredvid Dimitri blir det inte svårt att förstå orden som Jesus säger i söndagens evangelium: att Guds ord skär genom illusioner och självbedrägeri, ord som kan göra ont därför att det får mig att se en verklighet jag blundat för. Ord som kan vara outhärdliga.
Jesu ord är outhärdliga för en del av hans lärjungar, de blir förargade och det hör samman med att Jesus talat om nattvarden, om att ta emot honom själv. De har svårt att stå ut med hans ord om att äta av honom själv, om att ta emot Jesus Kristus i brödet och vinet. Det blir för konkret och verkligt, för kroppsligt, att dessutom tala om blodet blir för mycket.
Att Gud skulle bli människa, kropp och att Gud går att äta. Det är för mycket! Blodet har genom historien varit omgärdat med många restriktioner. Blodet som bärare av livet. Blodet från kvinnans kropp som gör henne oren. Även i vår historia finns ju förfärliga exempel på detta i kyrkotagningen.
Kristi kropp för dig utgiven – de orden välsignar våra kroppar som vi är, Gud blev kropp, mänsklig kropp ingen astralkropp, inte svävande ande, utan kropp – med allt vad det innebär.
Kristi blod för dig utgjutet – välsignar vårt blod, det finns inget orent, inget skäl att avvisa någon eller skam- belägga någon för blodets skull – utan tvärtom inlemmar det oss alla i Guds historia. Jesus Kristus bär vår skam och ger oss liv.
Kristi blod för dig utgjutet – berör och välsignar dem av oss som av andra eller sig själv anses oberörbar. Viker inte utan välsignar. Viker inte utan berör. Kristi blod för dig utgjutet – berör och utmanar skammen, avståndstagandet och vår rädsla för det okända, för den av oss som är annorlunda, för det i oss som vi inte känner.
Lotta Miller/präst