Du behöver inte tävla! - 12 feb.

Livet är inte ett spel, inte en tävling, utan nåd och tjänst. Det vänder upp och ner på vår värdeskala och gör oss fria.

Har du gått och halkat här i veckan? Det har varit halt och för en del av oss är det med viss skräck vi ger oss ut. Tänk om jag ramlar! Vad händer då? Tänk om jag krockar!

Barnen däremot gläds och åker pulka för glatta livet.

Det är inte roligt att ramla och vi försöker så gott det går att undvika det med grus, salt och broddar. Och det är ju gott.

Men när det gäller livet som helhet så hjälper inte grus, salt och broddar.
Vi kan inte försäkra livet, inte heller är det en tävling.
När Petrus kommer till Jesus tror han att har sitt på det torra. Han och de andra lärjungarna har ju lämnat allt, de är inte rika. Det måste vara lättare för dem att komma in i himmelriket, än för den rike unge mannen som just varit hos Jesus.
De har ju gett allt och borde de då inte få allt?

I förstone ser det ut som om Jesus ger honom rätt. Men sen kommer orden: Många som är sist ska bli först, och många som är först ska bli sist.
Det som Petrus tänkte var en belöning för väl uträttat arbete, är inte belöning.

Så tänker vi om mycket i – att det är efter förtjänst,  och vi har även en värdeskala där vissa tjänster är mycket mer värda än andra. Inte för att de ger mer medmänsklighet, hälsa utan för att de genererar mer pengar. Och vi har individuell lönesättning för att det verkligen ska vara lön för arbetsinsats.

Och visst är det lätt att vi förhåller oss så till livet. Som om vi kunde grusa en bana över isen eller salta en gång där vi kan gå torrskodda genom livet. Eller lära oss smarta drag så att vi vinner spelet, får flest likes och då blir livet bra.
Men när Petrus tänker att livet är som isgata som det bara gäller att skotta och salta så omkullkastar Jesus det. (Ja, nu tänker ju inte Petrus på isgator, det kan vi nog vara rätt säkra på, men han tänker att hans insats ska ge honom himmelriket. Att han kan behärska livet genom sina insatser, behärska isgatan.)

När vi tror att vi vet vad som krävs för att bli en vinnare eller en förlorare för den delen, så säger Jesus:
Många som är sist ska bli först, och många som är först ska bli sist.
Livet är ingen tävling där kunskaperna om spelreglerna, (hur man skottar och saltar en isgata) garanterar lycka och välgång.

Lika lite är den kristna tron ett spel, där insikterna eller fromheten är det som garanterar harmoni och närhet till Gud.
När vi försöker leva livet och tron som om det var ett spel, så går det oss ur händerna på det ena eller andra sättet.

En del av oss sätter sig på höga hästar och säger: Jag är inte skyldig någon något och behöver inte tacka för något. Jag har minsann tagit mig fram själv och det är min egen insats som gett resultat. Då ligger högmodet på lut och då växer distansen till andra. Min medkänsla och delaktighet i andras liv förminskas och försvinner.

Andra av oss säger: jag är för dum, för misslyckad, för svag och har inget att tillföra. Då växer självföraktet för att vi tror att vi inte har satsat tillräckligt.
Och båda tankarna växer ur idén om att livet är ett spel, en gång jag kan grusa och salta så går det lätt, ett arbete där det delas ut lön efter förtjänst.

Jesus vill rädda oss från undergång när han säger: Många som är sist ska bli först, och många som är först ska bli sist.

Petrus som i dagens evangelium är så säker kommer ju att förneka Jesus på översteprästens gård, dessutom tre gånger, han är en riktig loser/förlorare. Hade livet och tron varit ett spel så hade Petrus förlorat. Säkert trodde han det själv, han gick ju ut och grät bittert. Men den uppståndne Jesus ger Petrus en ny möjlighet. Jesus frågar: Älskar du mig? Och då får Petrus en möjlighet att säga sitt Ja, att än en gång få bli tagen i tjänst, han får ta emot sitt liv på nytt.
Det är tur Petrus att det är nåd och tjänst som hör ihop, inte tjänst och belöning.

Lotta Miller/Präst

Lunds östra stadsförsamling