Vad får äldre människor för plats i vårt samhälle? Får vi finnas så länge vi är "nyttiga" konsumenter? Det finns inga som är så upptagna som nyblivna pensionärer. Det finns hur mycket som helst att göra. Det kan vara roligt och samtidigt undrar jag, finns det en ängslan i den hållningen?
På söndag är det två pensionärer som möter det lilla barnet Jesus, Hanna och Symeon. De är båda förebilder i kyrkan och långt från våra konsumistiska ideal.
De båda är förebilder i sitt sätt att leva, i sin hållning.
De ber och håller sina hjärtan och sinnen öppna. Det är insidan som är viktigast och som bär dem. De lever nära Gud och det innebär att de är öppna och fast rotade genom livet, ett liv som långt ifrån varit enkelt.
Nog finns det en utmaning i Hanna och Symeons hållning, de visar Guds väg, en väg som bär. Jag kan fundera på hur vårt samhälle ser på oss när vi blir äldre – kan vi vara förebilder och människor som inger hopp och lever ödmjukt?
Det handlar inte om att kunna mest teknik eller världshändelser utan om att ha en hållning som bär genom livet – en väl så viktig erfarenhet och kunskap som något annat. Jag kan tycka att det är dags för vårt samhälle att lämna ett enbart tekniskt och rationellt förhållningssätt till livet och till äldre människor.
Frågan är vad vårt samhälle hade gjort med Hanna och Symeon? Ser vi vad de har att förmedla?
Något som också slår mig är bilden av den friska pensionären som en människa som konsumerar både ting och upplevelser, inte som någon som har visdom och livskunskap att förmedla. Det går ju inte att sälja, bara att dela. Vill vi vara unga och konsumenter för att vi förlorat hoppet? Inte längre söker oss till Guds ljus?
Både Symeon och Hanna får en vidgad bild av kärleken och uppenbarelsens ljus- hela världens frälsare, inte en försnävning när de möter barnet i templet. De fylls av glädje och känner frid.
Och frid har vi alldeles för lite av i vår tid.
Något som både Symeon och Hanna gör är att ta barnet i famnen – det är inte deras eget barnbarn och det står inget om att de själva hade barn. Så det är inte en biologisk fråga.
Att ta barnen i famnen – kan man ju göra som mor och farföräldrar – och den kärleken kan vara så avgörande för ett barn. Men det är också en uppgift för oss alla – att ta barnen i famnen – kanske inte alltid konkret – men i hjärtat, i vår hållning. Våra barn behöver förböner och uppmuntran, upprättelse och lugn, de behöver hopp och tillit och där kan vi alla bidra. De behöver goda vuxna.
Jag tänker på vår tids Hanna och Symeon – t ex GAPA – far- och mormödrarna i Khayelitsha, en kåkstad i Kapstaden, som tar hand om sina barnbarn när deras barn dött i Aids, som synliggör smärtan och behoven, som avslöjar bristen på rättvisa och mänskliga rättigheter och samtidigt bärs av sin tillit till Gud.
Det är på allvar, det handlar om kärlekens väg och kärlekens dom. Mötet med uppenbarelsens ljus, Jesus Kristus – med kärlekens som går ut på djupet och som får mig att se mitt eget mörker och mina egna felsteg.
På medeltiden så kom varje hushåll med sina stöpta ljus till kyrkan denna söndag - Kyndelsmässodagen. Ljusen välsignades för att hemmet skulle vara välsignat. De levande ljusen i husen påminde om Jesus som ljuset i vårt inre. Önskan om välsignelse var också en hållning där människor inte tog allt för givet utan såg allt gott som en välsignelse.
På söndag övar vi oss i att leva i välsignelsens hållning och tänder ljusen för alla världens barn, för att Gud själv blev ett barn för vår skull.
Lotta Miller/präst
