VECKANS KRÖNIKA
”Josefsson”, sa Sven Danell, ”det heter många nere i Redvägs kontrakt. Josefsson och Svenningsson”.
”Det stämmer” svarade jag, ”pappa kom från Öreryd och mamma från Angerdshestra”.
”Öreryd” fortsatte biskopen, ”det är bra folk i församlingarna däromkring. Men nu ska vi prata om söndagens gudstjänst. Jag vill hjälpa dig med predikan”.
Saken var den, att jag var på konfirmandläger på Skagagården med 28 ungdomar. Nu hade vi redan varit där ett par veckor, och det var dags för föräldrarna att komma på besök före konfirmationen.
De skulle börja dagen med att delta i högmässan i den lilla stavkyrkan. Att de nu också skulle få lyssna till predikan av den legendariske biskopen Sven Danell tyckte jag var alldeles utmärkt.
Inte predika
”Nej, jag ska inte predika”, sa biskopen. ”Det ska du göra. Men jag ska ta med ett får till kyrkan”.
”Ett får” undrade jag försiktigt, ”Vad ska jag med det till?”
”Jo, sa biskopen, ”evangeliet handlar ju om det vilsegångna fåret. Jag tar med ett får till kyrkan. När du läser evangeliet går jag fram till altaret med fåret. När du läst färdigt texten så släpper jag fåret. Sedan, medan fåret letar sig ut mellan bänkarna, så anknyter du bara till detta i din predikan. I själva verket”, fortsatte biskopen, ”så har jag gjort en skiss över hur man kan illustrera predikotexten varje söndag på kyrkoåret på ett liknande sätt”.
Inte särskilt glad
Jag kan inte säga att jag blev glad över detta förslag. Jag var ganska ny som präst, och hade tidigare lärt mig av Martin Lönnebo att ”en predikan blir lagom lång om man skriver den på maskin på båda sidor av ett dubbelt A4 papper och med minsta radavståndet”.
Den regeln hade jag försökt följa, och känt mig nöjd med. Men hur skulle det nu gå med detta, om biskopen plötsligt släppte loss ett får mitt i allt?
Men om biskopen kallar, då kan man inte fega ur. Jag förstod att jag skulle bli tvungen att improvisera. Och göra detta inte bara inför alla konfirmanderna och deras föräldrar, utan även inför den rikskände förkunnaren och tidigare biskopen i Skara stift.
Fullt av folk
Söndagen kom, och kyrkan fylldes av folk. När jag började läsa evangeliet gick ett sus genom församlingen. Sven Danell kom fram med ett litet får i sina armar.
Han var klädd i blåställ, och med svarta gummistövlar på fötterna. När jag äntligen läst färdigt texten, släppte han sakta ned fåret på golvet med ett uppmuntrade ögonkast mot mig.
Fåret gjorde emellertid inte alls som biskopen förutspått. Det försvann blixtsnabbt ut genom dörren, lämnande en sträng av runda pluttar efter sig som trillade ned i springorna mellan de breda golvtiljorna.
”Jag måste ut efter fåret” ropade biskopen” annars kanske det försvinner på riktigt!”
Inte som tänkt
Jag kände församlingens undrande ögon riktade mot mig, där jag nu stod utan predikoutkast i handen. Vad skulle jag säga om allt detta?
”Ibland” sa jag, ”ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Men det kan bli bra i alla fall”.
Vad som sades efter detta har fallit i glömska. I efterhand slår det mig, att biskopens ord nog var en fullt tillräcklig predikan. Vi har alla någon som vakar över oss, som en biskop vakar över sitt får.
Får stå kvar
Nu är det 2017, och vi har passerat tjugondedag Knut. Jag betraktar julkrubban och dess figurer, som packas ihop i väntan på nästa jul.
Ett av lammen ser lite vilset ut, och verkar på väg bort från de andra. Jag flyttar på en av herdarna, så han har bättre uppsikt över detta får.
Granen barrar ännu inte, utan står fortfarande grön och fin i stugan. Jag tror att jag låter julgrejorna stå framme ett tag till. Om inte annat så för det lilla lammets skull.
Av Agne Josefsson, präst och pilgrim