Är det farligt att gå vilse? – 15 januari

Den största sanningen att nåd går före rätt, att barmhärtighet går före dom – utan det skulle våra källor sina alldeles.

Kan du känna dig vilse ibland? Det kan jag. Vilse av trötthet, av för många intryck, av osäkerhet - vilse i livet över huvud taget. Sedan kan en ju gå vilse i skogen och inte hitta hem. Det är inte roligt att vara vilse. På söndag är temat "Livets källa" och det tänker jag har med vilsenhet att göra, har med att hitta hem både inombords och utombords, dvs en riktning för mitt liv.

En del av vilsenheten kan höra ihop med trötthet och då behövs vila och stillhet, en ram inom vilken jag kan andas in och ut i ro.

En del av vilsenhet kan höra samman med en splittring där det är svårt att samla sig, svårt att se ett sammanhang och riktning.

Det finns en risk att i vi ropar efter enkla svar som inte erkänner läget och som blir obarmhärtigt, som bara blir tomma slagord.

Var hamnar då Jesus i allt detta?

Jesus Kristus är kristen tros centrum. Hos Kristus hämtar vi kraft och riktning, men är det så enkelt?

Jesus är en intressant person. Hos honom finns ett samband mellan handlingar och tal, mellan kropp och själ. Jesus är helande just i att hans handlingar och hans tal hänger ihop, att han vill barmhärtighet och lever det. Däremot betyder det ju inte att han är utan sorg och smärta.

Det finns många böcker idag om hur vi ska hitta mening i livet och hur vi ska fördjupa oss själva. Vi tänker att vi ska få svar och sedan ska vi göra något.

Men egentligen så kommer livskraft ur handlingar på ett överraskande sätt. Barmhärtiga handlingar är att vara i Gud och samtidigt vara hel. Låt mig berätta om en händelse på en buss:

En berusad man klev på bussen för att åka hem, men han hade inget kort så busschauffören ville kasta av honom. Mannen grät och sa att han måste komma hem och det kändes väldigt ärligt. Då säger en annan passagerare: Jag betalar hans biljett med sms och mannen tackar. Men inte bara han utan hela bussen lättar – för alla är detta något viktigt. Allas livsmening berörs av denna handling och inte minst den som får och den som ger. Där är plötsligt livets källa i en enkel handling – Kristus är närvarande i barmhärtigheten.

Det finns en risk i vårt samhälle som är så individualistiskt att vi tänker att vi ska stå för vår egen livsmening alldeles själva, att alla livskällor ska vi själva åstadkomma. Vi tänker inte samhörighet och samband, ömsesidighet och tillhörighet, inte tradition, inte att livets källa finns mitt ibland oss, i kroppen, i gemenskapen med andra, att livets källa är gratis. Församlingen är en kropp, inte isolerade delar utan samhörighet, och samtidigt har varje del en egen identitet. Vi får bäras av den gemensamma tron, den gemensamma gudstjänsten, gemensamma bönen. Allt handlar inte om att jag ska veta, tro, kunna och vara säker på allt hela tiden och alldeles själv.

Och ändå är den största sanningen att nåd går före rätt, att barmhärtighet går före dom – utan det skulle våra källor sina alldeles. Vår tro är att den som bara kan bli buren fram till Jesus får ny kraft att leva av och den som dör på korset med honom, dömd som en rövare får som löfte att aldrig vara övergiven mer.

Lotta Miller/präst