När de österländska stjärntydarna kommer till Jerusalem stämmer inte verkligheten med deras föreställningar om hur det borde vara. Det är de inte ensamma om - varken de skriftlärda eller kung Herodes har förstått vad som hänt.
Alla får sin ordning skakad, deras bilder blir rubbade, bilderna spricker mer eller mindre.
Och det är just det som är möjligheten. Det är där Gud föds.
Stjärntydarna går direkt. De ändrar sig när de fått höra om Betlehem. De lämnar sin bild av kungapalatset och kungasonen för att söka Messias. De lämnar sina förutfattade meningar för att söka Gud. Revan i världsbilden blir möjligheten. De vågar lyssna till sitt inre, till Guds röst.
Däremot de skriftlärda och översteprästerna, de som befann sig på hemmaplan har inte sett möjligheten, ljuset från Betlehem. De har sin bild klar och där ingår inte österländska stjärntydare som Guds budbärare och Messias ska inte födas i ett stall. Gud ska finnas i glansen, i att deras folk återfår makten och friheten, i att deras roller inte blir rubbade som de kloka och visa.
De ”vet” ju.
Herodes är rädd att förlora makten, han vill inte ha någon som hotar hans ställning genom att det plötsligt dyker upp någon annan som gör anspråk på maktens privilegier.
Hela hans liv är fyllt av politiska intriger och våldsam död p g a maktstrider. Han är riktigt rädd och makthungrig, vilket ju får förfärliga konsekvenser när stjärntydarna inte återvänder till Jerusalem. Hans rädsla styr honom, liksom hans behov av att behålla kontrollen.
Livsordningen och idéerna om hur det borde vara spricker. Vad håller då? De skriftlärda, översteprästerna och Herodes förstår inte att där är möjligheten, där kommer ett helt nytt ljus in, Guds härlighets ljus. Det som lyser i mörkret i ett stall i Betlehem.
De ser inte att vi behöver dem som kommer utifrån. De ser inte att Gud har skickat dem. De fastnar i sitt eget perspektiv, sin egen tanke.
Hur är det hos oss? Vilka sprickor i våra bilder vill vi inte se? Vilka är det vi inte vill lyssna till för att de är främmande för oss själva? Var är det vi fastnar som samhälle? Som kyrka? Som enskilda personer? Finns det kanske sprickor där Guds ljus är på väg att bryta in?
I Betlehem blir de som kommer utifrån glädjespridare, de bidrar med något väsentligt.
I Betlehem blir svagheten en möjlighet till barmhärtighet, utsattheten ett erbjudande om ömsesidighet, sårbarheten en väg till förlåtelse, och det främmande en ny insikt.
Betlehem med barnet i krubban öppnar nya perspektiv, kommer med hopp.
Ljuset lyser från barnet, Guds härlighet finns mitt en vardag, som kanske inte är som vi önskar att den skulle vara, därför att Gud har fötts till jorden.
"Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That's how the light gets in." (Leonard Cohen)
Fri översättning: Ring i klockorna som fortfarande har klang
Glöm din perfekta uppvisning
Det finns en spricka i allt,
Och i sprickan kommer ljuset in.
Välkommen att söka Guds närvaro tillsammans med stjärntydarna och alla andra. Välkommen att fira Trettondag och dela liv och bön.
Lotta Miller/präst