”Ingen annan är som du...”

Jag har en liten kille som inte är överens med världen varje dag. Varje gång vi frågar honom om han vill gå med i våra barngrupper tvekar han. Han vet inte. Fast när vi lämnar över beslutet till honom själv, ja då går han med.

Denna dag åkte vi till Sjöatorp. Det var första vårdagen och solen värmde oss.
Vi gick en tipsrunda där frågorna var så enkla att alla skulle lyckas. För det var tanken. Att få lyckas. Så också vår lille kille. Och han var jätteglad.
Vi blåste såpbubblor och vi fikade ute. Sedan var det då dags för prisutdelning.
I vanliga fall får endast den eller de med flest rätt ett pris. Det är så jag tänker.
Men i dag sa kollegan Jakob att alla måste få pris. Sagt och gjort. Den som hade flest rätt fick en liten glasängel. Alla andra som deltagit fick ett litet rött hjärta där det stod: Du är värdefull.
När vi skulle åka hem började barnen bråka om vem som skulle sitta var i bussen. Den lille killens bilkudde var upptagen.
- Det gör ingenting, sa jag. Ta din bilkudde så kan du få sitta framme hos mig.
- Åh, jag får sitta fram!, sa killen.
De andra protesterade, varför skulle han få sitta fram? Men just denna dagen fick han göra det. Han satt framme i bussen bredvid mig och lyste ikapp med solen.
- Vad tyckte du om Sjöatorp?, undrade jag.
- Så där, svarade han.
- Men vi har väl haft rätt roligt i alla fall?
- Ja. Jag säger ”så där”, blev killens svar.
- Men du har ju skrattat hela tiden och det gick ju jättebra i tipspromenaden. Det var ju mysigt och varmt i solen, försökte jag.
- Ja. Jag tycker det är ”så där”, svarade han igen.
Han satt tyst en liten stund och fingrade på sitt lilla hjärta.
- Du är värdefull, läste han högt.
Han tittade upp på mig och frågade:
- Varför är jag värdefull?
- Det är för att du är unik. Det finns bara en som är som du. Det finns inte någon
i hela världen som är som du, betonade jag.
Då kom en röst från baksätet:
- Joho. Jag har hört att alla har en dubbelgångare. Och är man en enäggstvilling så är man exakt likadan.
Men då behövde inte jag svara. Vår lille kille visste själv svaret.
-Nä, svarade han bestämt. Dom har inte samma tankar och känslor som jag har.
Han satt där tyst, tittade och klämde på det lilla hjärtat och var sååå nöjd och strålade hela vägen tillbaka. Trots att det bara hade varit ”så där”...

Christina Elmersson
Pedagog Alvesta församling