Vardagen efter nyår kommer mer att kretsa runt marktjänst på hemmaplan. – Jag tar hand om den delen så länge hustrun jobbar, säger Lennart Andersson. Och så finns ju barn och barnbarn i närheten.
Lyssna

Nyhet / Publicerad 19 december 2016 / Ändrad 11 januari 2017

Nu har Lennart lämnat kyrkogården

Lennart Andersson kan sin kyrkogård. Inte så konstigt – han fick sitt första sommarjobb där 1968. Snart fyller han 65, före jul röjde han skrivbordet och låter andra ta över. – Skriv att jag är väldigt stolt över min duktiga personal och att vår kyrkogård håller en så hög standard, säger han.

Som för många andra sextonåringar var det första sommarjobbet lite av en slump. Pappan, gjuteriarbetaren, tyckte det var dags för sonen att skaffa jobb. Lennart, som inte lockades av det sotiga gjuteriet, cyklade en tidig måndagsmorgon till kyrkogården och frågade om jobb.
Och så blev det, trots att entusiasmen för det inledande uppdraget att klippa kanter för drygt fyra kronor i timlön inte var så stor. Sommar lades till sommar, intresset för jobbet och gemenskapen med ”gubbarna” ledde till Alnarp och utbildning till trädgårdsingenjör.
Den 1 augusti 1981 var Lennart Andersson tillbaka på Västra kyrkogården, som då skulle byggas ut. Och den 1 september 1997 blev han kyrkogårdschef.

Utvecklingen, främst teknisk, har varit stor under åren.
– Sedan 1981 grävs inga gravar för hand, säger Lennart som exempel. Maskintekniskt har utvecklingen gått mot effektivare och mer ändamålsenlig utrustning. Och mer batteridrivna maskiner är bra för arbetsmiljön – det minskar avgaserna och vibrationerna.
På växtsidan har stor produktion i egna växthus ersatts av i huvudsak inköpta plantor från stora leverantörer. Gravarna har gått mot en friare standard vad gäller stenar och något färre plantor.
– Vi ser också en ökning av återlämning av gamla gravplatser, delvis kanske för att det inte längre finns anhöriga på orten, delvis för kraven på stensäkring.
– Det är viktigt att komma ihåg att kyrkogården även är till för de levande, inte bara för de döda…
I Sverige är vi vana vid välskötta kyrkogårdar som håller hög standard.
– Jag har inte eftersträvat enstaka spektakulära inslag, utan en hög klass på helheten.

Standarden berömdes inte minst vid kyrkogårdskongressen hösten 2016, då kyrkogårdschefer från hela landet samlades i Halmstad. Sakkunniga kolleger konstaterade att finishen inte var för en enstaka uppvisning, utan visade på en långsiktigt hög standard.
Den nivån är förstås inte möjlig utan en duktig personal. I dagsläget är de 38 anställda, varav nio på säsongsbasis. Till detta kommer 25-30 sommarjobbande ungdomar.
– Många säger att det ser så roligt ut med trädgårdsarbete, många gillar odling och skötsel i den egna trädgården. Men det är en helt annan sak att ha det som jobb – åtta timmar om dagen i ur och skur.
– Jag har gett mycket fria händer och eget ansvar, säger Lennart. Och det fungerar – alla vet att även tråkiga uppgifter måste göras, tar sitt ansvar och hugger i där det behövs.

Vid jul gick Lennart Andersson hem – och kommer inte tillbaka. Innestående ledigheter ska plockas ut fram till 65-årsdagen, och efter årsskiftet trädde en ny organisation i kraft.
Församlingens kanslichef Stefan Bergdoff har nu den nya titeln församlingsdirektor och blir chef även över kyrkogården, i de delar som rör ekonomi, personal och liknande. Karin Gunnarsson och Ann Sköld-Holmberg, i dag kyrkogårdsingenjör respektive arbetsledare, tar över ansvaret för de mer praktiska delarna av verksamheten.

Text: Mona Davidsson

 

Hög standard på helheten, bra lokaler och fräsch maskinpark – samt en väldigt bra personal. Lennart Andersson är mer än nöjd med den kyrkogård han nu lämnar.

Hög standard på helheten, bra lokaler och fräsch maskinpark – samt en väldigt bra personal. Lennart Andersson är mer än nöjd med den kyrkogård han nu lämnar.

Foto: Mona Davidsson

En anekdot? Lennart Andersson funderar lite. – Vi har ju automatisk bevattning här, vattenspridarna hoppar upp ur gräset utan förvarning. Så en och annan besökare har fått en blöt överraskning…

En anekdot? Lennart Andersson funderar lite. – Vi har ju automatisk bevattning här, vattenspridarna hoppar upp ur gräset utan förvarning. Så en och annan besökare har fått en blöt överraskning…

Foto: Mona Davidsson