Vi tänder ljus i advent och under den mörka årstiden. Vi tänder ljus när vi är i kyrkor, vid födelsedagar, när vi ber.
Ljuset ger en känsla av värme, av närvaro. Ljus ger en känsla av helighet. Att det finns något större än oss själva och att vi hör ihop med det. Att titta på en ljuslåga som rör sig på en tunn veke, eller in i en öppen eld, det öppnar en väg in i vårt inre. Prova! Det är ett sätt att bli medveten om vår egen andliga längtan. Vi behöver ljus, också inombords.
Ljuset har en egen dag, Kyndelsmässodagen den 5 februari. Då firar vi Jesusbarnet som är ett ljus som öppnar vägen till Gud. Jesus är uppenbarelsens ljus, så liten han är. I sin kropp bär han löftet om att hoppet ska uppfyllas. Räddningen är nära.
I våra mörka pupiller finns så gott som alltid en återspegling av ljus. Jesus vill finnas i vårt blickfång och i vårt inre. Ibland leker jag med tanken att den där reflektionen av ljus som jag ser i en annan människas blick är en låga av uppenbarelsens ljus. Den påminner mig om att varje människa är älskad av Gud och att varje människa kan bära Guds ljus i sitt inre, till glädje för andra människor.
Symeon var en gammal man som väntade på Guds tröst. Han skulle inte dö förrän det hände, hade han fått veta. En dag går han till templet och när Maria och Josef kommer in dit med Jesus, tar Symeon Jesusbarnet i famnen och tackar Gud med orden: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och en härlighet åt ditt folk Israel.”
Ljuset ger frid. När Jesus bärs in i templet är han åtta dagar gammal och bara ett litet knyte i Marias famn. Ändå känner Symeon igen honom. Inte för att han har sett honom förut – men Symeon känner på sig att nu kommer han äntligen, den som han har väntat på. Symeon säger att han skådar frälsningen, när han ser Jesusbarnet, och beskriver honom som ett ljus. Han vågar ta Jesusbarnet i famnen, och Maria vågar lämna honom ifrån sig. Ljuset från Gud bärs ofta av andra människor, i deras händer och famnar, nära hjärtat. När vi tar emot ljuset från Gud, gör vi det både med våra ögon och vårt hjärta.
Vi behöver ljuset för att leva. Förr i tiden, långt innan det elektriska ljuset fanns, tog människor med sig de ljus som de skulle använda under året till kyrkan på Kyndelsmässodagen. De ville få ljusen välsignade. På det sättet blev det extra tydligt, att vaxljusen som gav hela huset ljus, hörde ihop med Jesus, som ger hela världen ljus.
Hanna Nyberg,
kyrkoherde i Salems församling