Vandring i kyrkorummet

1. Porten in till kyrkorummet - vandringen börjar

Gör mitt hjärta brinnande av din kärleks eld,
så att allt däri som är dig emot
må sopas bort som aska
i blåsande storm.

Varje människa vill på djupet komma rätt med sitt liv, och bli den hon är ämnad att vara. Om det handlar både vår oro och vår längtan. Oro, när vi avviker från det som är gott för vårt hjärta. Längtan, när vi börjar få kontakt med vårt hjärta. Både oro och längtan ärsignaler; Gud knackar på vårt hjärtas dörr. Du kan börja din vandring med att viska inom dig:

Ja, här är jag, jag vill bli den jag på djupet redan är, en människa av Gud, en människa av kärlek.

2. Gången – bön om vägledning

Vandraren ber: Herre, visa mig en väg som jag kan gå! Herren svarar: Min vän, jag ska visa dig en väg som kan beskrivas på tre olika sätt. Men den leder till samma mål, om du följer den.
I början är den stenig, men mot slutet alldeles slät. Först är den mörk men blir ljus alltmedan du går. Den är bitter för en tid men mycket ljuv till slut.
Vandraren svarar: Visa mig bara vägen så skall jag gärna följa den. Jag ser att det är farligt att dröja och vådligt att ta fel väg. Men lönen blir stor, om jag följer vägen. Uppfyll därför min önskan och visa mig den sanna vägen.

Vad längtar du efter av hjärtat? Det är en viktig fråga att ställa sig för den som vill börja gå den väg som leder hem. Att börja gå den andliga vägen är inte självklart enkelt, eller ens särskilt bekvämt. Varför ska man då gå den? Det korta svaret blir; för att den leder hem. Ofta lever vi som i exil från oss själva, vid sidan av vårt väsen. Men vägen tar oss, i människovänlig takt, från den steniga, mörka och bittra exilen – som vi känner så väl – allt närmare den hemkomst – som vi kanske anar – där marken blir slätare, rymden ljusare och doften ljuvare. Du kan fortsätta viska:

Ja Herre, visa mig den vägen och hjälp mig att våga gå den.

3. Framför altaret –förlåtelse, överlåtelse

O Gud, kom snart och lys upp natten!
Såsom döende längtar, så längtar jag efter dig.
Säg min själ, att intet händer utan att du tillåter det
och att intet som du tillåter är tröstlöst.
Jag kommer till dig, såsom den sårade kommer till läkaren.
Ge, o Herre, mitt hjärta ro!

Vägen hem, vägen till Gud, innebär en slags transformation; från gammalt till nytt, från död till liv. Genom dopvattnet på barnets huvud – från början en nedsänkning av hela barnet eller den vuxne – sker den övergången. Oavsett de elddop vi går igenom i våra liv så bär Kristusdopet oss. Det är som en spegel att hålla fram, och i den framträder vårt sanna ansikte: älskad, välsignad, förlåten och betrodd med ett uppdrag. Buren av Den som bär allt… då kan vi leva med förtröstan.

Därför kan vi överlämna allt till vår själs Läkare. När vi vågar lägga ifrån oss tungt och skavande bagage kan vi ana att vägen bär - vi har kommit närmare oss själva. Hjärtat kan börja läkas när vi lägger fram inför Gud vad vi behöver be om förlåtelse för och kanske själva behöver förlåta. Du kan viska:

ta hand om mig, förlåt mig och hjälp mig att förlåta.

4. I bänken - att vara människa

Herre Gud, för vilken ingenting är omöjligt;
Ge mig kraft att göra det goda och att vara uthållig.

Den fortsatta vandringen i öppenhet för Gud mejslar fram oss.
Vägen gör oss alltmer mänskliga, alltmer oss själva. Vår förebild under vandringen är den sanna Människan: Jesus. Att bli människa är att börja bejaka sig själv som ett levande tempel för Guds heliga Ande och att se sin medmänniska på samma kärleksfulla sätt.
All verklig förändring tar tid, och det är ingen brådska. Du kan viska:

Hjälp mig att urskilja och hålla fast vid det som leder till liv och kärlek, att våga tro stora ting om mig själv, och att bejaka mina medmänniskor på samma sätt.

5. Inför hemgång - sänd ut i livet, välsignad av Gud

O Herre, allsmäktige Gud! Sänd din Helige Ande för att upplysa mitt hjärta och styrka mig på min väg, så att jag kan fortsätta det goda, som jag genom din ingivelse förstått och aldrig blir skild från dig genom några frestelser.

Gör mitt hjärta brinnande av din kärleks eld, var den Birgittabön som inledde vandringen i kyrkorummet. Att komma rätt med sitt liv, att vara på den goda vägen, handlar om att alltmer öppna sig för Gud. Det är att släppa fram vad vi djupast sett är, vad vi är ämnade att vara. Gud är inte `därute´, utanför dig. Gud är själva Verkligheten; Livet i ditt liv, Kärleken i din kärlek.

Därför är Gud också hemkomst. Frestelserna lockar med genvägar men för oss bort från oss själva; det är den djupaste smärtan. Men även smärtan är en signal. Gud kallar på dig: vänd hemåt! Så var inte rädd. Gå ut i livet som en älskad, välsignad människa. Vägen bär. Du kan viska:

bevara mig på din väg, bevara mitt hjärta, sänd mig.

Här kan du ladda ner bönboken.