Moe Moe Hlaing bor med sin familj i ett enkelt trähus långt ute i deltat. Det är långt till skola och sjukhus. Här når bara var femte barn sin 18-årsdag. Malaria och denguefeber är vanligt men det är inte ovanligt att barn dör av sjukdomar som är enkla att bota.
– Fattigdomen är svår och många familjer har inte råd med näringsrik mat, säger Hein Maung Maung, projektkoordinator i det projekt Svenska kyrkans internationella arbete stödjer i regionen.
Moe Moes föräldrar ingår i projektet. De arrenderar en liten bit mark där de odlar ris. De fiskar och har två grisar och några ankor som ett extra tillskott. Moe Moe Hlaings mamma har dessutom gått en kurs i tillverkning av energisnåla spisar och säljer dessa vidare. Genom flera inkomstkällor får familjen inte bara en ökad inkomst, utan även friskare barn.
– Om familjernas ekonomi stärks så gynnar det indirekt barnen. Det påverkar hälsan och möjligheterna att gå i skolan, säger Hein Maung Maung.
En längtan efter kunskap
Utbildning gör att man kan göra det man vill. Jag vill vara lärare för barn som har lång väg till skolan.
Moe Moes
Moe Moe blir väckt av sin mamma Daw Myint San klockan sex. Hon och mamman hjälps åt att laga frukost och att ta hand om småsystrarna. På en hylla i huset står en buddha-figur, och varje morgon offras ris. Ibland följer Moe Moe med sin pappa och arbetar på risfältet. Ibland hjälper hon till med hushållssysslorna. När det finns tid över leker hon gärna.
– Jag har tre vänner. Jag ser fram emot att börja i skolan så jag kan få fler.
Moe Moes vill bli lärare och bo kvar i byn. Skolstarten är några månader bort och hon är mycket medveten om skolans betydelse.
– Utbildning gör att man kan göra det man vill. Jag vill vara lärare för barn som har lång väg till skolan.
Daw Myint San berättar att dottern är väldigt vetgirig och frågar om allt. Själv hoppas Daw Myint San att döttrarna ska få ett bättre liv. Det är det de lever för.
– Jag vill att de ska vara friska och att vi ska ha råd med utbildning. Jag är alltid orolig. Tidvis har vi ätit för lite, men nu svälter vi inte.
Text: Anna Wahlgren