Lyssna

Nyhet / Publicerad 4 november 2016 / Ändrad 4 december 2016

Skattkistan

Det var en fredag för 17 år sedan i Göteborg. Jag höll en begravning för en gammal man. En halvtimme före begravningen skulle börja stod jag framme vid kistan och förberedde mig som jag brukar

Då kom ett av barnbarnen fram till mig, en 12-årig pojke, vars morfar skulle begravas. Pojken ställde sig precis bredvid mig, la sin hand på kistan och sa bestämt: ”Hörrdu prästen, det här är ingen vanlig kista. Det här är en skattkista. För här ligger min morfar!”

Detta är nog bland det finaste jag har fått höra som präst. En skattkista! Morfar var pojkens skatt och jag vet att pojken och de andra barnbarnen var morfars skatt. Jag lyckades ta med pojkens ord om skattkistan i mitt tal till den gamle mannen i begravningsceremonin.
Jag använder denna bild om skattkistan då och då i begravningsgudstjänster när det finns barn med. Men berättelsen om skattkistan passar egentligen lika bra för vuxna.

För så ser våra liv ut när de är som bäst. Vi skapar vänskaps- och kärleksband till varandra som blir minnen som vi bär med oss genom livet. Ja, de blir till värdefulla skatter som vi bär allra närmast våra hjärtan.

Men det finns också platser som är betydelsefulla och viktiga för oss. Skogsö kyrkogård är en sådan plats. Skogsö är en skatt för så många människor i Saltsjöbaden.

Där omfamnas älskade familjemedlemmar och vänner av Skogsös fridfulla jord. Där susar skogen och där porlar Stäkets vatten. Där finns barn, ungdomar och vuxna begravda och där finns mycket kärlek och mycket sorg. Ja, Skogsö är verkligen en skatt och en plats att bära allra närmast hjärtat.

I allhelgontid så minns vi dem som vi älskat, som vi saknar och längtar efter. Vi tänder våra ljus, vi pratar med nära och kära som är bortom tid och rum, långt bort och ändå så nära. Vi pratar med varandra, tröstar med en kram och så minns vi glädjen. Vi ler och vi minns tillsammans. Vi bär varandra inom oss som skatter allra närmast våra hjärtan. Och inte ens döden kan skilja oss åt!

Kyrkan bär på sin stora skatt. Och den är det varje församlings uppdrag att berätta om. Om och om igen: att varje människa är en skatt närmast Guds hjärta. Och inte bara människan, utan allt som lever och andas och är till, är omslutet av Guds kärlek.

Som vi sjunger så ofta om vid dop och konfirmationer här i Saltsjöbaden och många andra kyrkor och församlingar:
”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.” (ps 791)

Ord som handlar om allas vårt behov av att verkligen och på djupet bli sedda, bekräftade och älskade. Ord om att vi behöver varandra, här och nu. Men också ord om att vi behöver veta att någon minns oss när våra liv här på jorden är slut. Att vi också får höra orden: Det här är ingen vanlig kista. Det är en skattkista. För här ligger min älskade morfar eller pappa, dotter eller hustru.

Och så en gång, bortom tid och rum, en plats som ingen av oss vet något om, där någonstans finns Någon som tar emot oss med kärlek och som minns oss, minns våra liv, minns våra namn. Det är kyrkans eviga hopp, den stora Skatten att berätta om - att du och jag är skatter allra närmast Guds evigt älskande hjärta.

 Thomas Arlevall, kyrkoherde