Foto: Maria Lundström

I Allhelgonatider: Modeskaparen Bea Szenfelds utställning tacklar död och förlust

Nyhet Publicerad Ändrad

Bea Szenfeld är känd modeskapare. Hösten 2016 visades hennes utställning om sorg i Lunds domkyrkas krypta.

Bea Szenfeld har närmat sig ämnet sorg bland annat genom att intervjua människor som förlorat ett barn.
Bea Szenfeld har gett sig i kast med ämnet sorg och förlust. Foto: Maria Lundström

2015 flöt den döde treårige pojken Alan Kurdi upp på en strand vid Medelhavet och ändrade en hel världs syn på flyktingar. Bea Szenfelds verk påminner om den bild som etsat sig fast på mångas näthinnor, fast här är det inte ett barn som har dött utan många.   

Varför valde du just ämnet sorg för det här projektet?
- Hur bär man på sorg? Hur behåller man minnet av den som avlidit? Det är frågor jag tänkt på länge. Jag hittade inget forum där jag kunde bearbeta detta, men så såg jag att man kunde söka Svenska kyrkans kulturstipendium. Det slog ner som en blixt i mig. Jag ansökte, fick stipendiet 2011 och då började resan. 

- Jag jobbar i modebranschen. Man gör ju inte precis någon catwalk med sorgeklädsel. Jag har mina rötter i Polen och där går änkor klädda i svart. Den kopplingen mellan döden och hur man visar det i sin klädsel har funnits med mig. Det ledde mig till frågan om att bära sorg.

- Jag var också nära vän med ett konstnärspar. De inspirerade och påverkade mig bland annat till att tänka på livets slut. De lever inte längre, men blev båda över 80 år och hade ett otroligt fint och naturligt förhållande till döden. Av dem lärde jag mig att man inte behöver vara rädd för att dö.

- I och med projektet har jag tvingats närma mig döden. Jag tog sakligt reda på allt som händer efter att vi dör och den resa kroppen gör. Det är ledsamt men nu tacklar jag döden bättre.

Utställningen i Lunds domkyrkas krypta pågår till och med den 8 november.
Foto: Maria Lundström

- Det finns en psykisk sorg och en fysisk. Jag började med att fråga människor runt mig. Jag tog mod till mig. Jag märkte snart att de allra svåraste samtalen var med de som förlorat ett barn. Deras största skräck var att barnen är borta för alltid. De ville prata om det.

Bea bestämde sig för att hylla bortgångna barn. Hon gjorde bland annat guldänglar men det blev fel. Istället har hon använt marmorvitt ekologiskt papper i cirkelform som trätts med pärlor emellan.

- Varje pappersbarn har fått ett eget namn som jag tagit från dödsannonser. Det svarta skiftningar man ser är olja från saxarna som använts vid tillverkningen.

Din utställning visades i kryptans suggestiva, lite mörka och speciella miljö. Hur påverkades utställningen av det?
- Jättemycket. Det var första gången den ställdes ut i en kyrka. Planen är den ska turnera i kyrkorum framöver, både i Sverige och utomlands. Jag vill att så många som möjligt ska se verket.

I Allhelgonatid minns vi och tänker vi särskilt på våra nära och kära som inte finns bland oss längre. Har du någon tradition av att gå till kyrkogården eller till kyrkor?
- Ja, när jag kan gör jag det gärna.

Kyrkor är vackra och viktiga byggnader, laddade med känslor och historia tycker Bea. Att gå in i en kyrka, sätta sig en stund, kanske tända ett ljus och tänka på de som gått före gör hon ofta.

- I mitt hem har jag en minnesplats för min älskade mormor.

Maria Lundström

Fakta om utställningen

  • Utställningen heter Station 5. Associationerna går till Jesu korsvandring som stannade upp vid olika stationer eller vägmärken. Samtidigt visades också Emilie Riise Lantz textilverk Sorg.
  • Beata "Bea" Szenfeld, är en svensk modedesigner född 1972 i Polen. Hon är känd för sina konstnärliga, experimentella kreationer i ovanliga material och sammanhang, på gränsen mellan kläder och modern konst.
    Källa Wikipedia.