22:a Söndagen efter trefaldighet
Det var så han uttryckte det, konfirmanden som jag hade för en massa år sedan. Vi hade setts ett tag i konfirmationsgruppen och pratat, funderat, lekt och grubblat. Tillsammans hade vi försökt ta reda på vad den kristna tron innebar och så en dag sammanfattar han allt i de orden. Han vet nog inte vilken betydelse det fick för mig och hur ofta jag återvänder till tryggheten i att det aldrig är kört.
Ibland går mycket förlorat och jag kan känna mig både uppgiven och maktlös. Livet kan spela mig ett spratt och ibland är det tungt att vara människa, med allt vad det innebär. Det finns mycket runt omkring som jag inte förstår. Människor som gör varandra illa, en värld som är fylld av konflikter, krig och obarmhärtigt lidande. Var finns hoppet och var finns tron på det goda? Det är då som orden ekar inom mig: Kom ihåg: Det är aldrig kört! Det är det som är den kristna trons styrka, hopp och glädjebudskap och han, min konfirmand sammanfattade det som är den här söndagens tema, frälsningen. Frälsningen handlar just om detta – det är aldrig kört.
En utav söndagens texter är hämtad från Romarbrevet och där talas det om frälsningens gåva, om hur vi, genom Jesus Kristus har fått tagit del av liv, frihet och rättfärdighet. Inte av egen kraft utan av det som Jesus har gjort för oss. Vad som än händer, hur livet än är eller blir så finns det alltid nya chanser – det är aldrig kört. Det är evangelium.
”Vila i mig, du ska se att allt ska bli
stilla i dig, genom mig kan du bli fri.
Jag finns här hos dig. Fast vågorna
går höga kan du vila, vila, vila i mig.
Lita på mig, om du bara tar min hand
leder jag dig till en lugn och skyddad strand.
Jag finns här hos dig. Fast vågorna går höga
kan du lita, lita, lita på.”
(Svensk psalm 755)
Anna Lundgren, präst.